Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Kaeljo

Izzy, du och jag har haft och har det väldigt lika verkar det som. Sedan är det som du säger att alkoholisterna har väldigt lika beteenden.
Ja, det är väldigt jobbigt det där att ena dagen är han hur vänlig som helst och rätt som det är kommer det en massa elakheter.
Egentligen kanske man skulle behöva bryta kontakten helt och blocka honom på telefonen, men jag har väldigt svårt att göra det. Men jag tror inte att han har förstått och accepterat än att vi är skilda. När ska han fatta att vi inte sitter ihop längre!!!
När han som i helgen skickat elaka sms både till mig och barnen, så ringer han sedan i veckan och är hur glad och pigg som helst. Inte en ursäkt eller ett enda ord om det som han vräkt ur sig. Det är väldigt svårt att hantera tycker jag.
Han kommer inte ihåg vad man har pratat om och vad vi kommit överens om.
Jag får ont i magen när jag ser att det är han som ringer eller skickar ett sms. Önskar att jag bara kunde låta hans elakheter rinna av mig. Har blivit bättre på det och brukar inte längre argumentera när hans elakheter kommer. Men det är svårt att inte ta åt sig och grubba så att kvällen blir förstörd.

... Men det blir bättre, i sinom tid!

När jag var i er sits, Izzy & Kaeljo, så höll jag på att bryta ihop av alla exets sms; ena stunden fantastiskt snäll och tillmötesgående, andra stunden galenilska/hot/otrevligheter och jag var som ett asplöv varje gång telefonen plingade. Tillslut skrev jag till honom att om han vill något så fick han maila mig, trevligt, och bara smsa om det gällde barnen, andra sms skulle jag bara radera, och annars så skulle jag blockera honom eller överväga att anmäla honom för trakasserier. Jag skapade en e-postadress för bara honom - då kunde jag välja när jag skulle/orkade läsa ett eventuellt mail från honom. Stålsatte mig att inte läsa eller svara på anden, och snart mailade han. Det var ju galna mail varvat med snälla mail, och jag var ett asplöv varje gång jag loggade in, men efter ett tag slapp jag hoppa till varje gång mobilen plingade!

Men det allra viktigaste jag vill säga er är att försök jobba med att utgå från dig själv - vad vill jag, vad är viktigt för mig, hur vill jag ha det, vad accepterar jag? Jag har läst böcker av Melody Beatty om medberoende (fanns på biblioteket) - väldigt tydliga, hög igenkänningsfaktor och med övningar som fick mig att tänka till, kanske de kan vara till hjälp för er?

Slå inte på er själva för att ni är rädda/ledsna/oroliga/stressade osv - ni har levt under enorm press och stress under lång tid, och ni har tagit ett jättesteg som lämnat en skadlig relation, som bygger upp ett eget liv! Det tar tid, det är en sorgeprocess som behöver alla faser av sorg, bearbetning, frustration och ilska mm, men jobba framåt - en dag var jag starkare, jag är inte längre rädd för exet, jag tänker på mig själv och barnen istället för exet och hans möjliga reaktion (som ändå aldrig blev som jag trodde). Det har tagit tid och jag har varit ledsen och frustrerad, men det blir bättre om man låter sorgen komma och ändå jobbar med sig själv!

Varm kram till er, så fint att se ert stöd till varandra!

Kaeljo

Bra tips Flygcert, det där med mail. Ja, man är ju inte alltid i form och orkar läsa alla elaka mail. Det kan ju verkligen förstöra en mysig kväll. Men jag har än inte sagt något till mitt ex. Han har även denna helgen kommit med elakheter. Det är inte bara elakheter, det är så mycket han hittar på bara för att vi ska få en anledning att träffas. Men eftersom han är så hit och dit i sitt humör så vill jag inte hålla på att träffas. Han har så svårt att acceptera att vi är skilda, tror jag.

Det är så skönt att då stöd av er!!
Kaejlo det känns som vi verkligen förstår varandra i det känns bra även om jag inte önskar att du har det så här förstås!
De är så lika våra ex, tänk att de
fungerar på samma sätt , det är sjukt!
Flygcert du har hjälpt mig så mycket! Och ja det känns som nan ska bryta ihop ena dagen sen ändrar det dig o han är så snäll. Man blir såå förvirrad!! Jag vet verkligen inte hur jag ska ta nästa steg. Hag vill bli fri att göra vad jag vill men han styr mig fortfarande.
❤️

Kaeljo

Han dricker och dricker och förstör mina dagar med sina spydiga sms. Eller som nu det senaste, nu är det så synd om honom och han bara gråter. Visst är han knäckt och ledsen, men när slutar mitt ansvar i detta. Varit separerade ett år nu och fortfarande ska man ha dessa enorma skuldkänslor. Det är ju alltid till mig han ringer om allting.
Jag tycker uppriktigt synd om honom och vill hjälpa, men hur!!!! Jag har skilt mig för att jag inte orkade leva med en alkoholist, men känns som han inte har någon annan att vända sig till. Jag är väl också den enda som vet hur illa det egentligen är och som han vågar ringa till. Men det är en tung börda jag fått på mina axlar. Ska jag få bära upp honom alltid när han mår dåligt. Jag har inte hjärta att bryta kontakten med honom och dessutom bor vi nästan grannar, så då är jag rädd att han börjar komma till mig och gråta. Vilken soppa. Ska jag försöka få in honom på psyk? Han är nog ett fall för dem nu, tror jag.
Jag känner mig instängd i ett hörn och det finns inget utväg, inget att se fram emot!

Du har lämnat men du är inte fri. Du vill hjälpa honom men vet inte hur. Jag kan förstås svara dig att du lika lite kan hjälpa honom nu som när ni levde tillsammans. Att han måste ta ansvar för sitt liv och det enda du kan påverka är ditt eget liv. Att bördan på dina axlar måste du själv skaka av dig, ansvaret för honom är hans och inte ditt. Men det där har du läst och hört så många gånger redan....

Det är bra, tror jag, att du skriver och sätter ord på hur du har det. Bra för dig och bra för andra som läser och kan känna igen sig i sorg, skuld och osäkerhet om vad som är rätt.... Jag läste tillbaka lite i din tråd. Läs den du också! Den kan hjälpa dig att få perspektiv! Pröva gärna att gå på Alanon.... Och tappa inte hoppet, du har redan gjort stora förändringar på vägen mot ett bättre liv! Och du.... du hjälper faktiskt inte mannen genom att ta ansvar för honom. Det är sant!
Kram, hoppas din dag blir ljus! / mt

wilma47

Jag har levt med honom i 4 år.han dricker varje dag.han har blivit av med 2 jobb pqa drickande.han är kock.han har setat inne 1 månad för misshandel på mig.han blev av med körkortet pqa för många gångfyllor.vi har barn sen våra tidigare förhållanden.nu har han stämplat i 10 mån och han dricker hela tiden.jag känner att jag orkar ingen mer.mina barn vill inte komma och hälss på.så jag åker till dom.hans döttrar hälsar sällan på.jag jobbar natt på ett äldreboende.har varit sjukskriven några gånger för mitt dåliga måenden.min chef vet hur det ligger till.jag har försökt och prata med honom men han säger att han dricker hur mycket han vill.han har en hemsk attityd mot allt o alla.när jag hotar och lämna honom så då börjar psykandet.han påstår att jag har förstört hans liv.han har börjat sms mina barn och kalla dom för massa.han hotar mig att dra om det inte passar.har stuckit flera gånger men han ber o bönar att kom tillbaks.vi kan inte ens gå o handla om han inte får några stark öl först.har han alkohol hemma så då börjar han direkt på morgonen.han bryr sig inte om sin hygien.jag får tjata att gå o duscha.jag vill bara härifrån.ibland tänker jag måsye jag ta livet av mig för och få lugn o ro.kommer själv från en alkoholist familj.han ska ha bekräftelse hela tiden.har inga känslor för han längre.ibland önskar jag att han bara kunde försvinna.jag har en ständig oro.tappat lusten för allt.högt blodtryck har jag också fått.mamman till hans barn kasta ut honom pqa hans drickande.men det erkänner han inte.tack.

Har läst ditt inlägg några gånger och fylls av frågor.... Vad är det som gör att du stannar kvar? Du skriver att du vill bort.
Vilken hjälp har du fått? Du har högt blodtryck - har du berättat för den du träffar inom vården? Din chef vet hur du har det - vad säger chefen? Jag får känslan att du absolut behöver hjälp!
Skriv gärna och berätta mera! / mt

Vårblomman

Var ute med mina vänner på stan i fredags o blev riktigt onykter! Minns ingenting från kl 21 på fredagskvällen fram till kl 2 då jag vaknar i min säng! Har sådan ångest fortfarande för vad som hänt, vad jag gjort, vem jag har pratat med. Kan inte hantera alkohol tar jag ett glas är det så gott o trevligt sen fortsätter det av bara farten....Är jag alkolist vad ska jag göra för att överleva denna skam o ångest?

SkåneTösen

Hej Kaeljo jag läste igenom hela tråden igår och vilken resa du gjort! Det var väldigt intressant och du beskriver det hela så bra, otroligt starkt av dig att du kommit såhär långt, helt fantastiskt. Jag förstår att du fortfarande kämpar men du ska vara väldigt stolt över hur långt du kommit, många kommer aldrig så långt tyvärr. Jag hoppas att du kan överkomma det dåliga samvete du har kvar för du har verkligen inget att ha dåligt samvete för, tvärtom. Ditt liv är ditt eget trots familj och barn så är det din förbannade rättighet att leva ditt liv som du vill alternativet är otänkbart. Jätte bra jobbat verkligen blev väldigt rörd av att läsa om din resa och det var många som hade så bra inlägg för att stötta dig, blev lite tårögd faktiskt . Stå på dig och kämpa på! Du verkar vara en klipsk och sympatisk person jag tror det kommer bli bättre för dig med tiden.

wilma47

Hej.jag vill så gärna söka hjälp att jag ska få en lägenhet men är rädd.jag vet att jag kommer kollapsa.han va nykter 2 dar men sen nåt som gör mig vansinnig är att han nekar när han är full.hitta vintetror i skåpet igen som han försöker gömma.har tid nästa vecka till företags hälsovården för mitt blodtryck så jag ska ta upp det här.jag vet att mina barn står vid min sida.men när man har levt med en alkoholist så blir man så nergången.man tappar lusten för allt.

wilma47

Nej jag orkar inte till slut.hans mamma o mormor bara daltar m han.fast dom vet att han dricker.enligt han så får jag inte berätta för dom.ska ta mig i kragen o lösa det här.har så mycket hjälp utifrån.

Jag har läst dina inlägg. Det du beskriver fram till nu är att du länge varit i en väldigt besvärlig situation. Utifrån det du skriver blir det tydligt att du är en person som har förmåga att visa omsorg och mod. Du har inte bara skrivit och berättat här på forumet, du har också varit uppriktig med dina barn som är viktiga för dig och du har berättat för din chef om hur du har det, jättebra.

Du har bestämt dig för att göra en förändring och behöver komma på hur den ska gå till och komma på vilken typ av stöd du behöver.

Du har tagit flera steg, du vägrar vara tyst om det du är med om, du tar ansvar över din hälsa när du vänder dig till vården och berättar för flera hur du har det. Du har också en stark önskan om ett eget boende som skulle kunna vara ett ytterligare steg i att ge dig själv möjligheter att leva det liv du vill.

Du nämner att du har stöd utifrån, vad av det tror du kommer bli mest hjälpsamt för dig? Vad behöver du från dem du har stöd av för att komma vidare?

Fortsätt gärna skriv och läs på forumet. Det brukar vara bra att få moraliskt stöd från andra och det kan ge lite motivation, berätta gärna vilka steg du tar nu i denna förändring.

Starta gärna en egen tråd om du vill så ser alla dina inlägg lite tydligare.

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Villrådig 54

Kanske hör inte det här hemma här. Men ni verkar så kloka och har klarat så mycket. Min situation är att jag lever med min man som är periodare. Jag har läst den här tråden och vet inte hur jag ska göra alls. Hoppas på några tankar från er om min/vår situation. Till skillnad från er så vill jag inte skiljas eller separera. Jag vill att han ska bli frisk. Naivt kanske. Men alkoholism är en sjukdom och det går att bli nykter alkoholist, sägs det. Problemet är att han ju själv måste inse att han är fast i drickandet. Så hur ska jag kunna hjälpa honom dit. Hur ska jag orka själv. Börjar bli så trött på allt. Jag inser också att jag är del i det hela, väl ett slags medberoende. Som ni skrivit om. Jag talar oftast inte om hans drickande med honom utan håller mig undan när han är som värst. Han anser inte att han har några alkoholproblem. För husfridens skull har jag inte tjatat om det hela. Det skulle ju knappast ha hjälpt heller tror jag. Vi har varit tillsammans i 46 år och jag älskar honom mycket. Han har inte alltid druckit. För ca 10 år sen började han bli väldigt full när han drack. Han blev arg på mig och vräkte ur sig elaka kommentarer och skällde på mig då han var full. Då drack han bara vid fester och högtider. Sen började han bli full på veckosluten också. Men då drack han en massa öl helt öppet. Jag tog upp det med honom och sa att han måste sluta. Han lovade inget så han bröt ju inga löften. Han hade ju inga alkoholproblem enligt honom. Det var jag som överdrev. Men det fortsatte och blev värre och värre. Åren gick innan jag verkligen insåg att han blivit alkoholist. (Fy vad svårt det är att skriva detta.) Eftersom jag var mycket orolig för honom tog jag upp det med vår husläkare och talade om att jag gjort så, för min man. Så när han gick till doktorn nästa gång hade de diskuterat hans ölkonsumtion. De kom överens om att han skulle dra ner på ölkonsumtionen för hälsans skull. Han hade blivit väldigt överviktig. Han minskade också på öldrickandet. Men bara det synliga. Han blev fortfarande full och ilsken. Hade börjat gömma ölen. Han skadade sig faktiskt allvarligt vid två tillfällen när han var full. Vid flera tillfällen tog jag upp hans drickande. Han påstod varje gång att han inte hade problem. Eftersom han dricker i perioder så är det svårt. Det är långa nyktra perioder och han har aldrig misskött sitt arbete Nu är han pensionär och har inte saknat sitt jobb men känt sig lite sysslolös. Förra året kämpade han för att gå ner i vikt och slutade dricka öl. Allt verkade bli bättre. Tills nästa period kom. Nu dricker han igen. Köper och gömmer bag-in-Box och dricker sig full och somnar vid tv'n. I november vräkte han ur sig att han ville skiljas för att vi inte har något gemensamt liv. Det han i praktiken menade är att jag inte vill ha sex med honom när han är onykter. Vi har skilda sovrum för att han snarkar så mycket. När han är full så drar jag mig undan till mitt rum. Han sitter ju ändå och sover framför dumburken. När han ville skiljas frågade jag om han inte älskar mig längre. Men det gör han, sa han och han vill egentligen inte skiljas och jag tror honom faktiskt. Och jag vill ju inte heller skiljas. Men jag vill inte heller att min kärlek ska dö på grund av drickandet. Hur nu det ska gå till. Jag sa åt honom igen att han är alkoholist och periodare. Att han måste söka vård. Att jag gärna följer med om han vill men håller mig undan om han vill gå ensam. Sa att jag inte orkar med längre. Allt detta skedde med mycket tårar och upprörda känslor förstås. Han sa att han skulle ta itu med det. Vilket han naturligtvis inte gjort och det hade jag inte trott heller. Jag såg att det jag sa inte nådde fram. Jag inser och anser att alkoholism är en sjukdom. Så jag vill inte lämna honom, jag förstår att JAG inte kan få honom att sluta. Han måste inse och vilja sluta själv. Men i slutet av den förra perioden drack han en stor Bag in Box per dag. Nu är han i en nykter period. Vad ska jag göra. Konfrontera honom igen eller vad sjutton kan få honom att inse att han förstör sitt och mitt liv, våra barn och barnbarn kommer att riskera att förlora honom. Av våra tre vuxna barn är det bara den yngsta dottern som inser sin pappas problem och mitt. Jag känner mig helt tömd på känslor just nu. Är så trött. Och hatar allt vad alkohol heter. Är det hopplöst? Jag vill inte tro det

Li-Lo

Du beskriver en besvärlig situation. Du vill fortsatt ha ett gemensamt liv med din partner och ni har tidigare kunnat prata om alkohol. Vad jag förstår så har din partner velat ha och klarat av nyktra perioder tidigare. Det är en bra erfarenhet som ger er ledtrådar till vad som kan fungera. Det skvallrar även om att din partner är mycket medveten om att hans alkoholvanor varit ett problem. Så hopplöst, nej.

Jag tycker att du är inne på en bra linje som innebär att du öppnar upp för dialog i detta skede. Att "konfrontera" upplevs ofta hotfullt, det är en mänsklig reaktion, alkohol eller ingen alkohol. Det finns kommunikationstips som man kan fundera- och öva på. Jag tänker då på jag-budskap och på att övervägande ha den andre personens styrkor och kompetens i fokus till skillnad från att gå in i dialog med en tanke om att man behöver "förklara eller övertyga" den andra om det ena perspektivet. Naturligtvis bör du erbjuda dina tankar och känslor samtidigt är det ofta av vikt att ge den andre lite tid att svara. Var nyfiken på hur den andra upplever alkoholen. Det finns skäl till att personen dricker, kanske har personen själv inte funderat på varför. Frågor som: hur skulle du uppleva ett nykter liv? Jag känner stark oro för att du ska dricka igen för jag vet inte riktigt varför du börjar, det gör att jag är på helspänn hela tiden, vad tänker du om framtiden? Kan vi göra upp en plan?

Eller: Jag vet att du funderar mycket på alkohol på olik asätt och jag tror att du är lika rädd som jag att det ska gå åt skogen jag skulle vilja att du delar dina tankar med mig när du är redo.

Nu är jag inget facit utan det här var tankar jag fick när jag läste ditt inlägg. Starta gärna en egen tråd och fortsätt skriv här. Hoppas forumet kan vara det stöd du behöver just nu.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Orkaorka

Hej, jag har hållit mig ifrån vinet i 3 dagar nu. Jag bestämde mig när jag fick svart på vitt att min son (10 år) kommer att behöva all min styrka och uppfinningsrikedom och glöd under flera år frammåt med start NU, inte sedan.