Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Djävulsdansen

Tror jag att jag exploderar!!
Men nu ligger jag i vårt extrarum med lurar på och lyssnar på musik.. Han dyker upp i dörren och pockar på min uppmärksamhet. Jag vill inte prata med honom, har sagt nog för idag!
Han ger upp och lufsar in och lägger sig igen. Du är så klok Ullabulla och jag suger åt mig av din vishet. Uppskattar din ärlighet ? Men det är så förbannat svårt att inte agera. Jag vill få ur mig ilskan och göra honom illa! Känner mig som en tickande bomb. Du menar nonchalera honom totalt? Eller hur låter man bli att agera/ reagera?

utan missbruksproblem.
Så blir både mina och hans reaktioner,samtalsämnen osv friskare.
Om han eller jag har en dålig dag så pratar vi om det,stöttar varann och försöker ge nån sorts vettig respons.

Men när en missbrukare mår dåligt,agerar ut,dricker ljuger osv så går andra signaler igång i en.
Dvs som anhörig så reagerar man precis som du säger som en tickande bomb.
Men är man lite friskare så låter man sig inte antändas.
Man låter drickandet det dåliga humöret ångesten whatever stanna hos den person den tillhör,dvs den som dricker.
Själv försöker man mer anta en roll som utomstående,trots att man såklart är djupt indragen i det.
Man får kämpa med våld för att liksom mentalt och kroppsligt ta ett steg tillbaka.
Att som du nu gör,lyssna på musik istället för att stå och skälla på honom är ju ett friskthetstecken.
Även om du kokar inombords.

Så det handlar ganska mycket om att försöka se situationen utifrån.Se vem som äger problemet och sen agera så egoistiskt som man förmår.
Till slut så slutar impulserna hugga tag i en och tvinga en att få ur sig allt,spy galla grina anklaga eller vad man nu brukar göra.
Då kan man tom känna en befrielse komma,att man faktiskt förstår att man inte kan göra något alls åt den som dricker.
Bara åt sig själv.

Och kliver man mer in i sin egen kropp och slutar reagera utifrån den som dricker så får man till slut ett friskare förhållningssätt till sig själv.
Man börjar få mer vidvinkelseende och känner sig inte lika snärjd i situationen.
Det funkar bara bitvis och jag hade aldrig klarat det om jag levt kvar i relationen.

Jag var mycket sjuk och skulle nog på ett eller annat sätt gått under till slut om vi inte gått skilda vägar eller att jag hade fått den hjälp som jag nu efter relationens slut sökte och fick.

Ursula

Ja, man blir faktiskt lite fnissig av att maken är skräckslagen för läkemedel men inte för alkoholen. Han tar ALDRIG huvdvärkstabletter, smärtlindrande eller febernedsättande. Huvaligen! Men alkohol kan han ösa i sig utan att bli rädd!! Jag har påpekat det för honom, att ALKOHOL ger biverkningar. Han svarar inte.
Det du skriver..."att låtsas som ingenting"..Jag tror du slår huvudet på spiken där när du beskriver honom men han låtsas INTE (är min åsikt). Han är helt uppriktig och ovetande om vad han ställer till med. Jag är rätt övertygad om att alkoholister har en hjärnskada som gör dom isolerade mentalt. Om det sen är alkoholen som har förorsakat den eller förvärrat den, vet jag inte. Kolla nästa gång om han blir uppriktigt förvånad.
Kram till dig.

Djävulsdansen

Med att försöka ta ett steg tillbaka.. Inte låta honom påverka mig men oj vad det är svårt! Jag försöker verkligen jobba med mitt eget beteende ( ska påbörja kbt)
Precis som du skriver känns det som om man går under, håller på att drukna
Vaknade i ottan av att lådor öppnades och stängdes.. Någon letade efter mer. Jodå en flaska till fanns det.
Idag ska vi på släktkalas och jag ska gå! Ska inte hitta på dumma ursäkter och ljuga! Ska berätta varför inte mannen är med! Ärligt och utan svepskäl! Jag måste våga! Det är inte jag som ska skämmas!
Jag tvivlar inte en sekund på det där med hjärnskada tyvärr.. Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar. Alkoholen har tagit död på honom och sakta även min kärlek. Kvar finns bara maktlöshet och förtvivlan
Nu sitter han och predikar bättring. På måndag ska han söka hjälp. Igen! Hans ord betyder ingenting längre. Jag vill och vågar inte längre hoppas och lita på honom. Nu måste jag istället börja lita på mig själv igen ?Våga lita på att min magkänsla leder mig rätt. Våga lita på att det finns något bättre som väntar mig.
Gläds verkligen med dig Ullabulla! Att du vågade hoppa ?Att ditt liv blivit så mycket bättre ?
Stor kram tillbaka

Soppan

Jag lider med dig och känner igen mig. Klumpen i magen när de dricker, lögnerna och de tomma löftena. Hatar att ljuga för mig själv och tro att allt kommer bli bra, det här var bara ett återfall, men det är bara ett återfall av många. Det var han som i julas berättade hur dåligt han mår av spriten och det var han som lovade sluta. Sen dess har han druckit varje dag, inte alltid onykter men någon sorts alkohol.
Stå rakryggad mot vänner och familj är ett första steg att ta sig vidare. Att inte låta hans sjukdom ta över ditt liv längre att du får tillbaka kontrollen.
Kram på dig

Ursula

"Mannen jag en gång blev förälskad i är borta, finns inte längre kvar". Det är så smärtsamt. Kvar är ett tomt skal som rasslar omkring. Tomt inombords.
Gå på släktkalaset, Softjessi, och ha det så trevligt som du bara kan, trots allt. Jättekram till dig.

Djävulsdansen

Tack för ert pepp! Tack ?
Låg nyss och funderade.. På att jag inte orkar gå på kalaset, inte orkar vara glad och social eller besvara frågor om var mannen är. Den lättaste utvägen just nu hade varit att ringa och hitta på en dålig ursäkt till varför vi inte kommer och sedan bädda ner mig i sängen och vältra mig i min ångest.. På så sätt kan jag ju samtidigt ha lite koll på min alkoholist ?
Men! Stopp! Nej, inte denna gången
Snart dags att gå in i duschen och byta om. Jag SKA gå på kalas ??Mycket tack vare er. Det lär komma frågor och jag ska besvara dem. Utan att linda in och försköna. Jag lägger över ansvaret där det hör hemma och släpper taget om än bara för ett par timmar ?
Och jag vet en som kommer att bli förvånad när han vaknar till liv. Hans fru agerar nämligen inte så här ☺️
Varmaste kramen till er alla ?

Djävulsdansen

Är avklarat.. Jag överlevde! Fixade att släppa kontrollen för ett par timmar. Men jag måste erkänna att det var jobbigt.. Maten åkte bergochdal bana och tankarna fladdrade iväg. När vi kom tillbaka hade mannen fortsatt sin fest och var så pass påverkad att jag övervägde att ringa 112 ?Ögonen rullade och jag fick inte ur honom något vettigt.. Efter en stund svarade han någorlunda på tilltal. In med honom i sängen och där ligger han nu. Jag vågar inte ens tänka på hans promillehalt ? Känner redan nu att det kommer att bli ännu en sömnlös natt.. Där oro och ångest tränger sig på.. Samtidigt som jag ligger på helspänn och lyssnar efter ljud eller tecken på att han är uppe. Och imorgon blir det väl samma visa igen.. Då har den stackaren ångest och måste dämpa den med alkohol.
Hans arbetsgivare ringde mig tidigare idag. Frågade hur det var och om mannen var hemma. Jag ljög först och svarade nej.. Mår han bra? Har han tagit ett återfall var hans nästa fråga ?Jag är så trött på att skydda och ljuga så jag sa som det var. Ja! Han dricker. Han bad mig be mannen ringa upp när han vaknade vilket han gjorde en stund senare. Hörde mannen lova att nu var det minsann nog. Nej då inte en droppe till och bla bla bla. Sen får jag mig en skopa för att jag skvallrat. Nu får minsann hela byn veta osv.. Jag konstaterade bara trött att du har ju haft lång tid på dig att rätta till detta och att det minsann inte är jag som hällt spriten i hans strupe. Jag tar INTE på mig skulden!! Så.. Släkten vet, chefen vet. Stackars, stackars alkoholist ?Men jag är ett steg närmare tillfrisknande! Jag väljer sanningen! Hur ful och obekväm den är må vara ??

du handlat Softjessie! Det är den enda vägen, att du är sann mot dig själv. Och slutar dölja och 'skydda'. Jag tror att Ullabulla kan ha rätt, att mannen druckit längre och mer än du tror och nu har bubblan brustit.... men egentligen spelar det ingen roll - här och nu är han mycket illa ute. Han borde säkert in på en ny behandling och/eller underhålla det tillfrisknande han haft. Du ska ta hand om dig och ditt liv... Dvs du ska fortsätta på den väg du är nu. Önskar dig en bra dag ☀️?och skickar en stor kram ? / mt
PS Idag är det exakt fyra år sen min man valde nykterheten, sin egen nykterhet. Jag har skrivit mycket om det i min tråd i Det vidare livet. Ju längre tid som går och ju friskare vi blir, var och en för sig, desto mer inser jag nödvändigheten att göra sina egna val. DS

Djävulsdansen

Varm i hjärtat ev era heja på rop ❤️
Just nu känner jag mig allt annat än stark. Känner mig ensam, ledsen och olycklig
Som om luften gått ur mig totalt
Jag vill bara somna och vakna upp från denna mardröm. Vill ha tillbaka mitt liv
Vara glad! Känna lycka! Känna tillit!
Vägen dit känns såå lång och jag vet i stunden inte hur jag ska orka vandra den!? Du har så rätt kloka Mulletant. Han är illa ute. Alla vet och inser utom han själv. Idag pratas det återigen om antabus och att nu är det minsann färdigdruckit. Jag har hört samma visa om och om igen.. Jag vågar inte längre tro och hoppas. Vågar inte gå sönder en gång till. Vågar inte lita på någon som sviker om och om igen. Vill jag ens? Jag vet inte. Att ta antabus för att få mig att stanna är ju att vara nykter på vita knogar. Inget hållbart! Jag vill att han ska inse hur djupt beroende han är, vad alkoholen gör med honom och med oss. Vill att han ska söka hjälp och verkligen vilja sluta dricka. Vill att han ska njuta av livet utan alkohol! Vill att han ska så jävla mycket!!
Medans jag skriver öppnar han en 3,5.. Pysandet gör mig tokig! Jag vill slå honom! Istället låter jag tårarna falla och slår hårt på mig själv! Hur hamnade jag här och varför i hela friden stannar jag?
Största kramen till er ?

Leverjag

Läste de senaste inläggen vill bara skicka styrkekramar. Jag kämpar med att vara nykter för att jag vill det, för att mitt liv blir skit av beroendet och jag har insett att jag inte är en person som har en fungerande relation till alkohol. Jag är också en kvinna som inte trivs alls i min relation och kämpar med att ta ansvar för min egna hälsa och lycka. Det är bara vårt eget ansvar. Jag lider med dig och andra som lever med alkoholister som inte vill inse eller väljer att kämpa mot beroendet som förstör allt. Om ingen kapitulation finns, så kommer det tror jag inte bli någon större förändring. Han måste vilja inifrån sig själv, på riktigt och även då är det en stor utmaning då vi kämpar med våra hjärnors brister och obalanser. Det är en lång resa som kräver en rejäl investering.

Så bra att du gick på kalaset och inte skyddar honom mer. Du behöver leva ditt liv, göra dina val som får dig att må bra och sluta bära skammen och skulden som han drar med sig. Jobba på med att bli starkare, bygga upp dig själv och ta ansvar bara för dig själv och dina barn. Det svänger i känslorna men ge inte upp. Ge dig alla möjligheter att hitta dig själv igen och ta kloka beslut i tillvaron.

Heja och styrkekramar!

Djävulsdansen

3,5 orna var givetvis inte nog. Det är de aldrig. Mannen sa igår em att han skulle hem till sin syster. Väl hemma hos henne hade han en 70 cl whiskey med en slatt kvar. Den hade han inte när han gick hemifrån. Vi pratar typ en kvart ?
Han säger åt henne att han ska ta en sista drink medans han sätter flaskan på bordet. Hon försöker såklart uppmana honom att hälla ut den men det gör han såklart inte. Då säger hon att här dricker du ingen sprit. Han går.. Och kommer hem bra i ordning. En stund senare är han så berusad att han varken kan gå eller prata! Han har hällt i sig hela flaskan på kort tid. Senare får sonen hjälpa honom in i säng. Hans eget barn! Han som skulle vara den som blir omhändertagen
Synen gör så ont! Fysiskt ont
Och jag tänker aldrig aldrig mer! Aldrig mer ska alkoholen göra mig eller mina barn illa. Någon timme senare lyckas han efter några fall ta sig ut på toa. Senare upptäcker jag att den ena toan är nerpissad och i det andra badrummet ligger ett par nerpissade byxor.
Med kroppen fylld av ångest lyckas jag äntligen somna vid 2 tiden. Halv 4 kommer han in och uppträder förvirrat. Hjälp mig! Jag ska öppna på jobb halv 7. Hjälp mig! Jag blir rädd! Tror att han förlorat förståndet totalt. Svarar att hans jobb är hans ansvar att sköta. 4 timmar senare är jag fortfarande vaken. Ångesten sliter och drar i min kropp. Han har hittat 2,8 or som han försöker medicinera med. Jag sa till honom för en stund sedan att jag vill att han åker in på avgiftning eller söker hjälp på något sätt. Han har druckit så mycket ?Hans svar blir han vill inte. Han ska sova bort det. Ok! När i helvete dyker den omtalade botten upp om inte nu??? Hur illa ska det behöva bli/ gå?
Så då måste jag hitta en egen strategi. Jag vill ut och bort från denna galenskap. Men det är inte lätt med 2 nästintill vuxna barn och en senil gammal hund. Vad gör man?

Ursula

Softjessi, var är du just nu? Hur går det.
Du frågar vad du ska göra. Det som jag kommer att tänka på är att ringa till hans syster och bestämma något tillsammans med henne under tiden han sover ruset av sig. Samarbeta med barnen, att de får vara med på ett hörn, nu har ju sonen hjälpt till rent konkret. (Det ÄR sorgligt för dom men nu är det bara så). När maken vaknar så får han ta ställning till sin fortsatta existens. Detta till att börja med. Jag bor inte i Sverige så jag känner inte till instanserna som man kan kontakta. Bit ihop! Vila får du göra sen!

Jag tänker att du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/om-alkohollinjen/ och berätta om din situation och be om råd. Bra om hans syster och du kan stöda varandra. Han verkar vara i ett så dåligt skick så han kan behöva komma i vård för att avgiftas - jag antar att det finns en beroendeenhet i din kommun som du kan kontakta.
Vet du, i allt elände är det ändå skönt att dina barn är nästan vuxna. Då kan de gå på egna ben, du kan tala med dem och berätta vad som händer och du behöver inte, som så många här, fundera över vårdnadsfrågor. Många hindras att lämna en alkoholist av oro för att lämna små barn då det blir delad vårdnad. Jag antar att dina barn kan ta hand om sig och göra egna val.
Bästa kramen, botten är samtidigt början till något nytt. Också för dig! / mt

Djävulsdansen

Igår morse cyklade mannen ner på systemet. Köpte 2 st 70 cl ren sprit. Drack nästan en hel flaska på 20 min ?Givetvis blev han stupfull o jag fick inte kontakt m honom. Konstiga ljud när han andades. Jag ringde 112 o ambulans kom o hämtade honom. Under resan piggnade han till o skulle absolut inte in på sjukhuset trots påtryckningar från mig, dottern och sjukhuspersonal
Man förklarade att annars ringde man polis som fick ta honom eftersom han inte var kapabel att ta hand om sig själv
Efter mycket om och men fick vi in honom. Många gånger fick vi hålla kvar honom när han ville gå. När vi var nästan klara rycker han ut kanylen varpå blodet pissar som en fontän. Han ska hem nu! Kvar stod jag förtvivlad och bad om hjälp. Hjälpen jag fick var en insomningstablett han skulle ta till natten. Väl hemma uppräckte han att all sprit var uthälld av mig. Han blev tokig! Jag o dottern valde att gå hemifrån. Orkade inte bråka mer. Ringde en bekant med stor erfarenhet av alkoholmissbruk. Han och jag körde hem för att prata med mannen som nu var redlös igen. Någon hade försett honom med mer. Det finns alltid mer. Tanken var att få in honom till beroendecentrum men han var för full för att samarbeta. In med honom i säng. Kvar var jag.. Trött, så in i märgen trött och förtvivlad.
Sov lite och väldigt lätt. När jag vaknade kom tanken att han var död. Att hjärtat stannat, att han blivit förgiftad eller kvävts av sina egna spyor. Flera gånger gick jag in o kollade honom. Imorse dök vår vän upp igen o nu var mannen med på noterna. Skulle söka hjälp. In i bilen och iväg. Ca 4 timmar tog det. Det togs prover och mannen fick någon medicin plus piller för kväll och natt med hem. Vi skulle komma tillbaka imorgon bitti kl 8
Jag kände hur hoppet tändes.. Hemma igen är första tanken alkohol. Han håller på att förgås av abstinens och måste trappa ner. Är inte klar ???
2 jävla dagar har jag lagt på en människa som bara tänker på alkohol
Fan fan fan!! Dumma jävla kvinna! Fatta att du är körd! Har förlorat! Erkänn dig besegrad och kasta in handduken en gång för alla
Nu sitter han med några öl och trappar ner och jag sitter här. Söndrig och så så ensam

Hjärtat

Du bör nog börja leta efter annat boende. Du ska planera för ett liv ensam utan honom. Du måste ta hand om dig själv först och främst. Börja älska dig själv igen! Jag önskar dig all lycka och styrka, jag vet hur jobbigt och svårt det är. Du är en stark och kapabel kvinna! Tro på din styrka!

Djävulsdansen

Vet jag att du har rätt. Vet att jag måste rädda mig själv från undergång. Vet jag att han inte är värd min kärlek. Vet jag att det inte är hållbart att inte kunna äta, sova eller fungera i 4 dagar. Vet jag att ångesten som river i min kropp kommer att bryta ner mig bit för bit tills jag är så trasig att jag går sönder. Vad jag inte vet är var jag ska hitta det mod och den kraft det kräver!?
Dessutom är jag så fruktansvärt rädd att ensamheten kommer att bli hans död.. Att han kommer att supa ihjäl sig ?Det vet jag att jag inte kan leva med

Det låter dramatiskt men det är orden som kommer till mig när jag läser dina senaste inlägg. Du behöver komma bort och du behöver hjälp. Det behöver han också men du kan inte hjälpa honom nu. Jag kan faktiskt förstå din rädsla för att bli kvar med insikten att han supit ihjäl sig... och att du känner ett ansvar....men du ser också att du inte kan rädda honom. Besattheten och begäret efter alkohol har tagit över honom och nu har han ingen fri vilja. Så tragiskt att han kom tillbaka hem och inte i vård.

Om du inte orkar ta dig bort så se till att du inte är ensam i helvetet i den här akuta situationen. Du behöver kloka människor omkring dig! På sikt, på inte alltför lång sikt måste du få hjälp att förändra ditt liv. Gå gärna till Al-Anon om det finns nåt möte nära dig. Där vet människor vad du upplever och vad du talar om just nu.
Varmaste kramen ❤️ / mt