Vi är två vuxna och fyra barn i vår familj. Min mans alkoholkonsumtion har alltid varit hög, vi har varit tillsammans i 7 år och han en 4årig son ihop.
När han dricker så blir han inte alltid arg, det beror på om någon kommer i vägen för honom. Vi alla tenderar att dra oss undan när han dricker på helgerna..
Det börjar på onsdagen med en eller två öl och sen ett par glas vin, oftast inget bråk då på onsdagar..
På fredag kommer han hem kl 17 och innan 18 har han dragit 3 glas vin och sen rullar det på. Håller jag käften så är det lugnt, men han tänder till på minsta lilla och säger till mig att "bara lägga ner".
Jag har tappat räkningen på antalet ggr jag känt mig tvingad att fly på kvällarna för att han är för nära och för bråkig och elak. När barnen försvarar mig och säger till honom att låta mig vara (verbalt, han är inte fysisk) så går han hårdare åt mig och säger att jag vänder barnen emot honom, att jag är en skitdålig mamma, vidrig, sjuk i huvudet, patetisk osv osv..
Igår blev han full, skulle hjälpa sin son 13åriga att packa för en skolresa men gick mest runt och var dryg mot honom. Han bad mig om hjälp och frontade mig i en garderob om varför jag var så "jävla sur" jag svarade vilket jag ofta gör nu för tiden att han är full och då går det inte att prata med honom för han förstår inte vad man säger, allt blir kritik och han svarar med att kasta ur sig elakheter.
Jag fixade sonens väska. Vi försökte göra det så lugnt och i smyg som möjligt.. Men han kom ner, skällde på mig för att det var fel grejer, fula grejer, att pojken skulle se ut som en idiot och om det hade varit mitt biologiska barn hade allt redan varit färdigt och fint. Jag bad honom lämna mig ifred och jag gick och la mig med var 4 åring. Han kom in i sovrummet och började bråka, jag bad honom gå gång på gång men han lyssnade inte utan bara stod och malde på om vilken idiot jag är. Jag sa att om han inte slutar nu så åker jag härifrån, 13åringen kom in och vädja till sin pappa att gå och lägga sig och låta mig vara men han skickade in honom på sitt rum. Jag gick upp klädde på mig, bad 13 åringen lägga sig bredvid sin lillebror.. Min man följde efter mig runt i huset och kallade mig det ena och det andra, att jag förstör barnens liv och hur kan jag säga det där framför sonen. Jag säger lugnt att det är inte jag som förstör barnen. Dom skäms, 12åriga dottern skämdes ögonen ur sig när vi skulle åka hem från kalaset som föranledde detta. Hon ville inte åka hem, 13åringen var sammanbiten, 8 åringen ville sova hos sin kompis och 4åringen han som tur var somna.
Jag sov hos grannarna, nu är jag på jobbet.. jag har pratat med min dotter så hon vet att jag inte kommer hem ikväll men att jag hämtar henne i skolan imorgon.
Jag har kämpat med hans drickande i 7 år nu och jag orkar inte mer... jag vet inte vad jag vill, har ingen tilltro till mig själv men jag Vet att jag och mina barn måste bort från det här! Tyvärr har jag inget stöd från hans familj eller vänner. Familjen är möjliggörande och har alltid varit..