Hej.
Här har ni en alkoholist som kämpat i flera år med att förändra sitt beteende. Är en kille som både har familj, villa och stabilt företag. Efter många års supande så har jag kommit till insikt att jag måste förändra mitt beteende till alkoholen annars kommer jag att dö. Det handlar inte enbart om att överleva för min del utan att faktiskt fortsätta leva.
Jag började dricka alkohol sent, i tvåan på Gymnasiet på grund av att min Pappa härstammar från ett land där det är helt vanligt att man dricker vin till middagen. Jag har sedan barnsben blivit erbjuden men alltid tackat nej. Detta ledde också till att jag var den under många år som var nykter på fester medans mina kompisar i moppeåldern började supa sig redlös på folköl.
Redan för 15 år sedan (va då 20 år) så festade jag och mina vänner på ett sätt som ingen annan gjorde. Vi var ofta ute i svängen och det förekom ofta droger med i bilden. Ironiskt nog så var det tack vare alkoholen som man ibland framstod som normal på krogen, så var man hög. Drack man för att verka normal bland alla andra. Vi kunde festa i fyra dygn. Torsdag till Söndag. Spriten och vinet drack man i förbifarten men man blev aldrig full. Dock förstörde man den "normala" spärren att inte dricka dagen efter. Jag drack ju dag som natt..
Vi har alltid vart ett stabilt gäng entreprenörer som alltid arbetat och haft en bra fasad utåt. Åren gick och vi skaffade tillslut familjer var och en. Och då blev det naturligt att man inte besökte krogen lika ofta. Det är egentligen här som jag tror att jag började utveckla min alkoholism på allvar. Varför? Jo för att då började man supa hemma. Först var det vanligare med middagar och att kompisar kom över. Man kollade på fotboll och umgicks. På den tiden minns jag även att man faktiskt till och med tog på sig finskjortan och snyggade till sig inför en festkväll. Det var ju någonting roligt, och ovanligt.
Jag separerade från min dåvarande sambo, vi hade då ett barn gemensamt som vi hade delat vårdnad kring. Det var då jag minns att jag fick en väldans massa tid i min ensamhet. Satt i min lägenhet och längtade tills helgen kom. Spelade tv-spel. Lyssnade/gjorde musik. Och när helgen kom så skulle man ses hos någon så blev det ju så att man började förfesta, hemma. Framför datorn. Dom här åren var underbara. Man fyllnade till och lyssnade på musik. Babblade med folk på nätet och började skjuta fram sina möten timma efter timma. Ursäkter på missade bussar. Tillslut insåg jag att det faktiskt var roligare att sitta kvar framför datorn än att gå ut. Började tacka nej till att ses, orkade inte efter en arbetsvecka duscha och klä om för att sticka iväg. Jag kunde ju sitta hemma i mysbyxor framför datorn med en massa öl och vin. Ursäktade mig med att det var mycket billigare med, jag slapp ju ta taxi hem och det var ju inte tal om fyllekäk. Allt fanns hemma...
Sakta började min hjärna känna sig bekväm i att supa ner sig i sin ensamhet. Och jag älskade det. Blev jag för full kunde jag bara lägga mig på soffan och där spenderade jag alltid mina nätter. En meter från datorn...
Nu träffade jag tillslut min nuvarande sambo. Hon var till en början mycket imponerad för att jag kunde hänga med så bra på fester, jag blev ju aldrig för full. Hennes tidigare kille var extremt lättpåverkad så med mig kände hon sig trygg att gå på fest. Sanningen var ju den att deras fester var skittråkiga för man delade på en flaska vin som gick bordet runt. Hade ingen egen tillgång till något, blev frustrerad. Jag kunde ju inte bli full på dom små mängderna. Minns att jag tyckte att dom där människorna var tråkiga som fan. Där ville ju inte jag vara en lördagskväll när man istället kunde festa.
Allt slutade tillslut med att vi blir bjudna på ett bröllop hos hennes vänner. Alla var där, av någon anledning så ger dom mig ansvaret för mitt bord. Se till att det blir fest hos dig. Häll upp till alla så att dom kommer igång. Bara att beställa in mer vin ifall flaskan tar slut. Ni kan ju själva tänka er misstaget att be en alkoholist att dra igång festen med fri bar för ett bord med stackars "vanliga människor". Slutade med att en av tjejerna spydde ner sin klänning för att jag börjar skåla för ofta. Dom andra började skruva på sig och jag själv sänkte tre flaskor vin innan grannbordet ens hade druckit ur sitt första.
Festen gick åt helvette, jag blev svartsjuk på en kille. Hotade honom med stryk. Betedde mig illa mot min sambo, fick för mig att hon ville vara med honom. Drack mer för att döva min påhittade smärta. Ignorerade henne, började ragga på en ny tjej för att skapa konflikt och bannemig visa att jag med kunde hitta någon. Jag betedde mig som en jävla idiot. Och alla hennes vänner blev vittnen till hur min aura av kul, snäll, kille raserades som en sprucken ballong.
Först nu insåg min sambo vem jag egentligen va. Då var det redan försent. Hon älskade mig, och jag älskade henne. Jag grät, bad om ursäkt. Försökte reda upp. Och som alla andra Alkoholister. LJÖG!
Hon i sin tur började skämmas, vågade inte gå på fest. Slutade nästan dricka helt och hållet själv. Hon ville vara den av oss två som fortfarande hade kontrollen kvar under kvällen. Tyckte hon snackade skit. Vadå kontroll? Jag tappade ju aldrig kontrollen, hade lovat henne att aldrig bli våldsam igen. Och det höll jag. Men vad jag sakta men säkert började få var minnesluckor. Jag drack min mängd alkohol, och dagen efter visste jag att jag inte hade blivit arg. Men vad som hade sagts, det hade jag ingen aning om. Är det någon som känner igen sig i uttrycket "Men det pratade vi ju om igår?" Och den ilande känslan/skammen när man skall försöka förklara att man visst kommer ihåg samtalet..
Vi köper hus. Skaffar fler barn. Jag dricker mer intensivt. Kontrollerad som fan, möter grannar, hämtar barn på förskolan. Kan ha druckit 7 starköl och är bland folk som ingenting hänt. Jag vet att jag är så sjukt professionell i min alkoholism, jag har under åren blivit världens bästa skådespelare.
Förr körde jag endast bil hem någon enstaka gång från fest, då tog jag på mig ansvaret. Jag kan köra bil perfekt med en hel bag n box i blodet. Vilket jag senare räknat ut motsvarar spritmängden i en hel 75:a. Nu börjar jag tänja på gränsen till vad som verkligen inte är okay. Flyttar hem mitt företag och driver det hemifrån. Sitter ofta hemma på dagarna, inbillar mig att jag jobbar liiite bättre om jag hade fått någon öl i mig. Börjar köra dagligen till systembolaget. Sambon jobbar, barnen är på skolan. Jag har hela huset för mig själv. Nu är rutinen istället att åka ner till systembolaget och köpa sin dagliga dos. Oftast en Bag n box och 4-5 St 7.5 or. Det ser bra ut i korgen. Inte för många öl men en bra start. Och tvingas jag dela med mig av boxen till min sambo så har jag alltid en livlina med mina burkar som jag kan gömma. Det är dock sällan sambon ser boxen för den gömmer jag. Eller så köper jag två och ställer en i köket, dricker ur halva min gömda och öppnar sedan vår gemensamma. Dricker jag ett glas snabbt så vet jag ju att hon inte känner att jag redan luktar vin. Smart!
Alternativt stannar jag på en parkering på vägen hem och sveper ölen. Har under senaste åren hittat fyra olika ställen jag kan svänga in på med insynsskydd. Där kan jag svepa mina öl samtidigt som jag tittar på Youtube eller Facebookar. Jag har även blivit så snabb i mitt ölsvepande att jag mycket väl erbjuder mig att åka och köpa något som fattas till middagen. Då kan jag - eftersom jag alltid glömmer öl i bilen - stanna och svepa några öl på vägen. Tar inte ens 10 minuter om jag måste skynda mig. Det är en katt och råtta lek, hela tiden. Och sambon ser förskräckt på medans jag tror att det inte märks. Hon har inte en chans att stoppa mig, jag gömmer öl och vin i hela huset, och även jag har ett garage. Planerar hur jag skall gömma undan mitt skräp och pant så att inte sambon skall hitta. Har till och med öppnat upp en lucka till min värmepanna i källaren. Där kan jag stapla 5 stycken tomma boxar.
Ett tag låtsades jag röja i källaren. Hade då två stora svarta plastsäckar i källaren med "skräp". I själva verket var det några veckors boxar som jag slängt där. Minns att min sambo var Mammaledig då. Kunde inte smita ut med skräpet på dagtid. En dag när jag kom hem så var det istället hon som hade städat källaren och staplat alla mina boxar. 17 Stycken, en fin stapel som nästan nådde taket. Det var mängden alkohol jag fått i mig på 2,5 vecka.
Problemet jag märkt är att i takt med att jag börjar dricka dagtid så använder jag även bilen. Har vid två tillfällen blivit stoppad i området för körkortskontroll och båda gångerna har jag vart spiknykter vilket är väldigt ovanligt i mitt liv. Men jag har ingen respekt för rattfylla ens längre. Jag vet att jag kör kontrollerat, hjärnan har intalat sig detta så länge nu att det är min uppfattning. Och har jag fått höra under många år "Fan du kör ju bättre onykter än nykter" så börjar man tro på det...
Det här blev ett långt inlägg. Ber om ursäkt, men jag tycker det är viktigt med detaljerna. Jag tror det är här många av oss känner igen oss. Har själv stött på känslan av att "-Oj, är det fler än jag som gör så? Jag trodde jag var ensam...".
Nu står jag här på gränsen till att allt snart går under, jag super ihjäl mig. Är kraftigt överviktig av all alkohol och absolut ingen träning. Har gått från att vara en förr snygg kille som fick mycket tjejer till att få noll uppmärksamhet från kvinnor. Skiter i hur jag ser ut, trivs mest i ett par gymnastikbyxor och drar på mig kostymen när jag skall på kundmöte. Sen snabbt hem igen och i sina bekväma byxor. Jag ljuger för mig själv hela tiden och minsta lilla anledning till att jag blir orolig ja då vill jag göra allt jag kan för att döva den smärtan. Nu för tiden behöver jag svepa ett dricksglas vin bara för att ringa och följa upp en offert. Är rädd för hur företaget kommer att reagera.
Kort och gott. Min hjärna är helt fucked up. Idag tog jag mod till mig mig. Har lagt upp en bra kostplan, hämtat ut ett gymkort och postar mitt första inlägg här. Jag måste våga prata om detta och även om jag är anonym på just denna sidan är det en övning på att kunna berätta hela sanningen för någon face to face.
Jag kan vara den tuffaste killen på jorden. Som skyddar och får dig att känna dig trygg.
Jag kan vara din bästa vän och hjälpa dig med alla dina problem
Jag kan skapa ett framgångsrikt företag och förtydliga alla dess delar åt dig.
Men ser jag mig själv i spegeln så står det där bara en liten känslig kille som inte riktigt vet hur han skall reda ut alla sina känslor.
Jag tar av mig masken nu, det får bära eller brista...