Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

etanoldrift

Jag tror att vi ibland "testar" oss själva.. Lite hårdare och snabbare än vi önskat..
Ja, det där med känslor rinner ju tyvärr inte av så fort som vi hoppas alla gånger..
Mitt numera ex, hälsade jag också på dan före julafton (tidigt på dan, medan han var någotsånär nykter) Vi åt lunch tillsammans och givetvis öppnade han en öl till maten (7,2:a av hans favoritmärke) Jag plockade ihop lite saker och sa att jag skulle besöka en väninna på hemvägen, innan det blev för mörkt att köra (mitt mörkerseende har inte blivit bättre med åren)
Och under den tiden ungefär 1½ timme hann han bli rätt bladig.. Antagligen var det inte första ölen eller så går det väldigt snabbt utför.. Vi skildes dock som vänner, utan alltför mycket sentimentalitet från hans sida..
Senare på kvällen ringer min syster och säger att han ringt runt (till föräldrarna vilket jag blev mest förbannad över eftersom mamma är dement och lätt blir orolig) och till henne och "svamlat".. Troligen hade han tänkt önska god jul, men det var han för full för att komma ihåg.. Till barnen hade han också ringt, Och bjudit dem dit över jul (de tackade artigt och sa att de redan var uppbokade)
Vid det laget hade jag redan stängt av telefonen.. Dagen efter kom en massa sms som undrade var jag höll hus, eftersom han blev "orolig över att jag inte svarade" ( då hade jag ändå sms:at att jag kommit säkert hem kvällen innan) det är ju ca 10 mil emellan..
Jag kände inte ångest över att tycka bort hans fyllesamtal, men dåligt samvete över att han då väljer att ringa och störa resten av min släkt och familj!
Jag har bett dom att lägga på luren eller ignorera hans samtal, men det är inte lätt! De vill ju inte stänga av sina telefoner..
Tyvärr gör han sig själv omöjlig, med sitt störande och jag får ännu mer kvitton på att jag gjort rätt som flyttat!
Ryser, när jag tänker på hur julen kunde ha blivit om jag valt att stanna kvar..
Jag tror att vi kommer att träna oss i att se de här situationerna tidigare Ullabulla.. Vi får ju faktiskt omprogrammera oss själva!
Se det som att du faktiskt tagit ett steg i rätt riktning ändå! Du är medveten om HUR han försöker påverka/manipulera dig!
Och du VÄLJER, att inte helt förstöra julen, men att ändå inte ta fullt ansvar för honom.. DET måste han ju göra själv.. Och jag tror inte att han ska måla upp några alltför brokiga fantasibilder av något nytt förhållande, bara för att du tycker att han är en tragisk figur..
Mitt ex, börjar också på att få mer synliga bevis för sitt missbruk.. Mager, med "gubbmage" och darrande händer.. Huden blir lite "pappersaktig", (trots att han sköter sin hygien och kläderna är rena) Men det står nästan stämplat "alkoholist" i pannan på honom.. Rörelsemönstret.. eftertänksamheten, när han tappar tråden mitt i ett samtal (nästan nykter) och de på något sätt lite svajiga rörelserna..

Men jag tror att vi klarar det! Både du och jag.. Jag tror att vi båda blir mer och mer "åskådare" till de olika dramer som utspelas runtomkring oss.. Och när vi blir uppbjudna så säger vi artigt Nej Tack!
Lev väl och ha ett underbart nytt år!

När man för det mesta är i ro och i balans.När man kan tänka på exet utan att känna mer än djup sympati.
Är man kanske på gång då att vara friskare,åtminstone i relation till honom?

Jag ska jobba på att behålla en sund attityd till mina medmänniskor utan tror att det är jag som är Gud och Jesus och har alla svaren och all lindring.
Jag får passa mig och se till att jag inte kliver i fällan igen.
Och när jag kliver dit,märker det och kan kliva ur igen.

Inte alldeles lätt alla dagar när man inbillar sig att man är någon sorts guru som har svaren på allt.Vad sägs Ullabulla om att du låter människorna som lider bara få ösa ur sig och sen låta de själv hitta sina lösningar?

Det får bli min ledstjärna 2016.
Finnas där som bollplank och lyssnande öra,men låta motparten själv finna sina lösningar utan att jag med min "klokskap" ska servera dom lösningar de inte uttryckligen frågar efter.

Ibland hör jag mig själv sitta och rapa upp mina sanningar åt unga människor som inte alls har livserfarenheten och viljan att se det jag ser.
Att så att säga hoppa över allt lidande och kliva rakt över på min lösning och så att säga gena i livet.
Skitsmart om det gick,men av någon anledning så låter det sig sällan göras :)

Ha det bra alla vänner härinne och kämpa vidare och låt magkänslan ta den plats den kämpar för.Då kommer sanningarna och alternativen att stå där tydligare allt eftersom man vågar se.

Så där känner jag också. Måste släppa kontrollen och öva på att låta människor lösa sina problem själva. Svårt när man i stort sett i hela sitt liv varit i någon form medberoende, inte bara när det gäller alkohol. Det blir också min utmaning 2016. När jag släpper taget och låter folk tänka själva och ta ansvar så är det så skönt. Det hänger inte på mig längre. Jag kan ta ansvar bara för mig. Så befriande.

Leverjag

Så klokt av dig! Det får många av oss tänka på. :-)

Tack!

etanoldrift

Och vi lär oss under resans gång!
Ingen av oss föddes som medberoende, men många av oss blev det tidigt i livet (vare sig vi var i kontakt med alkohol eller ej!)
Det tar tid (och det är ett hårt arbete) att förändra invanda mönster..
Man ser dem ju tydligast hos andra.. Sen inser man att man måste förändra sig själv.. (och det är här ens "Ego" brukar protestera)
Men sig själv ÄR det enda man kan förändra..
Och när man gjort det, så upptäcker man en vacker dag, att ens omgivning på något sätt förändrats också ;-)

Fast vi får glömma allt vad "Quicka fixar" heter.. Det existerar sådana bara i reklambranschen! ( ni vet de där glättiga reklamfilmerna och broschyrerna som utlovar 5 kilos viktminskning på en kvart (utan att man behöver göra någonting...) Eller krämer som får en att se 20 år yngre ut..
Vi VET att det är skojeri, men någonstans så hoppas vi så mycket att vi går på det ändå..

på sida två..
Jag är in och läser ibland och känner smärtan i raderna.
På de som just förstått,börjat lyfta på dimridåerna och ser hela sanningen.
Åtminstone bitar av hela sanningen i taget och just i den sekunden så börjar egentligen förändringen.

Jag kan inte påverka,fixa eller ordna en annan människas mående.
Eller jo,det kan jag men det hjälper bara för stunden.
Och det är just den där hjälpen,den där stunden man får sin belöning.
Jag lyfte den här människan som mådde så dåligt.
Eller jag fick ur mig min frustration för att han var en sån idiot att han drack igen,eller ljög igen.

Den där bergochdalbanan som håller själen i gungning och som i sig skapar ett beroende av starka känslor.
Att de sen inte är av godo gör inte så mycket.
Bara man får känna.
Kanske det vi medberoende är junkies på?
Att få känna och uppleva och grotta ned oss och gärna i något som inte alls är vårt att lösa.
Då känner vi oss viktiga och meningsfulla.

Och slipper fokusera på oss själva och vad vi kan göra för att påverka vårt eget liv.

Jag minns när mitt ex gjorde något helt oförlåtligt.
Hela jag var i uppror och det fanns inget i handlingen som gick att förstå eller förlåta.
Uppbrottet var egentligen där men något i mig hände som gjorde att jag också såg hans sjukdom och vånda och att det egentligen inte var han som stod för den handlingen.Den var så att säga inte representativ för honom som person.

Och där och då gick jag över min sista gräns,jag gömde och glömde.
Jag tom förlät honom i min storsinthet.
Men jag undrar vad som hände med mig i den stunden?

Föll jag över min egen bila och kunde inte räta upp mig från det moraliskt helt förkastliga att förlåta det han hade gjort?
Eller var det rädslan igen som gjorde det omöjligt att bryta.
Eller var det kärleken till honom som på många plan var väldigt stark?
Jag vet inte än idag.

I vilket fall så är jag så glad att min egen cirkel av mitt liv,mina önskningar och behov äntligen fått ta en större plats igen.
Jag jobbar på att den ska få bli ännu tydligare.
Det behövs inte så mycket för att den ska backa tillbaka till sin gamla rädda plats.

Men då får jag prata snällt med mig själv att skärpa till mig.
Och det går lättare och lättare.
Kämpa på ni härinne,det går att förändra sin situation.
Det går att må bra igen om än resan är tung och går långsamt.

etanoldrift

Hej Ullabulla!
Ja, visst är vi nog "upplevelse" och känslojunkies.. (I vissa kurssammanhang kallas det "kicknarkomaner"..)
För det ger en "känsla" och vi som har medberoende-problem, gör ibland ingen skillnad på om känslan är bra eller dålig.. Vi registrerar bara en stark känsla.. Och ofta agerar vi direkt på det vi reagerar på.. Istället för att sätta oss ner och reflektera över ad vi reagerar på.. Och fundera över om det ens är nödvändigt att vi agerar..
Ja, det går att "släcka ut" känslor av obehag. Det tar tid och det är jobbigt i början, men det går <3
Och det bästa är att vi behöver inte göra allt på ett ögonblick! Så länge det går framåt, får det ta så lång tid som behövs :-)
Kram! / e

Det är nu snart två år sedan vår relation bröts och vi gick from då skilda vägar på många sätt.Jag var länge kvar i medberoendets garn och även en lång och trogen kärlek gjorde sitt för att det skulle vara svårt att släppa taget.
Men efter cirka 9 månader och ungefär ett halvårs terapi av medberoendespecialist så kunde jag sakta börja släppa taget om mitt alkohlberoende ex.

Resan var mycket smärtsam och jag önskade många av dagarna att jag kunde vrida klockan tillbaka och gå in i den långsamma dans som utvecklats under så många år.

Jag känner nu månad för månad hur mitt liv sakta återkommer till mig på så många plan.
Jag tror inte längre att katastrofen kommer om jag är lycklig,
Jag unnar mig saker och tror på en bra framtid för mig och de närmaste.

För exxet är det tyärr likadant. som när vi bröt.
Han står på samma fläck och stampar och har på tre år inte tagit sig långt alls

Det smärtar mig fortfarande att se att han inte har kraft att ta sig ur och vilja leva,men som alla härinne vet så hjälper det varken han eller mig.
Jag önskar så att alkoholen förbjöds så att det skulle vara svårare att hamna i missbruk.
Men det kommer förmodligen aldrig att ske.

Mitt medberoende tar sig ibland nya uttryck och jag som människa kan ibland uppleva en inre obalans som är jättejobbig.
Men de dipparna är kortare nu och jag känner igen dom och kan kliva ur dom lättare.
Tack för att detta forum finns och fanns.
Det gav ett så otroligt stöd under de tyngsta månaderna.

Jag önskar er alla som kämpar fortsatt styrka åt er själva.
Och jag minns också Carina Bångs ord: håll er inne i er egen cirkel,kliv inte över i missbrukarens.
Där har ni inget att göra.

och hans cirklar,hans liv och drickande berör mig allt mindre.
Han som människa är mig fortfarande kär då han är en så fin person sitt missbruk till trots.
Därför håller även hans döttrar fortfarande kontakt med honom trots att inget egentligen blivit bättre.
Det är på hans villkor,när han orkar och han är nykter som han umgås med dom och sina barnbarn.

I mina ögon blir han allt sjukare trots att jag egentligen tror att han dricker lite mindre.
Eller så är det jag som ser hur sjuk han egentligen är,jag vet inte riktigt.

Han håller lite kontakt med mig på mina villkor och respekterar de regler jag satt upp.
Han ringer inte och besvärar utan håller sig på sin kant.Något sms då och då men inga sura miner,inga hot eller andra dumheter.
Någonstans har jag ju ändå svårt att klippa den allra sista tråden.
Kanske för att vi delat 20 år tillsammans och båda har fortsatt hoppas på en bättring och återförening som nu aldrig kommer att bli av.
En vänskap som trots allt finns kvar där vi bryr oss om hur den andra mår och har det.

Han fortsätter att dricka och jag lever i en ny relation som är rik på så mycket av det jag saknat under så många år.
Jag önskar er härinne fortsatt styrka.
Att nyktra till från medberoende är en mycket långsam process.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli helt fri från den egenheten att lägga mig i andras liv på ett sätt de aldrig bett om.
Att jag liksom kliver in och försöker ta över deras liv trots att de aldrig bjudit in mig.
Men jag hoppas att jag ska vara vaksam och se de fallgropar som ofta ligger rakt framför näsan,bara man tittar ordentligt.

Hjärtat

Åh, Ullabulla vilken resa du gjort! Jag har läst hela din tråd, nästan i ett streck. Jag började läsa igår kväll när jag ställt ett ultimatum till min älskade vän. I ett försök att fördriva tiden så jag inte kontaktade honom började jag läsa om din kamp. Imorse fortsatte jag att läsa.

I början är texterna fulla av ångest och hopp. Medberoende personligheten är tydlig. Ångesten försvinner med tiden och en stark och klok person växer fram. Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Nu på slutet av din berättelse förundras jag över lugnet som finns i din berättelse. Jag kan känna din sorg över att förlorat din kärlek men känner att vänskapen kommer finnas. Er vänskspsresa är inte slut.

Min egen resa har precis börjat. Din berättelse ger mig styrka att fortsätta på den väg jag nu valt och också en insikt i att det kommer ta tid, låååång tid att bli fri.Troligtvis längre tid än jag någonsin trott.

Tack för din berättelse! Fortsätt skriva och berätta hur det går. Du ger oss medberoende hopp. Hopp om en ljusare framtid utan vår älskade alkoholist. Kram

Vad skönt att min berättelse och min resa kan hjälpa någon annan.
Ja resan har varit bucklig och det hjälper förstås till att mina föräldrar var alkoholiserade.
Jag var liksom tillvand tt vara bortvald redan.
Men som du säger,hoppet levde länge att han skulle vända alkoholen ryggen.Men så blev inte fallet.
Idag är jag mycket nöjdare och lyckligare än jag varit på många år.
Jag trodde det var livet i allmänhet som blev tyngre när man blv äldre.
Men det var mit medberoende som satte käppar i hjulet för mitt eget liv.
Lycka till skytt.Tappa inte fokus på vem du är och vad du vill ha i ditt liv.

Albertinagustavsson

Vet inte om detta kommer rätt nu .
Jag lever med en alkoholist och allt hen gör är att lägga skuld , oro å ångest hos mig . Hen är bäst , gör aldrig nått fel osv .
Hen jobbar och när hen är nykter ä hen underbar , men den medaljen har en baksida. Dricker hen alkoholhalt över 5.0 %händer det nått, grumliga ögon å helt borta . Lyssnar inte , blir hysterisk skriker , arg . Verkar nästan som ett mindre delerium . Å allt är mitt fel !
Har levt med hen i 3 år och vissa perioder har det varit underbart men nu börjar jag ledsna å må riktigt dåligt . Får hen inte uppmärksamhet , beröm eller dylikt så sjunker det till en femårings nivå . Kompisar har försvunnit å ekonomin skyller hen på mig att den är dålig .
Hen dricker för ca 2000 i månaden. Ja orkar snart inte. Det är även barn med i bilden och dom tycker hens drickande är fruktansvärt jobbigt . Har tagit del av tips här på sidan , bryr mig mer om mig själv och gör intressen jag tycker om för jag orkar bara inte sitta hemma längre ... Jag mår så oerhört skit å tanken på å separera ä nära., men då hotar hen med ekonomin att hen kommer förlora huset mmmm ., å allt landar på mig återigen .
Är jag glad å positivt å gör nått bra så ä han där å bryter ner . Mår ja riktigt illa då mår han som bäst verkar d som . Snälla nån som kan ge råd om va man kan göra? Gå i konflikt med hen är ingen idé för många ggr inte kontaktbar när det slår över så att säga . Hen slår inte eller så men blicken blir grumlig och ä jämnt precis som om han inte hör en utan bara sig själv . Snälla nån !

och välkommen till forumet!
Det du kan göra är att skapa en egen tråd.Då är det lätt för dig att gå in och skriva igen och så att säga följa dig själv och din egen utveckling.
Man vill ju ofta genom att skriva här få någon sorts löfte om att allt ska bli bättre.
Att den man bor med ska bli nykter och att man själv ska må bättre.
.
Så är ju ganska sällan fallet.
Men om man tar sig tid att skriva och jobba mycket med sig själv så kommer i alla fall förändringar till slut.
Lycka till med din resa,den har precis börjat tror jag.

och läser,kommenterar och begrundar.
Frisk är jag inte,men på bättringsvägen.
Jag är ibland i såna känslomässiga lägen med min nya kärlek att jag kan vara beredd att släppa taget.
Vår relation bygger helt på frivillighet och ett val varje dag.
Inga tunga byggstenar som ligger och kräver sitt av en i form av fylla,löften och sura miner.

Hellre på lätt luft och närhet.
Dock kan jag då ibland sakna de kedjor min relation med exet innebar
Där vi satt ihop och hörde ihop alla dagar i veckan.
Där det aldrig någonsin fanns en tvekan om viet just för att vi var så sammanflätade i vår symbios av fylla ångest skuld och i viss mån makt.

Där jag allt som oftast fick min bekräftelse på att jag var viktigast i världen (efter alkohol förstås..)

Nu känner jag ibland att jag kanske är utbytbar och han klarar sig utan mig.
Jag frågade en kväll om han aldrig någonsin varit beroende av sin partner.
Nej,svarade han.man klarar sig ju alltid.
Jag fortsatte ställa följdfrågor,kanske för att få den där bekräftelsen som jag innerst inne ville ha,
Att nu hade han minsann letat klart och nu var det vi i all evighet amen.

Klok som han är sa han då
-Måste jag vara olycklig och beroende av dig för att du ska vara trygg?
ja vad säger man..mitt i prick så det dånade om det.
Det gav mig en hel del att tänka på och jag tänker fortfarande.
Om jag väljer och ska fortsätta leva i en frisk relation så tänker han ju helt rätt i detta.
Att varje dag välja relationen istället för att vara tvingad till den.

Ändå ger det mig denna känsla av gungfly och att våga tro på något som inte håller fast en i relationen.
Så nej,frisk skulle jag nog inte säga att jag är riktigt än.
Om jag nånsin blir det.

Rosa Pantern

Det där var tänkvärt!

Var människa är ju ändå outbytbar, oersättlig som individ/person. Och det är klart, älskar man en viss vill man inte byta ut den, även om det kanske finns fler tänkbara att älska.

Tänker ibland på vad det handlar om egentligen, att finna någon man kan trivas att leva med, eller någon som går mer "rakt i hjärtat".

Skulle nog hellre vara någon som blir älskad mer för sin personlighet, än för att den gör vardagslivet enkelt att leva, t ex som ett mer eller mindre utbytbart sällskap i tv-soffan.

...eller som en som kan sköta ett hushåll, eller kan förstå sig på teknik och fixa sånt.

Kärleken känns ju i hjärtat, jag vill ha den sorten. Men för tillfället vet jag inte riktigt hur det ska kännas. Men det är ju en annan historia...

Handlar väl om rädsla för framtiden och någon längtan efter självständighet.

Tack för det du delade!

för finstämda och tänkvärda inlägg som båda berör på djupet i mig.

Jag är också här.... Ända sen jag läste ditt inlägg har jag - än en gång - funderat varför. Jag tror att det till en del beror på att jag tycker om att skriva och att det jag skriver har en riktning, att någon ute i världsrymden läser. Av eget val.

När jag läste Ebba, LenaNyman, PP, Stingo och Buzzz 'återvändaren' till morgonkaffet kände jag värmen -forumvärmen- så starkt och tänkte 'därför är jag här'. Människorna, forumfolket, är faktiskt en viktig orsak till varför jag finns kvar här. Muränan och Sisyfos hör också till långvariga värmespridare. Jag nämner er, som jag många gånger nämnt tidigare forumvänner, som jag känt stark gemenskap med. Jag tänker på Izzy som kämpar sin frihetskamp, mest med dig själv, och flygcert som jag ser att fortfarande tittar in nu och då. För att inte glömma Berra som fortfarande ofta, om än inte längre varje vecka bidrar med sin söndagskrönika. Riktiga människor som ger av sin tid för att dela äkta liv med varandra.

Jag har lärt mig oändligt mycket om ödmjukhet, respekt och självrespekt här. Inte minst av dig Ullabulla.

Nu skrev jag inte alls det jag tänkte.... Så blir det ofta för mig. Jag tänkte skriva att i vår relation är det jag som stått för att 'man klarar sig alltid', för behovet av frihet och utrymme. Trots det levde jag fem år i medberoendecirkusen ( som jag bukar kalla -träsket). De dryga fem år som gått sen allt vände har också vänt balansen i vår relation. Mannen har för länge sen konstaterat att han skulle kunna leva ett eget liv och jag... jag är, vågar vara? - närmare än någonsin förr under våra snart 40 år tillsammans.

Tack för att ni delar och tack Ullabulla för utrymmet i din tråd! / mt

till min nya kärlek som allt som oftast fjärmar sig från mig och går in i sin egen bubbla när livet blir svårt för honom.
Kvar står jag utanför och knackar på men han öppnar inte.
Det gör mig ledsen frustrerad och med mitt medberoendehjärta också väldigt övergiven.

De är hans problem att lösa,hans relationer till andra att sortera ut inte mina.
Men jag vill vara där och styra upp och hjälpa till och så att säga vara behjälplig och behövd.

Det skapar ett sorts utanförskap som jag inte mår bra i.
Därför blir jag också tveksam om jag är annorlunda skapt än andra.
Jag vill vara behjälplig
Jag vill vara tillfrågad och behövd när livet tokar till sig.
I den här relationen får jag bara vara det ibland.

Och när han då fungerar och är i balans så upplever jag sån total närhet som jag aldrig tidigare varit med om.
och sen ut i kylan igen när han blir för pressad och stressad.
Som någon sorts känslomässigt på och av som jag har svårt att hantera.
Så de första raderna jag skrev är visserligen sanna.

Men dessa som jag skriver nu är lika sanna och har lett till ett ultimatum från mig där jag ber om att få vara en del av hans liv på alla plan.
Annars får det vara,för smulor har jag levt på så länge så det klarar jag inte mer.
Jag är numera inte nöjd med det lilla,jag vill ha hela kittet
Med två separata individer som tillsammans söker varann för att det är bättre så.

tänker på lena nymans rader om lugn och känslomänniska.
Definitivt överklistringsbart på mig och min käresta.

Han står där och blinkar med sina stora vackra ögon och försöker hänga med i mina tirader om allt han gjort och sagt fel.
Ja,men jag är ju inte bättre än såhär.
Då räcker jag ju inte till?

Nä jag accepterar ingen offerkofta här.
Du gör dina val och konsekvenserna är att jag ibland är beredd att kliva av det här pga dina val.
Det ger effekter i mig som jag inte vill ha och du får lov att skärpa till dig.
Och lugnmänniska som han är så lyssnar han och silar väl bort det ovidkommande och får en kontenta av det hela som passar oss båda.
Och sen vandrar vi vidare,lite tilltufsade,ännu kärare och ännu mer sammanflätade.

Ska bli spännande att se om han pallar med Ullabullas tuffa puckar.
Jag hoppas verkligen det.

Hjärtat

Varje förhållande är sin egen resa. Att du inte teg utan sa ifrån är riktigt bra. Heja dig! Er vandring ser ut att bli bra :-)

Kom ihåg fällan som vi ofta gör anpassar. Du leder ditt liv. Gör det som du mår bra av och låt honom hänga med om han vill. Vill han inte är det hans val och du har inte kompromissat med dig själv.

Du vet att jag skriver detta utan att själv alltid följa mina egna råd men medvetenheten är nyttig och ett steg mot tillfrisknande.
Styrkekram och njut av det du har.

och det är därför jag skrev här.
Slut med följa John.
Slut med att gå till mötes när man gör våld på sig själv.
Slut med att förneka mina egna behov när jag vet att motparten egentligen är kapabel.

Men är han villig?
Ja,det är upp till honom och inte till mig att besluta.
Men det känns farligt att riskera ett nej och ett avslut när det är det sista man vill.
Så heja mig att jag stod upp för mig själv :)