(Jag gjorde fel när jag började skriva i forumet. Startade i nån annans tråd, det var inte meningen Kaeljo)
Min man har smusslat med alkohol under våra 12 år tillsammans. Om han kommer hem med en påse öl så finns ytterligare en påse kvar i bilen eller källaren. Han gömmer ölburken bakom soffan, i köksskåpen, under diskbänken, jag ser hur det sjuknker i flaskorna i skafferie. Han ljuger att han inte druckit, trots att han knappt kan stå så har han inte druckit enligt honom själv. Jag har gråtit skällt och gnällt till slut orkar man bara acceptera och vara nöjd när han bara somnar. Han har aldrig varit elak och sköter sitt arbete. Under långa perioder arbetar han på annan ort och bor borta. Under de perioderna har jag ingen aning hur mycket han dricker, men jag är övertygad om att han gör det. Under våra år har han aldrig varit nykter en hel helg, det är ofta återställare dagen efter. Det har hänt att han druckit mitt i veckorna och skyller på att han mår dåligt och måste lugna sig. Det är öl, vin, sprit. Det senaste var hembränd sprit på dunk. Jag har tröttnat, resignerat.
Jag har blivit sjuk av att hålla nån slags fasad uppe. För snart tre månader sen orka jag inte vara kvar på jobbet mera. Jag har varit sjukskriven på heltid sen dess. Det värsta är att jag bär skuldkänslor som gör mig galen av ångest och frustration. Första tiden var det skönt att vara hemma i mitt ältande. Nu kan jag inte förstå hur jag nånsin ska kunna arbeta på mitt arbete nånsin mera. Känner mig så trasig och har skuldkänslor mot mina kollegor och alla de barn jag ha hand om i mitt arbete.Min hjärna förstår att jag måste börja arbeta, men kroppen berättar att den gör ont. Jag glömmer, förlägger saker, hör inte vad som sägs i samtal, kan inte hålla fokus (som märks i detta förvirrade skrivande)
För två veckor sen tog jag hand om min fulla ljugande man som förstås inte druckit en droppe, jag ställde honom i duschen och la honom sen i sängen. När han nyktrat till sa jag att jag skulle lämna honom. Efter den gången har han varit nykter (säger han i alla fall) Har jag flyttat? Ja, tre nätter har jag varit hemifrån. Jag älskar honom inte som jag gjort, jag vill inte leva med honom - ändå är jag kvar. Evigt väntande. Varför beter jag mig så här? Varför har jag gett bort mitt liv????
Jag har börjat berätta för min omgivning hur det står till i vår familj. Min chef vet, har kontakt med företagshälsovård, elevhälsan (för min dotter) Det känns som jag gjort nåt bra ena stunden, nästa stund känns det som jag förråder min man. Jag vet att man kan vända sig till kommunens sociala förvaltning för att få hjälp, men det känns inte tryggt för mig att be om hjälp i vår kommun. Jag har ett arbete som lärare i kommunen och vill inte skylta med mitt privatliv "på Hemköp" Det känns som jag måste arbeta i en annan kommun när jag ska återgå till arbete.
Snurrigt