Ja, nu börjar jag få lite ordning efter att ha flyttat ifrån min alkoholist.. Nej, det var inte lätt och det är fortfarande inte lätt, när han sms:ar och ringer (på fyllan) och tycker synd om sig själv..
Men beslutet var helt rätt!
Ja, vi har gått igenom och går fortfarande igenom de olika stadierna av "förhandlingar", hotelser, löften och köpslåenden som dessa människor så fiffigt (enligt dem själva) är kapabla till.. Och där de kan vrida och vända på de svar du ger dem, så det ska passa in i deras tankemönster.
Ett tankemönster som beror lite på dagsformen och mängden av alkohol som inmundigats..
Det som gjorde mest ont var nog dessa förslag om "tjatsex".. Jag var ju "tvungen att förstå" hans frustration.. Han tyckte att jag var jättekonstig som inte var ett dugg "sugen" på sex.. (nej, det hade vi inte haft på snart ett halvår ändå) speciellt, när han i sina egna alkoholindränkta tankar var "oemotståndlig"..
Jag hade fått ett löfte om att använda vår gemensamma bil under flytten.. Och vips tyckte han sig ha hittat det perfekta "bytesobjektet"/utpressningsobjektet.. Mellan raderna och nästan rent ut så lät det: Inget Kn--a, ingen bil!
Jag höll på att kasta bilnyckeln mellan ögonen på honom, men besinnade mig och la den på en bänk i hallen och sa adjö!
Nej, jag tycker inte om manipulationer! Nej, jag anser INTE att jag ska behöva gå med på den sortens byteshandel, hur fiffigt han själv än tycker att det verkar..
Mina "antenner" har blivit så känsliga, att jag inte ens tar emot hjälp som faktiskt kan vara vänligt och ärligt menad, bara för att slippa diskusioner som kan uppstå efteråt, där han får för sig att jag går med på vissa saker i utbyte mot att han varit "snäll"..
Jodå, en DEL av honom förstod att jag menade allvar.. Även om han fortfarande tjatade och tjatar om "anledningen".. Enligt hans sätt att se det, så är hans alkoholvanor bara ett svepskäl.. Mycket tjat och sagg har det blivit om jag har ett "nytt förhållande"..
När jag sedan faktiskt skaffade lägenhet och med hjälp av barn och kvinnliga vänner flyttade, var han konfunderad.. DET ingick ju inte i hans planer.
Han kastade ringen i vredesmod och "hotade" med skilsmässa, varpå jag sa Varsågod, det är bara du skaffar pappren och betalar..(än har jag inte hört något..) men den biten lär jag få ta itu med själv..
Det han inte insett, är att hans nuvarande handlingar och uttalanden verkligen leder fram till skilsmässa.. Det finns ingen chans att jag kan låta det passera "som om inget har hänt".. Och tyvärr, drickandet eskalerade, liksom hans ångest.. De som hälsat på, säger att han fortfarande, trots att han är ensam i huset, "gömmer" alkoholen" i källaren.. Fastän han skulle kunna sitta med vinglaset vid bordet..
Istället travar han oupphörligt upp och ner för källartrappan under olika förevändningar om saker han måste "titta till".. Sorgligt, är bara förnamnet..
Nej, jag fick inte allt med mig, men det känns inte längre viktigt. Det är ju bara "saker".
Istället har jag fått en inre frid och frihet som jag är lite ovan vid.. Men livet är väldigt gott just nu.
Kramar till er alla som kämpar för förändring!
Kom ihåg, att detta är MIN resa. Ni/du har en egen resa att göra.. Inspireras gärna, men ta egna beslut och följ era egna hjärtan!

etanoldrift

Jag sitter och läser kommentarerna i forum, och det slår mig hur tröstlöst det är att komma med råd (som ingen följer) Men ser också att min egen resa varit både lång och slingrig..
Man vill skaka om och skrika, "Men herre gud, VAKNA människa, Din pojkvän, sambo, partner, man, fru, flickvän kommer aldrig att överge alkoholen för DIN skull! (lika lite som den notoriskt otrogne kommer att sluta vänsterprassla, fast hen blivit påkommen för femtielfte gången)
Det spelar ingen roll HUR mycket DU älskar honom/henne, så kommer alkoholen ändå alltid att vara nummer ETT i hens liv..
När jag själv som nyvaken medberoende och nynykter alkoholist, var väldigt aktiv, så hade jag nog en besserwisser attityd som många (inte minst "alkoholisterna" retade sig på..)
Mitt råd var nämligen(och är fortfarande!) : Ta ditt pick och pack och dra! Lämna din alkoholist och låt honom eller henne slå i botten, ta ansvar för sitt drickande och rädda dig själv!
Men livet är inte så enkelt.. Många medberoende vill inte bli "räddade", vill inte rädda sig själva (eller sina barn..), för vi sitter fast i tanken att först och främst så ska alkoholisten bli nykter( räddas?)!
.. Sedan kommer allt, som genom ett trollslag, att lösa sig!
Människor som gång på gång, tar på sig de där rosa glasögonen, som man slitit av dem när man pekat på alla de stadier som man själv gick igenom..
Som ständigt kommer med alla de där ursäkterna som man hört tiotusen gånger..
- Men barnen är så små, så de förstår inte.. Dessutom är han ju så snäll mot dem och leker extra mycket med dem när han är nykter.. Jodå, jag betvivlar inte ett dugg att även alkoholister älskar sina barn och sin familj, och vill kompensera sina fyllor..( Hur många resor och utflykter har inte gjorts och hur många dyra presenter har det inte dykt upp efter en "period"?)
Min före dettas barn visste precis, hur de skulle få pappa att öppna plånboken efter ett rejält återfall, som "kompensation"!
Och varken de eller han ville se "mönstret", tvärtom blev de skitförbannade när jag talade om vad jag såg. Barnen för att de blev av med en möjlighet att få extra pengar och "alkoholisten" för att han skämdes eftersom det var så uppenbart.. Ja, barnen kände sig väl också "påkomna" i den här kohandeln.. ( som förresten återupptogs och fortfarande pågår sedan jag flyttade..)

- Men han är inte som alla andra alkoholister,( just HAN/HON är annorlunda!) för när hen är nykter så är hen världens mest kärleksfulla, smarta, snygga, trevliga, omtänksamma och generösa människa.. (att hen däremellan kan bli raka motsatsen, slätar man över och bortförklarar, ofta med ett: Jag får skylla mig själv, jag skulle nog inte ha provocerat men jag blev så arg..)
Dessutom så har hen ett ansvarsfullt jobb som hen sköter, så han sitter ju inte på någon parkbänk bland A-lagarna.. Och däremellan så är han fantastisk både på att snickra på huset, sköta trädgård och som älskare..
- Men nu har hen varit nykter i snart TVÅ veckor, så nu går det åt rätt håll ( ibland, när mannen/frun, tvingats gå på antabus..och inte kan dricka) Och sedan sorgen, frustrationen och förtvivlan när återfallen kommer på pärlband..
Varje gång tror man med en dåres envishet att NU, äntligen så ska han/hon ta tag i sitt drickande..
Nej, det kan de inte! För de är SJUKA! De kan INTE, hur gärna de än vill..
Den här sjukdomen har ett så starkt grepp om dem, så är de inte väldigt medvetna och motiverade själva, så kommer de inte att sluta dricka! (NEJ, det spelar ingen roll hur motiverad och stöttande DU är!)
Japp, det här låter verkligen nattsvart eller hur?
Det enda man som anhörig medberoende KAN göra, är att förändra sitt eget liv!
Ta ansvar för sig själv och sina barn (om man har några)
Planera för sitt EGET liv! Och det kan tyvärr innebära ett liv utan alkoholisten! Eller det innebär i 99 fall av 100 ett liv utan just den människan som är alkoholberoende, om du inte medvetet stannar kvar..
Medveten om att du lever med en alkoholist!
Medveten om att du har någon form av vinst med att stanna kvar.
Medveten om att din man/kvinna, INTE kommer att sluta dricka för din skull!
Skulle så ske, så går hen på "vita knogar", för det är ett beslut som MÅSTE komma från alkohlisten själv om det ska lyckas!
Jag har under lite mer än ett års tid, följt olika människor i deras kamp.. För det är en kamp, både för alkoholister och medberoende. Jag började att läsa i forumet långt innan jag började skriva själv..
Jag har sett "ältandet", offermentaliteten (som de flesta blir förbannade på om man petar på!) Och alla ursäkterna (jodå det finns både bra och dåliga sådana..)
Men jag ser väldigt få som lyckas ta sig någonstans.. (det är ofta ett väldigt snurrande mellan ruta ett, ruta minus två och ruta noll..)
En del påstår att de gjort ett "medvetet val" att stanna kvar och "kämpa"..?!
För vem? sig själva eller alkoholisten..?
Enligt mig, så försöker man fortfarande kontrollera en bit som man inte vare sig kan eller får bestämma över.. De som blivit medvetna om det här, är de som har störst chans att lyckas! (därmed inte sagt att det leder till att alkoholisten slutar dricka/blir nykter!)
Jodå, en alkoholist kan nog så bredvilligt med munnen stå och lova och försäkra att de vill sluta dricka.. Men sedan överlåter de "jobbet" på den medberoende..
I full förvissning (efter en massa år) att den medberoende inte går någonstans, utan snällt stannar kvar och sopar upp skärvorna efter senaste återfallet.. Tröstar, tycker synd om, gråter en skvätt.. efter att ha bannat och varit förbannade..
Kanske fixar en tid hos läkare eller beroendemottagning.. Bönar och ber hos arbetsgivare och vänner.. slätar över misstagen och sopar igen spåren så alkoholisten ska stå på ruta ett istället för noll.
Ja i sämsta fall så skiner hemmet nystädat och och alla tomflaskor undanplockade, barnen är nysnutna, vattenkammade och rena när socialen kommer på besök efter att någon gjort orosanmälan..
Den medberoende sitter där, med klumpen i magen och hoppas.. Den här gången så... NU måste väl hen fatta att det är "allvar" i alla fall..
Jodå, många gånger har hen fattat långt innan, att det är allvar.. men kan liksom inte hejda skeendet. Även om de förnekar det tom för sig själva så har de på sätt och vis sett katastrofen närma sig.
Och så här, kan det rulla på.. år efter år, antingen tills de sociala myndigheterna gått in och tvångsvårdat,( tagit hand om barnen, eller hotat med det..)eller den medberoende faktiskt fått nog och antingen sparkat ut alkoholisten eller flyttat..
Och alkoholisten då? Ja har hen inte fått en egen insikt och påbörjat en resa mot nykterhet med en egen motivation, så dricker hen än..
Inte ens då alkoholisten påbörjat sin behandling, är det någon dans på rosor. Ofta är det ett steg fram och två tillbaks i början. (en del lyckas aldrig ta sig ur sitt berioende) Det kan ta många år, innan en alkoholist är en "nykter alkoholist".. Och inte ens då är det säkert att förhållandet överlever..
Den medberoende måste ju tillfriskna från sitt medberoende också..
Titta på sina egna motiv och mönster!
Sluta skylla allt på "alkoholisten" och börja ta ansvar för sin egen bit av både förhållandet och sitt eget liv!
Och därmed låta bli att klåfingrigt styra och ställa som man varit van att göra.. För det är trots allt väldigt lockande, att få känna sig "duktig" (och smartare än sin alkoholist..)
Lev väl! Ta hand om er hur ni än gör. Jag har gjort mina val (och står för dem) Ni alla måste göra era och det som är rätt för er!
kramar/ etanolen <3

Hjärtat

Äntligen hittade jag din tråd igen. Jag saknar dina kloka ord, Etanoldrift! Du gav mig kraft när allt var tungt. Du gav mig insikter som jag så väl behövde.

Hoppas att du har det bra. Kändes som inlägget ovan var ett avsked till forumet och du valt att fortsätta din resa på egen hand. Kram och lycka till på din fortsatta vandring!