Hej!
Min historia kanske skiljer sig lite jämfört med er andras, kanske inte. Min man dricker inte så mycket men har exakt samma beteende som en alkoholist (eftersom det är det han är?) och jag känner inte igen mig helt i bilden som medberoende men till stor del. Vi kanske är nån light-variant, vad vet jag.
Hur som så är det skit. Det är fan i mig skit och jag är så less på det här och jag är sååå less på att prata om honom hela tiden. 15 år har vi varit tillsammans, 1 barn har vi.
Min man har alltid druckit mycket. De första 10 åren var det okej. Vi festa och levde i sus och dus. Sen börja han gå på puben själv. Kom hem småfull och var störig. Ni vet, jag försöker prata nyheter kanske och han drar ett sex-skämt. Suck liksom. Inte kul och jag började störa mig rejält på hans drickande. En kväll ramla han i vattnet, kom hem dygnsur och jag blev helt skärrad. Efter det drog han ner ordentligt och drack kanske i snitt 2 öl per dag. Kändes normalt för mig (!). Så fick vi barn och han fortsatte med sina 1-2 öl eller glas vin per dag. Men så upptäckte jag av en slump att han efter jobbet parkera bilen hemma men istället för att komma hem gick han i smyg till puben och drack 1-2 öl. Det gjorde han flera gånger i veckan under flera månader. Det blev kris och kalabalik men snart nog återställdes ordningen. Han lovade att aldrig göra så igen. Förrens 2 år senare, precis samma sak. Denna gång blev jag helt helt knäckt. Förstod på riktigt att han är ju alkis. Vi börja i parterapi och han i beroende-kbt. Tyvärr har han och hans psykolog kommit överens om att han kan fortsätta dricka men begränsat. Det har känts jobbigt för mig. 3 glas i veckan, inte mer. Han har hållit det i 4 månader nu men min tillit är körd i botten.
Så i helgen var han och mitt barn på barnkalas och jag fick några dagar senare reda på att han då av alla gånger druckit mer än 3 glas och blivit bakfull dagen efter. Alltså han drack som mest när han hade ensamt ansvar över vårt barn. Plus ljög igen och sa att det var en undantagskväll eftersom hans kompisar var där.
Jag blev så förtvivlad! Så så ledsden, bara hulkgrät. Men min man, han var iskall. Sa att om jag tyckte att det var fel då har jag problem, inte han och att jag borde söka hjälp. "Till och med vår parterapeut tycker du behöver hjälp". Jag gick och la mig och grät och grät. Han kom strax därefter och la sig själv, somnade och snarkade medans jag låg bredvid och grät.
Jag hatar honom just nu. Vem är han? Helt känslokall.
Men seriöst, var min reaktion för stark? Han menar på att jag inte ser till helheten och allt bra han gör. Det var "bara" dryck till maten och avec. Jag ser bara minsta lilla fel. Och han har rätt, jag vägrar så bredvid med pom-poms och heja på när han håller sig nykter. Han är väll inget barn, han får väll för fan skärpa sig. Han ska väll snarare skjuta konfetti-regn över mig som överhuvudtaget stannar.
Jag är så förvirrad. Vad är rätt, vad är fel. Jag har helt tappat min magkänsla, vet ingenting. Hur mycket är okej att dricka, vad är normalt. Överreagerar jag eller manipulerar han mig? Jag blir tokig, vad ska jag ta mig till?