Tänk att man låter det gå så långt. Tänk att man låter allting bara falla.
Jag hade ju gått minnesotaprogrammet 2007. Gick på aa möten även om jag aldrig riktigt fastnade. Gick dit och kände någonstans att de här människorna är på en annan nivå. Jag är inte som dom. Jag är ju en vanlig kille. Visst lite minnesluckor och elakheter mot de jag älskar här och där men vad fan de här är ju vrak.
Jag slutade gå på möten. Jag klarade ju att vara nykter. Det roliga var att även om jag var nykter så började mina gamla tankebanor kort efter att jag körde mitt eget race. Och det var jag fram tills midsommar 2010. Då tänkte jag äh vad fan. Några folköl kan ju inte skada. Det kommer inte bli som förr. Det blev det inte heller, till en början. Men efter ett tag så började gränserna att flyttas. Folköl blev starköl, 6 öl blev 10. Det blev shots och minnesluckor. Det blev allvarliga diskusioner med min fästmö. Jag lovade att ta det lugnt så många ggr. Och misslyckades ofta. Men ändå , alkoholist var jag inte. Det tyckte jag själv och många andra. Nej nej. Lite problem bara.
Jag hade vita månader. Varannan vatten. Dricka långsamt. Äta mycket innan. Och jag ska säga det att ibland "lyckades" jag. Ibland spårade jag inte ur. Men hela jag var till stora delar någon annan än den jag känner.
Nu har jag barn . En liten tjej. I förra veckan spårade det ur fullständigt. Vill inte gå in på detaljer av respekt för min familj och ingen har kommit till fysisk skada. Men det jag gjorde mot min älskade fästmö är bortom alla gränser. Jag bröt ihop. Hon bröt ihop. Nu var det dags. Och inte egentligen för min fästmös eller dotters slull även om de självklart är de viktigaste i mitt liv utan för min. Nu är det nog. En dag i taget ska jag klara det. Och jag vet att jag är så totalt jävla maktlös. Hela mitt mönster måste brytas. Det gäller inte bara när jag är full/bakis utan hela tiden. Så jag ger mig. Hands up. Är helt hjälplös. Ge mig kraft!