Precis som många andra är jag ny här. Jag sökte på nätet eftersom han bad mig kolla upp mer info om situationen, och så hamnade jag här. Jag upplevde att många av er finner en inre tröst av att få höra från någon här, kanske försöker jag med samma sak?
Från dag ett var vår relation som en storm. Känslorna var enorma, och vi blev störtkära direkt, han är på, han är direkt, han tar för dig, han är snygg och får mig att känna mig hel. Just alkoholen var ingen vidare hemlighet, vi träffades via mitt jobb, en pub, han var där ofta, ibland efter ett pass, trött som jag var fick jag bära hem honom, för att han var så packad. Men det störde inte mig, aldrig trodde jag att det skulle bli såhär?! Jag tänkte att vi är unga, alla festar i den åldern, det är inget problem. Strax därefter kom diagnoserna fram, bland annat grov adhd. Sen råkade jag få tag i rättegången emot honom. Rattfylla, narkotika innehav. Han bodde på soc hem, hade varit narkoman i flera år, var nu ren sen två år tillbaka. Mitt i denna smet får han ett återfall, kokain. Sen blir det lungt ett bra tag, men strax därefter kommer nästa problem, och lögner, han tittar på andra kvinnor, han sabbar sitt jobb, han ljuger för mig i två månader att han är på jobbet samtidigt som han slutat där för länge sen. Detta får jag sen reda på när hans gamla chef kommer på besök och min sambo inte är hemma. Där står jag, med en främmande människa mitt emot mig. Bjuder honom på kaffe, och hoppas att detta är en dröm. Kan inte ens tänka mig hur hans chef kände. Det måste varit hemskt för människan, att inse, att han kom med dom dåliga nyheterna till mig utan att egentligen planera det så.
Det är nånstans här som han för första gången säger "ja, jag vet att jag är alkis, men jag erkänner det i alla fall, höhö", jag hatade det. Hur kan du ens skämta om något sånt? Snart därefter började han säga "jag vet att jag måste sluta", det sa han alltid när han var skitfull. Många gånger körde jag hem honom efter att han spytt i några buskar efter en fylla. Han slutade höra av dig, och jag visste på något sätt att ja, nu är det en sådan kväll igen, han kommer somna i soffan. Allt detta, och hemska kommentarer emot mig (också på fyllan) gjorde att jag slutade bry mig. Jag gjorde slut, jag kysste en annan på krogen, jag fick nog, jag ville ha någon, som ville ha mig.
Dagen efter, 7 på morgonen satt han där, drack starköl efter starköl, vi bor tillsammans, han skrek, hur han du göra så?! HUR? Tydligen så räckte det med bara en kommentar från mig, "ja, hur som kommer jag inte ha en konversation med dig, när du dricker starköl på balkongen och skriker 8 på morgonen". Det räckte tydligen. Han hällde ut resten av ölen, han fick nog. Två dagar senare gick han på sitt första AA möte. Han grät, nu pratar han varje dag om hur jobbigt det är, hur stort suget är. I början kände jag mig okej med det, jag ville stötta till 100%, det vill jag fortfarande, men nu är jag också arg. HUR KUNDE DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG? MOT OSS? Hur kunde han sätta oss i denna position? Jag fick inget val! Han lät mig bli kär, sen kom smäll efter smäll, efter smäll, och jag bara älskade! Och hjälpte! Och nu står jag här IGEN och är livrädd för det som ska hända. Jag är 24 år gammal, och min sambo som är 23 är alkis. Jag är livrädd. Jag är arg. Jag är skitförbannad för att han inte bara kan ta sig i kragen och sluta upp med alla dumheter! Men det är ju tydligen inte så det här fungerar... Jag är ledsen, för att jag vet inte om jag kommer klara det här. Samtidigt vill jag inte vara otrogen, men ännu en gång känner jag hur han lägger tusen kilo sorg över mig, som jag ska bära, som jag ska fixa! Han vill att vi pratar. Och det känns nästan främmande att göra det tre dagar i rad nu utan att han är alkoholpåverkad, utan att han luktar öl. Han är snäll, kärleksfull, men säger att handen darrar lite. Och innerst inne vill jag bara slå honom på käften. HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG?! Jag kommer göra allt i min makt för att hålla ihop det som går, jag kommer laga allt jag kan laga, för det är sånt jag gör. Jag är en fixare, även om det har kostat mig två omgångar med tappat hår, och jag fick medicineras för att lugna ner mig.
Nu blev det här så mycket, jag ber om ursäkt. Jag insåg inte ens att jag kunde få så här mycket sagt, men jag lät bara fingrarna fortsätta när dom var igång.
Vad gör jag nu? Vad är nästa steg? Han ska på sitt andra AA möte imorgon. Ska vi prata? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hjälp mig på vägen.