Har läst på forumet under en längre tid men måste få skriva av mig nu. Min man dricker i mina ögon ohyggligt mycket och det har bara blivit värre med åren. När vi träffades för 20 år sedan var han en idrottsman som drack, men inte så ofta p g a matcher och träning. Idag dricker han varje dag. Sön-tis blir det en-två starköl per dag och ons-torsdag närmar vi oss helgen med tre starköl per kväll och fre-lör blir det minst det dubbla och gärna något glas whiskey också. På fester blir det mycket mer och han blir ofta riktigt full. Ber jag honom ta det lugnt dricker han ännu mer som ett trotsigt barn.Nu på semestern blir det ganska mycket alla dagar. Han dricker för att det är gott och för att koppla av. Jag har bett honom dra ner på det men då himlar han med ögonen och går. Har kommit så långt att han sover i ett annat rum när han har druckit mer än tre öl. Han ser inte detta som ett problem. Jag tycker han är lullig och sluddrar och pratar strunt när han har druckit. Han tycker han är cool och rolig och ska visa det för sina söner som är 17 och 19 år. De är så vana så de reagerar inte längre. Men jag blir ledsen och nästan lite äcklad av honom. Detta hänger i till dagen efter och jag går runt och är konstant irriterad. Han blir aldrig våldsam men ca en gång per år blir han så full att han blir riktigt elak mot mig. Han kallar mig för fula saker och säger hur mycket han hatar mig. Dagen efter har han ångest och säger att han inte ska dricka så mycket. Det funkar någon vecka sedan är han inne i sin vana igen. Det här tär på min kärlek till honom eftersom jag alltid är irriterad på honom. Vi gör inget tillsammans på helgerna för jag drar mig undan för att slippa umgås. Jag dricker knappt aldrig själv för jag hatar alkohol. Dricker en cider eller ett glas vin på fest. Men slutar alltid när jag ser vart det barkar hän med hans drickande. Har pratat med honom att jag är orolig för honom men han tycker han mår bra och vill inte dra ner på livets goda. Jag vill inte hota med att lämna innan mina barn flyttat hemifrån. Min yngsta skulle inte klara av en separation mellan oss. Han är inne i en känslig period och skulle bryta ihop totalt. Det kan jag inte göra mot mitt barn. Barnen kommer före mig själv. Men jag hatar semester och helger för jag vet hur det blir. Har ingen att prata om detta med. Känner mig så ensam och det gör ont i magen och bröstet varje kväll när man hör en öl öppnas och en till och en till....
Vänner till oss skojar lite om detta och kallar honom alkisen, de vet inte hur rätt de har! Är jag nojjig eller har han problem?