av Ursula

I januari gick jag sönder. Fick ett sammanbrott efter att mannen druckit, igen. Jag har gett upp oss. I januari rasade hela min värld. Jag vill inte ha något med den där människan att göra mer. Jag ser med fasa på alkohol och vad den kan ställa till med. Varför dricker dom inte aceton?

sökande
tis, 2016-05-03 - 09:04

Det känns som lojaliteten har underminerats för länge sedan av din man, den är väl redan borta. Men jag vet hur svårt det är, jag har aldrig berättat för någon vän. Jag har varit hos en psykolog och allt bara vällde ut, ingen har hört min historia innan, hur jag har det har alltid varit min hemlighet. Och när jag berättade så fick jag bekräftelse tillbaka, hur kränkande det är att leva såhär, att det är inte jag som är värdelös. Det var otroligt befriande, jag började känna lite värde igen. Det är väl först när fasaden spräcks som det är möjligt att lämna den för oss medberoende. Med det vill jag inte säga att du ska berätta för just denna person, men prata gärna med en psykolog det kan jag rekommendera.

Ursula
ons, 2016-05-04 - 05:43

Tänk att på bara ett par decennier har man lyckats förstöra ett sekels (om inte mer) arbete med att minska alkoholismen. Och det har blivit ett jättetabu att ifrågasätta den här nya "friheten".
Varför inte återinföra motboken? Och naturligtvis, ingenting för kvinnor eftersom alkoholen är så extra skadlig för oss kvinnor. Och tänk när Karin Söder införde lördagsstängt på Systemet, då var motiveringen bl a att NÅGRA fler kvinnor och barn skulle räddas från misshandel. Och här det fantastiska: alla tyckte att det gick bra att ha lördagsstängt!! Vad är det som har hänt??? Vart har den där generösa omtanken tagit vägen?

Ursula
ons, 2016-05-04 - 09:06

Jag vet, sökande, lojalitet är komplext. Jag har väldigt svårt att bryta en lojalitet, ett löfte. Och jag är kapabel att tänka att även om han/hon har brutit löftet så gör inte jag det. Har alltid varit så. Kan vara riktigt idiotiskt.

Ursula
sön, 2016-05-29 - 07:11

Jag klara inte att laga mig den här gången, efter sammanbrottet i januari. Min man har 'läkt' efter återfallet och han skämtar och låtsasboxas mot mig och så, vill ha skratt från min sida. Men det är svårt. Förr skulle jag ha varit så lättad och glad att det hemska var över, men denna gång...
Härom kvällen läste jag en diktsamling av en äldre man om saknaden efter sin bortgågna hustru. I varje dikt skrev han hur mycket han saknade henne. Dikt efter dikt. All den kärlek som fullständigt flödade ut. Saknaden efter henne, alla små gester de hade visat varandra i vardagen över kärleken till varandra. Och saknaden. Och hur de goda minnena hjälpte honom att leva vidare, lite gladare. Så blev det inte för mig. En våg av någonting sköljde över mig. Jag blev så ledsen över mitt eget liv, vårt liv. Det hade kunnat vara annorlunda. Och jag tror att jag sörjer. Sörjer. Jag är i sorg. Så när maken kommer och låtsasboxas stämmer det ju inte!! Lite komiskt också!

Ursula
lör, 2016-06-04 - 07:27

Det känns inte bra, det här. Min man har druckit. Vid tre tillfällen, tror jag, under de sista tio dagarna ungefär. Lite, så lite, så att det nästan inte märks, så att man nästan skulle kunna ha misstagit sig. Trist, det här. Han går ju på AA ett par ggr i veckan. Jag frågade honom häromdan om han berättar sanningen eller om han går dit o pratar strunt. Jag menar, där tar de väl allt 24 timmar i taget, om man har klarat de senaste 24 timmarna. Jag undrar för mig själv om inte maken lägger upp strategin så att varje gång han är där är de föregående 24 timmarna rena? Skulle inte förvåna mig.
Vad lever jag för?
Mitt mål är att se till att barnen får sina utbildningar. Det är det som kommer i första hand. Och här, där jag bor, faller kostnaderna för utbildning på den studerandes familj. De beror till viss del på familjens inkomst men det är klart att det kostar.
Vad ska jag göra? Jag skulle vilja ha någon förtrolig kompis. Åtminstone av den anledningen borde jag börja gå på Alanons möten. För att inte vara så ensam. Barnen är ju så stora att de oftast är ute på helgerna. Jag måste skaffa mig ett eget umgänge, väninnor utanför familjerelationen.

Izzy
lör, 2016-06-04 - 21:12

Jag förstår hur du känner. Jag känner mig ofta väldigt ensam även om jag har några få väninnor jag kan tala med. Men jag vill inte belasta dem med mitt ältande hela tiden. Skulle behöva ha en vän som förstår mig o är el har varit i liknande situation . Jag tänker sällan på mig själv el hittar på nåt roligt. Oroar mig för andra hela tiden o försöker se till att de mår bra. Sim du tänker jag mycket på barnen o deras framtid o utbildningar o jobb mm. Men som min kontakt på beroende enheten sa så måste jag tänka på mig själv o se till att göra saker för mig då blir jag också till mer stöd för andra. Fick tips om mindfulnes o stresshantering som jag tyckte lät bra. Kanske är något för dig med ?
Lördagskram till dig ?

Ursula
sön, 2016-06-05 - 06:41

Godmorgon, ni som är uppe nu, och har varit ett bra tag.
Izzy, tack för tipsen! Det är märkligt hur ens liv har tagit underliga vägar. Vem hade trott att man en dag skulle befinna sig i en så konstig situation som att ha en make med ett missbruk?!? 'Sånt som händer andra' (Är det högmodigt att tänka så?)
Jag ska kolla upp stresshantering och mindfullness. Har kollat ibland när andra på forumet har tipsat om grejer, mest lite slumpmässigt. Allt sådant tar TID. (Jag är nog stressad).
Men i alla fall, jag börjar se hur mitt liv kommer att gestalta sig och det är inget som jag gillar. Beroendet i maken kommer att slingra sig fram genom livet i vår familj, listig som en orm. Jag kommer att parera. Tills barnen har sina utbildningar klara.
??
Kul perspektiv.
Alltså..

Ursula
sön, 2016-06-05 - 13:05

Nu måste jag tänka klart här. Maken är svajig...
Jag fick mitt sammanbrott i januari...för ca fyra månader sen. Han är nog periodare. Kanske, jag vet inte, och inte vet jag om det spelar någon roll heller..av logistiska skäl, kanske? Måste ju se till att saker o ting fungerar. I slutet av månaden har vi en viktig sak. Låter jag kall? Känner mig iskall och kokande av vrede på samma gång. Jag såg på honom i förmiddags, när vi var ute på kafè och jag pratade om återfall rent generellt, att han blev skamsen. Men han sa inget. Och nu är han berusad..

Ursula
lör, 2016-07-02 - 08:34

Fåglarna kvittrar för fullt ute i buskar och träd. Världens liv..men inom mig är det stiltje.
Jag tycker att det är svårt att skriva i forumet, har blivit skraj. Det är så lätt att tonen och ordvalet blir fel och det som såg så rätt ut i skrivögonblicket kan se grovt och konstigt ut efteråt.
Till mig själv: jag är en fegis.

Miriam
fre, 2016-07-08 - 10:44

Lusten och modet kring att skriva här kan så klart variera och det är helt ok att komma och gå lite som man känner. Men tänk bara på att inte låta rädsla och skam styra dig för mycket, du ger uttryck för oro att uppfattas som hård och konstig om du skriver på ett visst sätt. Jag tycker att du ska prova ändå, ofta fyller det en viktig funktion att få skriva av sig och det kanske inte heller är hela världen om du inte "levererar perfekt" i alla lägen. Prova dig fram, jag får intryck av att du längtar efter kontakt med andra och behöver en arena med möjlighet att få uttrycka gena behov när du också levt i en relation där fokus legat på någon annan mående.

Önskar dig fortsatt lycka till!

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Eva-Karin
sön, 2016-08-07 - 09:21

Vill du det? Ditt mående är direkt avhängigt hans uppenbarligen. Du har satt en deadline för ditt äktenskap redan. Men kärleken har redan lösts upp. Du har hört den vad?; alkoholen är ett lösningsmedel, den löser upp lim, hjärnceller, tillit, kärlek, förtroenden, familjer osv.
Vad jag vill säga är att du måste ta hand om dig och ditt mående. Du måste ta dig loss ur din tro att du kan hjälpa honom. Din kropp reagerar när han dricker. Du är medberoende. Du anpassar ditt liv efter hans. Dags att börja skapa din egen agenda och visa att du lever ett eget liv som inte är avhängigt hans beteenden.
Jag hade också en deadline. Jag var arg nästan jämt. Iskall, beräknande, uthärdande. Hade alltid fullt upp för att slippa sitta bredvid i soffan och så gick jag på diverse möten för att komma hem sent så att han hade somnat. Vi levde parallella liv. Han drack aldrig synligt de sista åren. Och allt han lovade gick om intet. Jag slutade tro på de ord som lämnade hans mun.
Min deadline höll inte. Den blev tidigarelagd med 8 år. Eftersom polisen kom in i vårt liv och jag höll på att gå sönder. Detta är jag mycket tacksam för idag. Han påverkar fortfarande mitt liv då vi har barn men vi har inte daglig kontakt. Min deadline handlade också om att barnen skulle vara klara. Nu är jag mycket nöjd med att ha visat barnen att man inte ska leva i en relation som är dålig. Att jag kunde sätta stopp.
Vad ger du dina barn för bild när du tänker hänga kvar i flera år till "för barnens skull" ?
Hårda ord , jag vet. Men jag vill ändå att du tänker igenom. Förtjänar inte dina barn att ha en lycklig mamma i fösta hand. Än en kärnfamilj som osar svart i alla sprickor?