av Vilsen68

Vi har varit gifta i mer än 20 år, har två 19 åringar hemma. Under hela vårt förhållande har min man alltid överförfriskat sig när han dricker. Han kan bli dryg o säger fula saker när han är onykter. När vi är bortbjuden eller går ut på ngn tillställning kan andra tycka att han är en rolig prick "full kan vi alla bli". Jag kan gruva mig när vi ska göra något eftersom att jag vet hur det kan sluta. Det har tom hänt att han blivit hämtad och förd till fyll cellen, då hade vi varit på en trevlig tillställning tidigare under kvällen och vi hade bestämt att vi skulle gå hem sen. Han valde att gå ut... När han blivit utsläppt och kommit hem morgonen där på, skämdes han. Det var väl egentligen först då jag satte ner foten på allvar. Han lovade (som så många gånger förr) att han ska ta tag i sitt problem. Det har gått bra ett tag men nu i helgen när vi va på 50 års uppvaktning kunde han knappt stå på benen... Tyvärr har våra ungdomar sett honom vid olika tillfällen.
Känns inte som om det blir nån bättring ...

Arg
tors, 2016-08-11 - 10:32

Som så många gånger när man läser om allas berättelser.Så är det alltid de som lever nära den som dricker som vänder ut och in på sig själva,kontrollerar,har ångest och oro för den som dricker.Medan den som dricker fortsätter dricka.Ibland lite mindre men oftast då för att lugna sin omgivning och lura dem att tro att nu ska de bättra sig.För att sedan kunna börja dricka mer igen.Humöret som är oberäkneligt och sveken som man utsätts för bryter sakta men säkert ner en.När de visar sin goda sida som man en gång älskat,då lever man länge på det.Tror ofta att man överdriver slätar över försöker glömma.....men det gnager i en. Inte alla men för många så rinner bägaren över en dag när man minst anar det.Man får styrkan att lämna.Och man är så mycket starkare än man tror.Jag är glad att jag fick styrkan att lämna min man efter 28-års äktenskap.Trodde han var mannen i mitt liv.Idag två år senare är det fortfarande tungt och jobbigt vissa dagar.Men mår så mycket bättre när jag och sonen äntligen fått lugn och ro.

Kvinna 50
tors, 2016-08-11 - 10:40

Kan bara intyga i att "Arg" har så rätt i allt hon skriver. Har också lämnat efter 27-årigt förhållande och det kommer jag nog aldrig att ångra.

Vilsen68
tors, 2016-08-11 - 11:06

Jag vet vad jag egentligen skulle ha gjort för länge sedan. Men det är väl aldrig försent. Jag hittar alltid anledningar till att tillfället inte är det rätta . Det har varit jul, student , inbokade aktiviteter med andra par mm. Tänker på vad barnen ska säga. Det är som jag går o väntar på att nån ska säga till mig vad jag bör göra... Fast jag vet ?

Kvinna 50
tors, 2016-08-11 - 14:41

Jo så kan de verkligen vara. Jag väntade många herrans år och det sista året var helt galet. Försökte få honom att flytta men han sa bara, -Jo jag ska flytta, och sen hände ingenting. Tills jag formligen kastade ut honom. Jag hade bestämt att inte en sommar till med supande och irritation.
Barnen kommer att förstå. Har du pratat med dem nåt? Mina barn peppade mig att slänga ut honom, de hade förmodligen brutit med mig också om jag stannat.

Vilsen68
tors, 2016-08-11 - 16:47

Nä jag har inte pratat med dom. Kanske är dags att jag gör det, blir bara rädd att göra dom besviken. Det värsta är väl att jag på nåt sett visar dom att det är OK att ha det så här, utan att göra ngt åt det hela. Dom har sett honom några gånger i ett tillstånd som inte är OK. Förstår att allt hänger på mig, jag måste komma fram till mitt beslut. Han vill inte skiljas, när det senast kom till tals och jag sagt att jag inte vill ha det så här, då blir han ledsen och lovar bättring. Håller ett tag sen in på samma bana igen.

Kvinna 50
lör, 2016-08-13 - 02:32

Jag har genom alla år pratat ganska öppet med barnen om hans drickande. Men jag förstår dig om han håller igen ett tag, för då tänds ju hoppet.
Som jag skrev nånstans förut, så väntade jag hela betänketiden för skilsmässan, innan jag skickade ut honom just för att jag hoppades på ett förlåt och hopp om förändring. Jag ville bara höra att han älskade mig och var villig att söka hjälp, men det kom aldrig och lika bra var då de, för nu är jag fri :)
Nu kan jag välja att umgås med människor som ger mig styrka och energi.

Kvinna 50
lör, 2016-08-13 - 02:32

Jag har genom alla år pratat ganska öppet med barnen om hans drickande. Men jag förstår dig om han håller igen ett tag, för då tänds ju hoppet.
Som jag skrev nånstans förut, så väntade jag hela betänketiden för skilsmässan, innan jag skickade ut honom just för att jag hoppades på ett förlåt och hopp om förändring. Jag ville bara höra att han älskade mig och var villig att söka hjälp, men det kom aldrig och lika bra var då de, för nu är jag fri :)
Nu kan jag välja att umgås med människor som ger mig styrka och energi.

aeromagnus
lör, 2016-08-13 - 14:49

Att lämna är aldrig lätt det blir ett sår men såret läker med tiden. Att leva med en person som dricker är ju som att själv skära sig med en kniv. Man såras, det läker men sedan kommer ett nytt jack. Jag skulle sätta mig ned med honom och ställa ett ultimatum. Sluta drick eller så går vi isär. Börja med antabus eller liknande.

Det jobbiga med detta är ju att man måste fullfölja ultimatumet. Så det gäller att våga och ha styrka. Om man väljer alkoholen så är det så att han inte klarar sig utan den och det har han ju bevisat ett flertal tillfällen.