Mitt första inlägg så ha lite överseende om det spårar ur lite här och var! Iallafall jag är så trött på livet. Är 20 år och mår endast bra när jag dricker. Annars suger livet på de flesta fronter. Vännerna efter gymnasiet är inte många och jag vill endå bara träffa kompisar om det är alkohol inblandat. Ta en fika? Pfff fan helt onödigt! Jag är väldigt ensam av mig måste jag säga endå. Kanske har det att göra med att jag inte vill träffa någon om man inte ska ut och kröka. Men samtidigt har jag endå behovet av att hänga med någon nyktert antagligen. Lite dubbelt så där. Jag blir mer och mer isolerad och har svårt att slappna av utan alkohol runt människor. Alkoholen gör att jag slipper mig själv och kan fokusera på det som faktiskt händer runt omkring. Det är vad jag älskar med alkoholen. Jag dricker ibland själv och vet att det är alkisvarning på det, pågrund av att jag dricker av fel anledningar. Jag har periodvis spårat ur helt och vaknat upp på olika ställen och haft total blackout från kvällen innan. Detta händer dock enbart om jag dricker på krogen. Aldrig själv eller om man tar någon drink med någon. Iallafall får jag sådana vidriga minnen som jag önskade jag kunde ha varit utan och alltså nu snackar jag inte om roliga fylle minnen utan ganska förnedrande saker som jag kan må så sinnes sjukt dålig över och som kan komma tillbaka flera flera månader senare och göra att jag mår riktigt dåligt. Samt har jag en sådan paranoia att folk ska veta vad jag har gjort på fyllan. Den lever starkast kvar av allt.
De relationer jag har haft med killar har alltid varit runt krogen. Och de få gångerna jag har gått på "dejt" har jag sänkt i mig flera glas vin. Men det finns perioder, alltså flera månader som det kan vara hel lungt, och det rullar på som vanligt men jag blir sen totalt uttråkad och ledsen över mitt liv och dricker. Nu är det inte så heller att jag inte kan sluta dricka om jag väl börjat, händer flera gånger att jag slutar att dricka efter tre glas vin men det som är alkisvarning är nog varför jag dricker dom dära glasen. Jag vet att alkoholen inte är det verkliga problemet, jag har problem på alla fronter, vännerna, familjen, killar, problem med mig själv, ja allt! Egentligen vet jag att jag måste gå till någon Ghandi som kan försöka hjälpa mig men jag vill inte sluta dricka helt och tror inte att det är den huvudsakliga lösningen på alla mina problem. Det jag oroar och tänker mycket på är hur det kommer vara sen när man ska skaffa familj. Mitt liv har varit helt onormalt och jag har inte följt dom steg som man ska göra i livet, jag är sen med plugget (pågrund av på slutet av gymnasiet var jag konstant packad) och har aldrig haft en pojkvän( dock inte så sugen på det heller ), helt onormal familjesituation, kompisar situationen är ju inte helt normal. Kan inte förmå mig att tänka hur en kille skulle vilja umgås med mig 24/7. Utseendemässigt är det helt ok, jag har faktiskt bra självförtroende och får höra att jag inte ser dålig ut. Men jag vet att personligheten är sjukt avgörande om man ska kunna ha en relation. Jag kan inte umgås utan min alkohol, ja alltså det ser inte bra ut någonstans. Det finns så mycket att prata om men nu surrade jag bara på utan att tänka på att ta upp relevanta saker, men fick in lite viktigt kanske! Aja ber om ursäkt för bibel! Om ni har lite råd eller tankar så skulle jag vara jätte tacksam!