Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

Du har en sambo med alkoholproblem och som haft det en längre tid. Han är våldsam och kontrollerande och det har ökat på senare tid. När du tagit avstånd, bott hos dina föräldrar har du varit rädd att han ska ta sitt liv. Nu är du rädd för vad som kommer hända när du kommer säga att du kommer att flytta.
Hans våldsamhet mot dig har ökat, du funderar över om hans beteende att ta dina inloggningsuppgifter till facebook är överdrivet. Du överdriver inte, ofta när den tanken dyker upp så är den rätt, oavsett ska man inte behöva känna så. Det låter som du själv ser på situationen lite utifrån nu och vet att såhär vill du inte leva.

Vad klokt att du skriver och berättar här, tar steget att vända dig utåt så du kan få stöd. Du är inte ensam.
Har du något mer du tänkt som skulle vara hjälpsamt? Utifrån det du beskriver låter det som det skulle vara klokt att ringa kvinnofridslinjen, anonymt, kostnadsfritt, dygnet runt 020-505050. Vad tänker du om det? Hur ser ditt stöd ut i övrigt, vänner familj?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Livrädd

Tack snälla för svar!
Ja, det känns som att jag har börjat tänka ett steg längre nu. Jag har funderat på att ringa kvinnofridslinjen, men jag är en sån som aldrig ber om hjälp, jag försöker fixa allt själv. Men i detta läget kommer jag inte att klara det ensam, det inser jag ju också.

Fruktansvärt. Starkt att du tar tag i sakerna och hemskt att behöva fly sitt egna hem. Angående ditt hem så är väl enda väg att gå är skilsmässa och bodelning. Jag tycker du gör helt rätt och bra gjort. Du har mitt fulla stöd.

Livrädd

På ett sätt känns det skönt att man inte är ensam, men samtidigt är det ju fruktansvärt.
Han har lovat mig att låta bli att dricka på veckorna, men han springer ut och in i garaget varje kväll. Han har alltid med sig garagenyckeln vart han än går, jag får helst inte gå in där. När jag ifrågasätter varifrån alla ölburkar kommer så har han inte en aning. Han är sur för att jag "förstörde hans semester" genom att vara avig och otrevlig och allmänt störig. Jo... men det var ju inte han som satt i bilen långt ut i skogen och inte vågade åka hem. Då sa han dessutom att jag inte fick komma hem för att hämta några grejer utan att han var hemma, annars skulle han byta lås. Vi äger ju alltså huset tillsammans. Varje gång vi ryker ihop så han förstår att jag tänker ge mig iväg så tar han ifrån mig hus- och bilnycklar och även mobilen. Det har hänt att jag har fått sova på en höbale i stallet.
Det har hänt att jag har låst in mig i sadelkammaren och då har han hämtat en kofot för att bryta upp dörren.
Jag har försökt förklara hur dåligt jag mår av hans beteende, då säger han att jag borde gå och prata med någon om jag mår så dåligt, det är ju inte han som har problem. Varenda kväll sitter jag hemma med en idiot som det inte går att prata med. Jag håller på med mina hästar för att slippa vara inomhus. Han har dessutom börjat vakta på mig. När jag t.ex. går ut med hunden så kan han ta bilen och köra förbi mig flera gånger för att kolla så att jag inte går in och pratar med någon granne. Han vet att grannarna har reagerat och märkt vad som pågår och att de är oroliga för mig. Han tycker inte att jag ska springa och snacka en massa skit med grannarna.
Jag har idag fått besked att jag får hyra ett hus med tillträde i början av september. Men jag vet inte hur jag ska våga!? Jag måste dessutom få med mig mina båda hästar och jag är rädd för att inte pengarna kommer att räcka eftersom jag har huslånet att betala på också. Han kommer inte att tillåta att jag tar med mig en enda sak om jag säger att jag ska flytta. Jag älskar vårat hus och mitt lilla fina stall, och jag har sån ångest att jag knappt kan förklara, men jag kan verkligen inte fortsätta så här. Jag har migrän minst tre dagar varje vecka, jag väger 56-57 kg nu till mina 178 cm och jag har börjat att tappa håret av all stress.
Jag vet inte ens hur jag ska kunna berätta för mina föräldrar. De är pensionärer och börjar bli rätt gamla, och jag vet att de kommer att sitta och älta detta varje vaken sekund. Jag är rädd för att det tar livet av dem. Samtidigt vet de inte hur jag har det. De vet att han dricker, men inte hur våldsam han har börjat att bli.

Ursula

Hej Livrädd!
Du måste bort därifrån.
Om någon kunde polisanmäla din man!
Om du inte törs röra dig, tror du att du kan få mer hjälp av dina grannar som, skriver du, har märkt att du far illa och som oroar sig för dig. Om de t ex kunde göra en orosanmälan till kommunen (de ska inte säga sina namn alls, då förlorar de möjligheten till anonymitet). Om någon utomstående tar ett initiativ är du ju inte helt ensam. Annars kan du själv göra orosanmälan. Anonymt. Säg INTE ditt namn.
Nej...medans jag skriver blir det bara mer angeläget att du ska bort därifrån. Du får ta med dig flera utomstående och så plockar du ihop dina saker och går. Du ska inte vara ensam med honom.
Jag vet inte vad jag ska säga. Men du måste vara listig.
Boka tid hos frissan, och sen går du aldrig mer tillbaks.
Att polisanmäla honom, är det uteslutet?
Ursula

Välkommen och så bra att du hittat hit! Många i liknande situationer har skrivit här, till exempel flygcert ifall du hittar hennes tråd. Det är svårt att förstå hur 'fångad' en kan bli men så är det. En långsam process som kallas 'normaliseringsprocessen'.
Jag tycker absolut att du ska ringa kvinnofridslinjen, de samtalen syns inte heller efteråt, just för att skydda den som ringer. Du är faktiskt i en farofylld och oerhört stressande situation. Jag funderade också, när jag läste att du funderar att hyra ett hus, att det är viktigt att du bor så att du är trygg. Det händer att hot blir verklighet fast det känns hemskt att skriva sådana ord.
Ta hand om dig och se till att du kommer bort från den terror (ännu ett förfärligt ord att skriva) du lever i. Viktigt att du inser själv att verkligheten är just sådan du beskriver den.
Styrkekram / mt

Livrädd

Jag har faktiskt pratat lite med en polis jag känner. Han säger att de enda som kommer att hända om jag anmäler är att de plockar in honom till förhör, och att det blir jobbigt för alla. Risken är att jag får det mycket värre, så jag känner att jag inte vågar blanda in någon myndighet.
Jag känner att jag tvekar på att ge mig iväg. Som alla säkert vet så är det lugna perioder, och just nu är det en sån. Han är överdrivet snäll och omtänksam. Samtidigt som allt det andra finns där. I natt har han gått igenom hela min telefon. Han har kollat min adressbok, samtalslistor, sms, FB, Messenger m.m. Jag kan se det eftersom man kan kolla vilka program som varit öppnade. Det känns som att han ständigt bevakar mig.
När det gäller huset jag har på gång så är det en kompis till mig som sköter kontakterna där. Däremot måste jag försöka fixa något till hästarna, och jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag har svårt att hinna på jobbet, och hemifrån är det ju uteslutet.
Man kan tycka när man varit tillsammans så här länge att man känner någon, men jag har lärt mig en hel del senaste året. Jag har lärt mig att inte lita på någon. Jag känner mig nu helt skakis, jag fryser hela tiden. Kommer någon och frågar hur jag mår så börjar jag gråta. Det är svårt att sitta på jobbet och låtsas som ingenting. Sedan kommer tankarna på att jag kanske överdriver? Han säger ju att han dricker mindre, och nu har han ju varit "snäll". Men innerst inne vet jag ju att nästa gång det smäller kommer det att bli värre än sist.
Just nu försöker jag bara vara "snäll" och inte säga emot honom. Jag kan inte få huset ännu på några veckor, så händer något nu har jag ingenstans att ta vägen. Jag vet bara inte hur länge jag orkar ha det så här.

Ursula

Hej
Du överdriver inte.
Kvinnofridslinjens telefon:
020-505050.
Inget spår av samtalet syns.
De slussar dig vidare, skyddat boende, kvinnojour..
Ring idag innan du går från jobbet eller imorgon på morgonen.
Skriv sedan här och säg.
Ursula

Lugnt? Att gå igenom sin frus mobil på natten är inte ok. Din man lider ju av kontrollbehov och detta tillsammans med a ja det kan sluta illa. Vill ju inte skrämma upp dig men lyssna på Ursula vad hon skriver. Läs också det du skriver och reflektera för det är inte normalt beteende av din sk man.

Eva-Karin

Låter som om det börjar bli bråttom. Se till att du har en nödväska någonstans utställd. Hos en avlägsen vän går också bra. Det gör att du känner dig lite tryggare. Och att du är förberedd inför det som du vet kommer. Du skakar för din kropp vet också att det kommer ett oväder snart. Avlägsen vän eftersom det inte är där han kommer leta i första hand. Jag vet för jag har varit där. Jag bara sa att jag kanske någon gång skulle behöva några nätters frist. Att jag inte orkade förklara just nu. Medmänniskor förstår mer än du tror. Någons vinter/ sommarstuga där du kan få en extranyckel? Men såklart bäst om du ringer numret till kvinnojouren. Jag tordes inte ringa dit. Så jag förstår ditt motstånd. "Men så illa är det ju inte". Jo det är det!
Om din bästa väninna hade berättat det du berättar. Vad hade du tyckt då? Att du ska skynda sig därifrån så fort det bara går är min reaktion.
Det är dags nu ! Kram

SkåneTösen

Det du besriver låter fruktansvärt. Du överdriver verkligen inte. Det där är psykisk misshandel du utsätts för. Förstår att det är problematiskt med gemensamt hus och hästarna men du borde ta dig därifrån omedelbart. Det är en väldigt destruktiv miljö och din sambo är aggressiv och våldsam.
Du kanske behöver söka hjälp samt kontakta en advokat?

Tösabiten

Hej!
Jag håller med de andra, du måste bort därifrån så snart du kan. Förstår dig med dina hästar och din hund. Försök hitta en lösning för dina hästar innan du går. Men sedan som de andra säger. Det är inte ok att han kollar din telefon elle fb. Ring en kvinnojour så du kan få hjälp så snart som möjligt! Våld är inte ok!
Hoppas allt går bra för dig! Kram

Mini

Hej finaste Livrädd, förstår dig och har varit med om helvetet själv men det här har gått för långt. Din sambo är sjuk. Han är alkoholist och så länge han inte har insikt om det och vill ha hjälp så blir det inte bra. Han ljuger hela tiden. Manipulerar och ger dig skulden för allt. Han tar inte ansvar för någonting och kommer aldrig att göra det. Vi medberoende måste ta tag i det själva ( och jag är inte där ännu...men har varit bra några månader nu..så jag andas lite..!) annars händer ingenting och jag vet, man är alltid helt slut, för utmattad för att orka och försöker andas när de har sina "snälla" perioder. Jag vet. Önskar jag kunde hjälpa dig men du måste ha en väska packad i bilen. Bilnyckel och telefon nära dig. Det är för jäkligt att du ej kan ha ett privatliv. Skaffa en annan telefon som bara du känner till. Skaffa hjälp. Alla förstår. Helt plötsligt är det många runt dig som har varit med om saker eller känner någon. Vi är inte ensamma. Ta in på hotell om det krisar. Det är han som till slut borde gå. Lämna dig ifred. Styrkekramar! Tänker på dig!

Livrädd

Han har fattat att jag planerar att flytta, så helgen har varit ett helvete. Jag pratade med kvinnofridslinjen i fredags morse och de uppmanade mig att kontakta kvinnojouren. Hon sa även att efter så många år tillsammans med honom så har jag tagit skada, jag har i princip blivit hjärntvättad. Jag är nog benägen att hålla med.
Nu säger han att han bokat tid på banken i veckan "för att vi ska skriva över lånen på honom"! Jag skriver inte på någonting! Han ska inte tro att han bara ska ta huset. Han säger dessutom att jag inte får ta med mig min hund någonstans. På pappret är det jag som äger hunden. Jag lägger dessutom ca 1200 kr/månad på medicin och dietfoder till honom eftersom han är sjuk. Det är kanske inte så intressant att ta över det?
Under helgen har han tvingat mig ett flertal gånger att sitta ner vid köksbordet "för att prata". Detta innebär alltså att han talar om för mig att "om jag inte varit så envis och dum så hade vi aldrig hamnat i den här situationen". Och "nu får du stå ditt kast, man måste lära sig att ta konsekvenserna av sitt handlande". Han menar alltså att jag sitter och smusslar i telefonen sen jag gick med i FB i mars i år, han tål inte det. Han har ju tvingat av mig mitt lösenord för att "det ska vara total öppenhet i ett förhållande". Själv har han inte gjort något fel, han förstår inte varför jag beter mig som jag gör. Dricker gör han inte heller, säger han. Jag undrar varifrån alla ölburkar kommer, då säger han bara "inte en aning". Det enda jag känner är ett fruktansvärt raseri, jag är alltså redo att bara kasta mig över honom. Så fort jag öppnar munnen så antingen avbryter han mig eller så skriker han "fel svar". Igår sa han att "om jag vore det motsatta könet så hade han slagit mig sönder och samman vid det här laget". I samma andetag undrar han varför jag är rädd för honom och vad det egentligen är för bild jag har målat upp av honom?
Sen går det ett par timmar så är han lugn igen och undrar vad vi ska äta...
Idag har han "bokat" att vi ska "prata" klockan 17. Jag sitter just nu på jobbet och bara skakar. Jag ska försöka kontakta kvinnojouren när jag slutar jobbet idag... Det här önskar jag inte min värsta fiende!
Tack alla som bryr sig!

Ursula

Hej!
Så skönt att höra ifrån dig.
Ödsla inte tid och energi på hans uttalanden. Lova det! Ödsla inte tid och energi att älta hans uttalanden. Du ser att hans hjärna är tiltad så han kan säga vad han vill och du behöver inte bry dig men vi förstår att du har blivit "hjärntvättad". Det här är viktigt: du behöver all energi till DIG.
Ok, han har bestämt att ni ska talas vid idag. Menar han hemma hos er?
Nu när du har kommit igång, ring till kvinnojouren direkt. Nu. Säg att du vill ha någon som är med vid samtalet. En man, helst.
Som du säger, du ska inte skriva på någonting på banken innan du har klart för dig vad det gäller, och som du går med på.
På kvinnofridslinjens hemsida står det att de har möjlighet att ge advokat-support. Kanske kan vara bra att veta....men en sak i taget. Men intuitivt...idag ska du nog ha någon i sällskap när ni ska talas vid. Helst en man. Din pappa? Någon släkting? Din kille kanske blir vansinnig om det är någon bekant?
Ring till kvinnojouren nu direkt. De vet vad som ska göras.
Ring NU.
En stor kram /Ursula

SkåneTösen

Situationen låter direkt farlig. Ring kvinnojouren omedelbart du kan inte vistas i ditt hem. Han är sinnessjuk och farlig. Du måste bort därifrån nu direkt. Något "samtal" kommer det inte bli. Det vet du. Snälla åkt inte hem eller iallafall inte ensam. Jag blir riktigt orolig och väldigt ledsen och arg över hur du har det.

Ursula

Ju mer jag tänker på att han har "bokat" tid med dig kl.17 för att "prata", desto mer otrevligt känns det. Jag håller med SkåneTösen; du ska inte åka hem alls. Antingen får en advokat sköta kontakten er emellan eller så ska du ha någon i sällskap (t ex den polis du pratade om som du känner)!!
Om du inte får tag i någon, ta in på hotell ikväll, åk inte hem. Dyk inte upp bara.
Jag förstår att din hjärna är programmerad att lyda hans kommandon men du ska INTE träffa honom ensam.
Tag vara på dig.
Ursula

Kampen

Oj vad det är svårt. Känner delvis igen mig.
Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, lugn eller orolig, uppgiven eller hoppfull. Vad är min framtid?
Jag vet rent intellektuellt att jag tar ansvar för mina val och mitt liv. Varför kan jag då inte finna mig i de val jag gjort.
Min man har druckit bort ca 20 år av vårt gemensamma liv. Drack mycket innan också men då var det inte ett problem för då förstod inte jag. Han har valt bort mig och barnen men "köpt" oss. Vi har inte saknat något mer än en man och en pappa. Jag gick fullt upp i min mammaroll eftersom min man skaffade en övernattningslägenhet på orten där han arbetade. Då kunde han både arbeta och dricka ostört. Han skötte sitt arbete men blev till slut omplacerad och är nu pensionär. Vi hade det lugnt i veckorna men helgerna blev oroliga. Han satt mest framför tv:n och drack. Gjorde bort sig och skämde ut sig. (Hände att barnens kompisar kom till oss olämpligt.)
Han var inte delaktig i barnens aktiviteter eller andra familjeträffar. Jag ljög och kom alltid med olika historier om att pappa måste hugga ved, pappa måste sköta trädgården osv osv.
Alla gick på det. Jag kände mig så ensam och ledsen eftersom jag ibland uppfattade att det räckte inte med att jag kom, avsaknaden och ilskan av en frånvarande pappa var större
Jag blev den som alltid löser andras problem, kommer med tips och råd, ställer upp om det behövs. Jobbar och är plikttrogen. Tränar och lever hälsosamt. Har en mycket nära relation med barn och barnbarn. Sedan barnen flyttade hemifrån och bildade egna familjer "ser" de inte längre problemen lika tydligt. Jag undviker och säga något, säger att jag har ett bra liv, att jag anpassat mig och gör det som jag tycker är roligt....

För fyra år sedan slutade min man helt upp med sitt drickande. Efter en konfrontation. Han lovade att avhålla sig alkohol. Nu är vi snart tillbaka på ruta ett igen. Gränsen har hela tiden tänjts.
Det började efter ett år då han tyckte att han skulle kunna ta ett glas vin eller en öl till maten om det var någon särskild högtid. Gränserna har bara flyttats fram, sakta men säkert.
Nu dricker han ca 2 bag in box (3l=6l) plus ca 25 öl 7,5 i veckan. Han gömmer också både öl och vin. Jag råkade se en gång han kom ut från Systembolaget med en bag in Box i varje hand. Han visade öppet en bag in Box.
Jag upplever inte att han är direkt full mer än kanske en gång i veckan. När han drack tidigare drack han dubbelt så mycket.
Han har varit hos läkare och konstaterat högt blodtryck och hjärtflimmer som han medicinerar mot. Det borde räcka som motivation.
Jag vill konfrontera honom igen, skulle kunna lämna honom och få ett mycket lugnare och roligare liv. Men jag klarar det inte. VARFÖR??????
Jag är så rädd för allt som rivs upp både i familjen och i det materiella livet. Hus ekonomi osv.
I vardagslivet behandlar min man mig som det dyraste han har, han bedyrar sin kärlek och han gör vad han kan för att underlätta min vardag. Jag arbetar heltid.
Jag älskar honom och kan inte leva med tanken på att såra eller svika honom.
Samtidigt går jag och väntar på att han kan dö vilken dag som helst. Han äter dåligt och förutom öl och vin dricker han ca 2l light Cola.
Nu är det så att detta syns inte utanpå honom, han ser "frisk" men trött ut. Har besvär med muskler och stelhet och flimmer för ögonen.

Tack nu fick jag skriva av mig lite.. ?

Kampen

Kära livrädd ❤️
Mitt inlägg kom alldeles fel.mjag känner med dig, absolut inte lika som du även om min man också dricker.
Försök samla all ork o kraft. Detta destruktiva leverne måste du lämna. Kärlek och energi till dig