Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Min man har smusslat med alkohol under våra 12 år tillsammans. Om han kommer hem med en påse öl så finns ytterligare en påse kvar i bilen eller källaren. Han ljuger att han inte druckit, trots att han knappt kan stå så har han inte druckit enligt honom själv. Jag har gråtit skällt och gnällt till slut orkar man bara acceptera och vara nöjd när han bara somnar. Han har aldrig varit elak och sköter sitt arbete. Under långa perioder arbetar han på annan ort och bor borta. Under de perioderna har jag ingen aning hur mycket han dricker, men jag är övertygad om att han gör det. Under våra år har han aldrig varit nykter en hel helg, det är ofta återställare dagen efter. Det har hänt att han druckit mitt i veckorna och skyller på att han mår dåligt och måste lugna sig. Det är öl, vin, sprit. Det senaste var hembränd sprit på dunk. Jag har tröttnat, resignerat.

Jag har blivit sjuk av att hålla nån slags fasad uppe. För snart tre månader sen orka jag inte vara kvar på jobbet mera. Jag har varit sjukskriven på heltid sen dess. Det värsta är att jag bär skuldkänslor som gör mig galen av ångest och frustration. Första tiden var det skönt att vara hemma i mitt ältande. Nu kan jag inte förstå hur jag nånsin ska kunna arbeta på mitt arbete nånsin mera. Känner mig så trasig och har skuldkänslor mot mina kollegor och alla de barn jag ha hand om i mitt arbete.Min hjärna förstår att jag måste börja arbeta, men kroppen berättar att den gör ont. Jag glömmer, förlägger saker, hör inte vad som sägs i samtal, kan inte hålla fokus (som märks i detta förvirrade skrivande)

För två veckor sen tog jag hand om min fulla ljugande man som förstås inte druckit en droppe, jag ställde honom i duschen och la honom sen i sängen. När han nyktrat till sa jag att jag skulle lämna honom. Efter den gången har han varit nykter (säger han i alla fall) Har jag flyttat? Ja, tre nätter har jag varit hemifrån. Jag älskar honom inte som jag gjort, jag vill inte leva med honom - ändå är jag kvar. Evigt väntande. Varför beter jag mig så här? Varför har jag gett bort mitt liv????

Jag har börjat berätta för min omgivning hur det står till i vår familj. Min chef vet, har kontakt med företagshälsovård, elevhälsan (för min dotter) Det känns som jag gjort nåt bra ena stunden, nästa stund känns det som jag förråder min man. Jag vet att man kan vända sig till kommunens sociala förvaltning för att få hjälp, men det känns inte tryggt för mig att be om hjälp i vår kommun. Jag har ett arbete som lärare i kommunen och vill inte skylta med mitt privatliv "på Hemköp" Det känns som jag måste arbeta i en annan kommun när jag ska återgå till arbete.

Snurrigt

Kaeljo

Hej alla ni som skrivit om era problem här.

Det är jätteviktigt och bra att ni skriver här i forumet, men starta helst egna trådar.
Då är det lättare för mig att se vilka som skriver till just mig.

Jag förstod inte hur jag skulle göra först, Nu har jag kopierat och klistrat in och startar en egen tråd. Tack Kaeljo

Kaeljo

Jag har inte skrivit på länge här nu, bara varit inne och läst lite. Har faktiskt inte haft så stort behov av att skriva, då allt har varit ganska lugnt. Äntligen, tänkte jag, har han gått vidare och accepterat allt. Han har varit vänlig och till och med erbjudit mig hjälp med vissa saker.
Men denna helgen har det varit en massa elaka sms. Jag svarar mycket kort, men han bara fortsätter. Jag vill inte blockera honom för då tror jag att han kommer att terrorisera barnen istället. Min dotter har haft det väldigt jobbigt ett tag och är ganska skör. Tror inte det blir bra för henne om han börjar skicka en massa dumheter till henne.
Ibland tänker jag att jag ska prata med hans föräldrar eller med hans syskon, men min känsla är att de har tagit hans parti och tycker synd om honom för att jag lämnat honom. Dessutom är det ingen av dem som på riktigt fattar hur illa hans drickande är. Rättare sagt, de väljer den bekväma vägen....de blundar helt enkelt.
Skulle önska att jag inte kände något när han skriver sina dumheter, men tyvärr tar jag åt mig även om jag vet själv att det inte stämmer som han anklagar mig för. Denna helgen har han verkligen förstört och jag kommer att behöva en tablett för att kunna sova inatt. Känner mig så spänd att jag är skakig i kroppen.
Så ledsen och besviken på att han håller på så här igen, så jag var bara tvungen att skriva av mig:(

Jag vill bara säga att jag förstår dig precis! Mitt ex är precis likadan. Och igår blev det värre än någonsin!! Han skriver också massa elaka sms och jag skulle väl kanske kunna ta det men han är så elak mot dottern och beter sig som ett svin rent utsagt!!
Vad ska man göra med dem? Hur ska man få vara ifred? Det bara fortsätter o fortsätter. Att läsa det du har skrivit är som att läsa nåt jag har skrivit. Jag är inte mycket till hjälp men du är inte ensam. Det finns fler som är lika jäkliga fast man inte tror det. För mig kan jag känna att jag är ensammast i världen om det här, man tror inte att fler kan vara som han men det är tydligen möjligt!
Styrkekramar till dig Kaejlo ❤️

Kaeljo

att höra att man inte är ensam. Det är guld värt att ha den här platsen att få bekräftelse på att man inte är ensam.
Jag trodde verkligen att han hade bättrat sig nu, för det har varit lugnt i nästan två månader, men ack vad fel jag hade. Enligt honom är det jag som är ansvarig för att alla relationer mellan honom och övriga familjemedlemmar fungerar bra. Om det är någon relation som inte är så bra som han önskar, så är det mitt fel. Det går inte att få honom att fatta att han måste själv skapa de goda relationerna nu. Jag vet inte hur jag ska kunna fixa detta!!! Jag har blivit anklagad för att jag pratat så mycket skit om honom att människor i hans närhet inte ringer eller kommer och hälsar på. Och det är verkligen inte sant! Jag har verkligen inte berättat för alla människor varför vi är skilda, eftersom jag inte vill lämna ut honom. Mina närmaste vänner vet naturligtvis varför, men inte heller till dem har pratat skit om honom, utan mer hållit mig till mina upplevelser.
Sedan tycker han också att han och jag umgås för lite, och det säger han genom att vara tyken och otrevlig. Hur sugen blir man på att umgås då! När vi träffas bara han och jag och han inte är otrevlig (vilket han sällan är när vi ses, utan mest via sms) då kan jag känna kärlek och ömhet för honom. Jag älskar fortfarande den mannen han egentligen är. Han är mitt livs kärlek, men alkoholen förändrade honom och gjorde att jag inte orkade leva med honom, vilket är en sorg i sig.
Hur som helst är jag i alla fall tacksam för att jag lyckades ta det här steget. Har inte ångrat mig. Känner mig mindre spänd nu när jag inte har det här mörka i livet som ständigt bekymrade mig innan. Hängde där över mig jämt, vad jag än gjorde eller vart jag än var, så fanns det där och förmörkade. Det slipper jag nu och jag märker att jag kan känna mycket mer glädje i små vardagliga stunder.

månika

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

månika

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

Rosa Pantern

Hej Kaeljo, jag har känt liknande (men mitt förhållande har inte varit lika länge som ditt). När jag bestämde mig för skilda vägar, så slutade han!

Kunde liksom inte bara gå vidare ändå, men han ville inte skiljas och vi är ännu ihop!

Dock vet jag inte hur det blir med oss. Jag har älskat honom, nu är det mycket "tjafs" och missnöje som grumlar allt. Och så mitt tvivel, utifrån erfarenheterna jag fick när han drack, och även lite annat.

Vi känns inte riktigt älskande längre. Inte så där att man respekterar mycket, lyssnar in, undrar....försöker!

Och jag vet inte vad som blir bäst! Jag är inte heller ung längre, men ändå har vi ett litet barn, som åtminstone jag älskar! Men som inte föredrar pappa...

Tror att pappan skulle vinna på att lyssna in och respektera mera, där också. Kan inte säga det till honom, det lär inte landa i god jord. Hans åsikt är att jag klemar bort pojken.

Från det ena till det andra.... Intressant, givande tråd att följa. Känner igen mig i dina känslor och tankar.

Hoppas det blir bra för dig! Och att han inte hänger upp sitt liv på dig, det måste han nog våga lära sig!

Annna

Jag ramlade in på denna sida och fann din tråd. Våra situationer är rätt olika på sätt och vis men blev väldigt berörd av dina inlägg.

För mig är det pappa som har problem. Jag förstod inte förrän jag var ca 20 år att han verkligen hade problem. Då hade jag bott hemifrån ett tag och lärt känna en annan vardag och började inse hur mycket hans livsstil påverkat och begränsat mig. Jag har länge tyckt att sättet han betett sig på mot min mamma varit skevt. Skäms nästan för att drömma om att mina föräldrar vore skilda (det verkar vara en sån sak man inte ska vilja), men jag önskar verkligen att min mamma skulle göra som du. Det är helt enormt vilken styrka du har uppbådat genom att lämna din man. Har ju egentligen ingen aning om hur ditt liv är, men jag tror att det är helt rätt att gå. Både för dig, dina barn och relationen mellan er.

Vad som är rätt för en alkoholist, det orkar jag faktiskt inte ens tänka på. Jag är en människa. Jag har drömmar och mål i livet. Säkerligen har du också det. Min mamma har det. Kanske har din före detta man struntat i dina liksom min pappa har ignorerat min mammas.

När jag tänker på de 18 år jag bodde under deras tak så förstår jag att jag inte var mig själv. Idag är jag på många sätt en helt annan person. En person som min pappa inte känner överhuvudtaget. Min mamma har jag en bättre relation till, men när vi ses känns det som att jag får lirka en bra stund innan den person hon faktiskt är skymtar till. Det är förjävligt hur han påverkar henne. Hon förlorar tron på att hon kan göra saker. Jag ser ångesten över allting i hennes ögon och hör den i rösten, även när hon försöker verka glad. Tänk om hon hade kunnat haft en vardag där hon kunde bygga upp sig själv. Vi hade haft möjlighet att ha en helt annan relation. Inte nån dans på rosor men en ärlig chans. Tänk om hon kunde sova på nätterna. Tänk om hon kunde vakna på morgonen och äta frukost i lugn och ro, utan någon som stormade in i köket utan att titta på henne. Utan någon som suckade så fort hon drog ut en stol på fel sätt. Tänk om hon mådde bra.

Jag önskar verkligen att hon ville lämna honom och är därför så glad för din och dina barns skull att du tagit det här beslutet. Mår illa när jag tänker på hur en persons livsstil kan kväva en. Dra ut luften och liksom pressa en mot väggen. Är så trött på att fundera över om den här personen bryr sig om sin familj överhuvudtaget. Är så trött på att leta efter människor i min familjs ögon och bara hitta en mur av oro.

Jag tror inte att du hade kunnat stanna hos din man och varit lycklig efter 20 år av medberoende. All manipulation, alla lögner och löften som blivit totalt ignorerade gör ont. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet för någon som inte förstår att det är så förlorat att man inte kan börja från 0? Att förtroendet ligger back liksom. Jag är av åsikten att din man har förbrukat sin rätt till ditt förtroende. Det kanske låter hårt och jag känner ju inte er men jag tycker inte att han har rätt att kräva ett skit av dig. Alkohol tycks skapa någon sort socialt tunnelseende. Har flera vänner vars pappor är alkoholister. Vet att vi är fler som upplever att de förminskat och varit allmänt förjävliga mot vår mamma. I och med att du lämnar din man så visar du också dina barn att en relation där man blir utnyttjad inte är en bra relation. Trots att man älskar personen som utnyttjar en. Jag tror att din ärlighet, ditt mod och din självrespekt kommer att vara bra för dina barn och deras framtida relationer.

Vill även tillägga att jag förstår den känslomässiga manipulation han utsätter dig och dina barn för. Min pappa brukade med jämna mellanrum få mig att trösta och tycka synd om honom. I situationer där han betett sig som en idiot kunde han få mig att tycka synd om honom och ta avstånd från den som han tyckte var "dum". Tror att han misstolkar sina skamkänslor för sårade känslor. Han tycks vara så övertygad om att han är felfri. Eller så låtsas han för att dölja sina misstag och för att bevara sin stolthet och status. Mår illa när jag tänker på detta idag. Men idag lyssnar jag inte på hans babbel. Försöker behandla honom hövligt, men han är inte min förälder.

Hade tänkt att skriva ett kort litet inlägg egentligen men det landade i ett maraton. Vet att våra situationer ser annorlunda ut men tänkte att denna vinkel kanske kunde stärka dig i ditt beslut.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar en vardag som du trivs med och som gör dig lycklig. Vill ge dig en kram med styrka för både härliga och jobbiga stunder. Låt ingen få dig att glömma bort att du är värd lycka och kärlek.

Kaeljo

Nu var det länge sedan jag skrev här. Hat känt ett behov länge att skriva av mig och få höra vad ni här på forumet har att säga om min situation, men har inte blivit av. Men nu har jag känt mig så ledsen ett tag att jag måste bara sätta mig ner och skriva.
Nu är det drygt ett år sedan jag och min alkoholist blev skilda på riktigt och ett och ett halvt år sedan vi flyttade isär. Trodde nog innan att livet skulle kännas bättre nu, men tyvärr mår jag inte så bra. Känner mig bara hel och glad när jag umgås med mina barn, men jag kan ju inte hänga upp mig på dem.
När jag var gift älskade jag mina stunder då jag fick vara ensam och kunde inte föreställa mig att jag skulle kunna känna mig ensam. Men det gör jag nu rätt ofta. Faktiskt saknar jag mitt gamla liv på många sätt. Jag försöker att tänka på hur ledsen jag var många gånger när han bara drack, ljög mig rakt upp i ansikten och skämde ut sig. Det hjälper dock inte nu, jag saknar den mannen som han innerst inne är och jag känner mig halv utan honom.
Känns inte som jag ska kunna älska någon igen. Jag jämför alla män jag träffar med honom och då saknar de mycket. Många dagar är jag så deppig och vill bara att skilsmässan ska gå att ta bort. Han är mitt livs kärlek, men så jävla sorgligt att han blev alkoholist och förstörde vårt liv ihop.
Jag vet att han dricker mycket nu också och nu när jag träffar honom känner jag ingen ilska, så som jag gjorde innan, utan blir bara ledsen och känner oro.
Jag som hatade honom för allt han gjorde mot mig innan och kände avsky när han drack. Nu saknar jag honom. Eller vad är det som händer med mig??
Idag har varit en tung söndag, känner mig så ledsen och bara vill gråta.
Han har skickat så himla mycket elaka sms sedan vi skildes, men nu de sista veckorna har han inte hört av sig alls mycket. Det är ju det jag har önskat hela tiden, men nu mår jag ännu sämre när han inte hör av sig alls.
Är jag helt sjuk? Jag känner mig inte frisk i alla fall. Känner ingen glädje i att greja hemma eller att hitta på saker, saknar drivet till det. Egentligen var det precis så jag kände de sista åren vi levde ihop också, hade ingen lust att greja eller hitta på något.
Varför blir det inte bättre???

Vad jag känner igen mig.
Jag tror att det är det som beskrivs så bra i boken : kvinnor som älskar för mycket.
Vi är liksom inte riktigt egna personer.
Vi fungerar bara på riktigt i förhållande till andra människor.
Helst till såna som behöver oss på något plan,barn alkoholister eller vänner som mår dåligt.
Utan dessa bekräftelser som vi får från dom är vi blanka och tomma.

Jag kan bara rekommendera dig att läsa den boken och kanske om du vill och kan börja jobba med den biten som en del väljer att börja jobba med när de lever i relation med den som dricker.

Självvärdet,rätten att få må bra och lyckan i att man faktiskt lever.
Jag får kämpa och vissa dagar lyckas det bra och andra dagar vill jag precis som du vrida klockan tillbaka trots att de sista åren inte hade kvalitet alls.

Men det satt ändå ihop med det liv som faktiskt fungerade (tidigare år)och var givande trots att det kanske inte på alla plan var helt sunt.

Jag lever nu i särboskap med en man som inte alls behöver mig på samma sätt och inte heller bekräftar mig på samma sätt som jag fick med min alkoholist.

Det är svårt att vara utan den delen i mitt liv,men jag vet att detta är en mycket sundare relation som bygger på självständighet och fria val och inte på den sjuka symbios som uppstår i en missbrukarrelation.

Så jag jobbar på att se när jag vandrar åt fel håll och försöker stoppa upp och styra om mig mot bättre mål.

Men jag minns när jag träffade mitt ex,hur hela mitt liv plötsligt fick mening och gick som på räls,jag var hemma.
För att jag hade träffat någon som behövde mig på samma sätt som jag behövde honom.
Men jag vill inte dit igen, i längden så skulle jag inte orka med svängningarna oron och hopplösheten.
Han dricker fortfarande och kopiösa mängder.
Det är troligen bara några år innan hans kropp sätter stopp för hans liv.
Det är nog också först när det börjar göra ont som man börja läka och sörja på riktigt.
Före det så tror jag man är kvar i någon sorts band till den som dricker och man har inte på allvar börjat bearbeta separationen.

Men nu talar jag för egen del och hur det har varit för mig.
Din historia kan ju vara en helt annan.

Kaeljo

Tack för ditt svar. Bara att höra från någon annan som gått igenom samma sak, får mig att må något lite bättre. Tack för tipset om boken, ska försöka läsa den. Finns den att låna på biblioteket tror du?
Kram till dig

Och låt det göra ont Kaeljo.
Det är bara när jag orkat vara kvar i smärtan och tomheten som jag känner att jag på riktigt tagit ett kliv uppåt på den egna stegen mot ett bättre liv.
Men det är mycket tungt att befinna sig där utan att fly.

Kaeljo

Aldrig mer vill jag ha en sådan julafton som det blev i år. Vi "firade" hos mitt ex, precis som vi gjorde förra året som då var den första julen som skilda. Då var julafton helt ok, han blev bara lite berusad fram på kvällen. Men i år, herregud, han var rejält onykter redan när vi kom. Sedan skyller han på att han är förkyld och går och lägger sig och sover hela dagen. Där fick vi husera med mat och allt bäst vi kunde, jag, barnen och hans föräldrar. Hans föräldrar bara daltar och det är så synd om honom som är så trött. Inte ett ljud om att det dricks för mycket alkohol där inte. Jag gick hela julafton och kände mig så förbannad över hans beteende,när jag bara vill ha trevligt och umgås med mina fina barn. Så synd om dem också med en pappa som hela tiden gör dem besvikna.
Det enda som var bra med den här skitjulen, det är att jag känner mig så säker i mitt beslut att skilja mig. Jag slipper gå runt och känna den här ilskan varje dag.
Ska verkligen försöka komma ihåg den här dagen när jag börjar tvivla på mina beslut nästa gång. Det är ju sorgligt alltihop, men man kan inte leva ett normalt liv med en missbrukare. Man ville ju så gärna att det skulle hålla hela livet, men man kan ju inte göra det på bekostnad av sitt eget mående.
Det är kanske egenntligen synd om honom, men han gör bara alla nära illa med sitt beteende. Det blir alltid dålig stämning.
Var bara tvungen att skriva av mig, lättare att gå tillbaka och läsa också när det finns här, den dagen man börjar tvivla.
Jag saknar kanske egentligen inte själva livet med honom, utan saknar mer allt som livet tillsammans för med sig, såsom att man har en större släkt, det man kan göra med andra par. Allt det är ju borta nu. Det är väl det som gör att man känner sig mer ensam och utanför.
Så skönt att denna julen nu är över i alla fall.

Mocca

Gift sen 29 år och nu är jag själv helt slut, fysiskt och psykiskt och mentalt i sönderfall! Jag blir Inte trodd och sedd av min mans sida, varken av svärmor eller svägerska...de menar att vi ska skilja oss, och att vi ska sälja vårt hem. Min man har enorma skulder som han anskaffat för att kunna fortsätta dricka /spela genom åren...och jag har inte riktigt fattat hur mycket i skuld vi är idag!? Min man är skyldig min svärmor, hans mamma 140000 kronor, och sen så har han 3 olika lån till diverse låneinstitut...och jag vet inte summan på dessa heller....jag är sjukbidragare och jobbar bara 50% hur fasen ska jag kunna betala några lån när vi skiljer oss? Svärmor menar att Jag är medlånare eftersom min Make tagit lånen under pågående äktenskap, och visst jag fattar....men om jag var oanande om det? Hon vet att vi har ett värde i vår bostadsrätt...och sen september 2016, då min mans alkoholism eskalerade..(.pga att hon själv blev utan pengar....ställde min svärmor och svägerska, krav på att min Make skulle börja betala tillbaka till sin mor) det är ju helt rätt och riktigt....men någonstans så känner jag att ingen jobbar Med mig för att få hjälp till min Make, som jag faktiskt älskar och vill fortsätta vara gift med....Jag är ju inte helt ensam, jag har ju min sida av familjen och våra vuxna barn med mig, ändock så känner jag mig jävligt ensam....vad ska jag göra?!