Jag har nu tragglat fram och tillbaka under flera år och ältat det här med alkoholen till leda.
Jag har varit på behandling, bott på olika stödboenden efteråt, ätit Antabus, Campral, lämnat urinprover på Beroendemottagningen, haft kontakt med både läkare och socialsekreterare. När jag sökte behandling var jag motiverad. Då insåg jag att jag hade utvecklat ett stort problem som skulle förfölja mig resten av livet om jag inte tog tag i det. Men sen.. Sen saknade jag alkoholen likt en unge utan sin nappflaska. Jag provade NA och AA men upplevde faktiskt att det gjorde min situation värre. Kanske träffade jag på fel personer inom gemenskapen? Blev utskälld av min sponsor titt som tätt och då jag inte tar någon oförtjänt skit så valde jag att dissa både henne och mötena.
2 gånger har jag lyckats ha nyktra perioder.
8 månader (7 på behandling och 1 efter utskrivning) samt 3 månader på "egen hand".
Nåväl. Det jag upptäckt är att när jag är nykter så funkar livet. Jag tar ansvar, skapar rutiner och tar hand om mig själv väldigt bra. Men känslomässigt är det bara kaos. Jag mår riktigt dåligt utan alkohol och livet känns på det stora hela totalt meningslöst. Tillråga på det har jag utvecklat en social fobi som framför allt gör sig uttryck när jag är nykter. Med den blir det svårt att ens träffa en vän och ta en fika. Tankarna snurrar runt i huvudet, vart ska jag titta, vad ska jag säga, tänk om jag beter mig konstigt nu, etc.
Med alkohol i kroppen slipper jag allt detta. Jag får lugn och ro i sinnet och jag känner att livet får mening.
I gengäld blir jag fet, ruinerad, ansvarslös och självdestruktiv.
Så som jag känner just nu är jag bara så trött på allt. Trött på att kämpa för en nykterhet jag inte mår bra av.
Samtidigt är jag väldigt trött på att ständigt tänka på hur jag ska få tag i pengar till alkohol, hur jag ska kunna dricka utan att någon märker, att vakna i konstiga ställningar och att inte minnas vad jag gjort eller skrivit på sociala medier kvällen innan.
Jag ska lägga ner min kraft istället på att minska min konsumtion.
Jag vet att många säger att det inte går. Men de senaste veckorna har jag faktiskt lyckats minska ner på drickandet, jag dricker alltså inte exakt varje dag längre. Men de dagarna jag inte dricker är jag sugen på alkohol och jag behöver definitivt sömntabletter för att kunna sova de nätterna jag inte har druckit.
Det är som ett stort svart hål där inne som hela tiden skriker efter något, framför allt öl!
Jag tänker att om jag skaffar ett heltidsjobb vilket jag nu är påväg att göra, börjar träna igen så som jag gjorde när jag var nykter, går till en läkare och beskriver hur jag mår, då kanske jag lyckas dra ner till att bara dricka på helger?
Ett liv utan alkohol tror jag inte är något för mig.
Jag är inte särskilt gammal och vill trots allt vara en del av allt som händer runt omkring mig. Jag är dessutom en ganska vild människa och ett inrutat liv med en flaska Loka i handen fungerar bara inte för mig. Jag har ju faktiskt provat det.
Jag vet inte om det kommer att gå som jag har planerat, men jag ska iallafall fortsätta kämpa för detta