Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

Livrädd

Jag tänker försvinna inom närmaste dagarna. Är jag hemsk som inte förvarnar? Jag tror inte att jag kommer att få med mig någonting om jag talar om att jag flyttar och han kommer förmodligen att försöka hindra mig om han vet innan. Han kommer att upptäcka att jag är borta då han kommer hem från jobbet.
Vågar jag göra så här? Jag är ganska skakis.

SkåneTösen

Du får inte tänka så ens det där är hans ideer som han hjärntvättat dig med. Du är inte skyldig honom ett skit. Det är han som är hemsk mot dig inte tvärtom. Det är klart du vill göra det i smyg eftersom han är så labil aggresiv och våldsam. Jättebra beslut att dra därifrån!!! Försök vara stark nu och stå fast vid beslutet. Du är faktiskt inte trygg varken psykiskt eller fysiskt hemma.
Du vågar! Kom igen återta ditt liv!!
Styrkekramar.

Eva-Karin

Du vet att du gör rätt och det finns inget annat sätt. Dra inte ut på tiden mer. Bättre att du försvinner från hemmet med egen kontroll än att du ska behöva fly mitt i natten. Vi är många som tänker på dig. Kram

Ärligbesvärlig1

Känner igen mig i din situation.
Håll dig till din plan! Ta med det viktigaste! Du är inte hemsk. Jag var inte heller hemsk och elak som jag trodde när jag "stack", jag var rädd!
lycka till och tänk på dig själv!

PP

Just läst igenom din tråd, din berättelse om din situation och alla kloka svar du fått.
Önskar dig lycka till i din nystart och håller tummarna att det går lugnt och städat till.
Varma hälsningar
//PP

Livrädd

Nu ringer han och både skriker och gråter och fattar inte hur det kunde bli så här. Jag stack idag när han åkte till jobbet. Nu kan han inte förstå att jag inte berättade att jag skulle gå. Just nu vill jag bara vara ifred men han vill träffas. Jag orkar inte!

Ursula

Du orkar.
Låt honom skrika och gråta, säger jag. Du kanske ska stänga av telefonen ett tag, bara. Samtidigt som du träffar någon väninna som vet om.
Håll taget. Du orkar.

Du är så modig och stark. Blocka hans nummer. Gå inte på hans lögner om bättring. Var med någon väninna du fixar detta. Jag är stolt och imponerad över ditt val. Stäng av mobilen.

Ursula

Idag såg jag ett program på TV om en tant som fyllt 101 år, jag tror hon heter Dagny Karlsson. Hon berättade om sitt liv. Hennes man var fruktansvärt svartsjuk på allt hon hade och gjorde och väldigt kontrollerande. (Det var här jag kom in i programmet). Hon berättade att när det varit Lucia ett år och hon hade anordnat firandet på sitt arbete, hade han låst in henne i garderoben på morgonen så hon kunde inte komma iväg till jobbet. Hon rymde från honom. Rymde.Trettiosju år var hon. Började läsa på någon skola...skapade sig ett nytt liv. Jag tänkte på dig.
Härda ut. Du är på väg även du.

SkåneTösen

Att höra att du stack! Jättestark gjort! Har tänkt så mycket på dig och hoppats på att få läsa ett sådant inlägg...jag finner inga ord för hur modig jag tycker du är!
Blockera hsns nummer som någon sa, du behöver vila dig. Du är inte skyldig honom några förklaringar. Och hursomhelst finns det inget du kan säga som skulle få honom att förstå, han är förlorad i sitt eget vansinne och i hans värld finns det inte att HAN gör något fel överhuvudtaget. Skit i honom nu och ta hand om dig själv. Du behöver läka.
Stor varm kram till dig!

Livrädd

Jag gråter när jag läser vad ni skriver till mig. Det känns så bra att så många förstår hur jag har det. Jag har gråtit större delen av dagen. Nu är han vansinnig för att jag vägrar svara i telefonen. Ingenting blir bättre av att vi sitter och skriker på varandra just nu och jag har sagt till honom att bara lämna mig i fred. Jag hoppas att detta är rätt väg att gå, men jag kände att jag inte klarade av att stanna kvar längre. Jag vet inte vad som kommer att hända med vårt hus och vårt lilla fina stall. Men jag har förstått att det inte går att hänga upp sitt liv på materiella ting, jag har inte levt ett normalt liv. Inte på många år.

Ursula

Det är rätt väg du går och låt honom leva sitt vansinnesliv. Du kan inte göra något åt det och det angår egentligen inte dig heller. Du har klivit ur hans cirkel.
Försök att sova gott. Sov gott.

Tulipa

Du är superstark, verkligen otroligt gjort. Behåll din styrka, lita på din magkänsla, du kommer klara det! Kram

att du tog dig därifrån! Jag instämmer i hyllningskören. Hoppas du har sovit gott. Fortsätt skriva, för din egen skull, så kan du gå tillbaka och läsa de stunder du behöver stöd i att du gjorde det enda rätta. Om du inte levt ett normalt liv på många år så tar det lite tid att hitta tillbaka till sig själv. Kram, kram / mt

Livrädd

Nu säger han att jag inte får ha några grejer kvar i huset och stallet om jag inte ska bo där. Det låter som att han tänker kasta ut allt. Jag fick ju inte med mig mer än det viktigaste igår när jag stack.
Är det någon som vet hur man ska gå vidare nu? Jag funderade på inte stiga upp ur sängen idag, jag orkar inte.
Han vill att vi ska träffas och bestämma hur vi ska gå vidare. Jag vågar inte ens träffa honom som det är nu. Jag vet inte hur vi ska göra med huset heller.
Just nu känns allt riktigt tungt.

Hans reaktion med hot är precis vad en kunde vänta sig! Du ska på inga villkor träffa honom ensam och inte falla till föga för hotelser. Hade du varit i kontakt med nåt kvinnohus eller liknande? Annars kan och ska du ta kontakt med kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se (020-50 50 50) de kan ge dig de råd och den hjälp du behöver just nu i den här svåra situationen.
Och så är det klokt att du ägnar dagen åt att vila. Hoppas du har kloka och vänliga människor omkring dig och att du är i absolut trygghet. Kram, kram / mt