Jag träffade min stora kärlek för lite drygt 1 år sedan och jag märkte ganska tidigt att det inte stod rätt till med alkoholen, då jag har erfarenheter sedan tidigare relationer. Han har levt på samma sätt med samma maniska rutiner för sitt drickande och lyckats mörka det för omgivningen genom att upprätthålla en fin och perfekt, nästintill felfri fasad.
Jag har ju i princip master examen när det gäller intuition och alkohol från uppväxt, relationer och eget missbruk som jag tagit mig ur. Två gånger har jag lämnat honom och markerat att jag inte fixar hans drickande. Han har sitt paradis "landstället" dit han åker och dricker ensam i tro om att ingen ska genomskåda hans missbruk då han är duktig på att försköna saker. '
Annars har han en lägenhet i sthlm. Jag vet att hans landställe är en maskering för hans missbruk och att han på något vis legaliserar det där ute. Jag har lyckats genomskådat hans fasad och vad det är han pysslar med när han super i sin ensamhet. Han blir full och raggar på andra tjejer via sms/facebook, dessutom håller ha igång med spriten kraftigt i flera dagar. Jag fick reda på detta av en tjej som var så vettig att hon skickade en print screen på deras konversation.Jag vet inte om han fysiskt varit med någon (jag tror inte det) men han måste ju ha ett bekräftelsebehov som grundar sig på ett dåligt mående eftersom han påstår sig älska mig, men ändå gör så där. Är det så att alkoholister måste ha bekräftelse? Jag blir fruktansvärt ledsen och konfronterar honom. Ynkryggen törs inte stå till svars för detta utan gömmer sin på sin alkoholist ö och skyller ifrån sig. Jag vet inte om det handlar om skammen för att han blivit avslöjad och att jag har lyckats knäcka hans mörka hemlighet.
Jag har sett vem han är och vilka djupa problem han har, Han dricker varje dag oavsett jobb eller inte och roar sig genom att söka bekräftelse från andra. Han är två personer. En person som jag litar på till hundra procent och älskar väldigt mycket. Den andra personen är mörk och destruktiv. Vi bor ju 20 mil ifrån varandra också och bara det gör ju att tillit är a och o. Jag har aldrig tvivlat på att han älskar mig oerhört mycket och vill ha ett liv tillsammans med mig. Ett bättre liv än det meningslösa och inrutade alkoholistlivet han befinner sig i nu. Nu efter ett tags uppehåll ska vi ses igen och han har för första gången erkänt för mig att han har ett problem och att han är less på att leva som han gör. Han vill inte kasta bort alla fina möjligheter som vi har tillsammans och är redo att göra ett försök att sluta dricka.
Han säger att han kommer att klara att sluta själv, men jag är starkt tveksam till det eftersom det handlar om många år i samma spritmönster. Vart tycker ni är bäst att vända sig till med en "förstagångs hjälpsökare" utan att det blir avskräckande för honom? Han kommer att ställa upp att gå och prata med någon tillsammans med mig om jag ber honom. Hur hjälper jag honom på bästa sätt utan att knäcka mig själv? Jag älskar honom så oerhört mycket och jag vet att vi kan få något underbart utan hans missbruk. Han verkar redo nu och detta är absolut sista chansen han får när det gäller vår relation. Jag har ett tryggt och stabilt liv med en framgångsrik karriär och klarar mig på egen hand, det vet han. Jag vill dock inte ge upp min stora kärlek utan att känna att jag verkligen gjort vad jag har kunnat för att ge det en chans. Det är en underbar kille som inte haft det så lätt tror jag. han är stängd,men öppnar sig mer och mer. Känns som att jag kommer igenom hans fasad snart. Behöver lite reflektioner och tips från er, det skulle vara till stor hjälp då man känner sig ganska ensam i den här situationen.
Hur ska jag tänka och vad kan jag göra?