Har varit inne med olika nick många år. Känner igen vissa av er. Nu går sista tåget för mig. Nu vill jag sluta dricka för gott. Jag är snubblande nära att förlora min underbara familj. Orkar inte berätta om allt elände jag ställt till med. Nu har jag läkartid på fredag och vill ha antabus. För att slippa ta "ska jag inte ta ett glas vin ändå"-racet. jag orkar inte mera.

Min man har tappat allt tro på mig. Han är så besviken på mina svek och fyllor så att han tänker att han vore lyckligare ensam med barnen. Jag får kväljningar av ångest då jag tänker på det. Jag vill inte förlora dem. Då vet jag inte varför jag existerar ens.
jag måste försöka börja må bra själv utan att ställa krav på honom. Jag är så jävla rädd.

SkåneTösen

kändes skit idag när det slog mig att jag inte ta en sup till sill. Det hör ju till. Men det kan jag inte. Jag vet dock att det är ett billig pris att betala för att må såhär bra som jag mår efter jag slutat dricka. Nej det är inte lätt hela tiden och vi kan alla drabbas av sorg att tex inte kunna dela på en flaska rose med vänner i en park på sommaren...eller ta ett par glas på en rolig mässa...
Men det kommer kännas mycket bättre om du avstår. Det klarar du. Som någon sa läs din trådstart. Lyssna på dina egna ord.

juno

Ny ångest. Har varit nykter i 30 dagar och det känns bra. Men min man är så jävla besviken på mig. Retroaktivt. Jag saknar ömhet och kärlek och han är så arg att inte kan ge mig det. Jag bara gråter och pratade med honom igår om det hela jag ville öppna mig och berätta hur jag känner och jag har insett efter samtal med min terapeut om detta. jag antagligen har druckit för mycket under åren för att ha någon slags guldkant på tillvaron. I 15 år har jag haft mitt problem och under den tiden har han totalt tappat respekten för mig och i och med det tappat intresse för det Fysiska. Jag hoppas att han kan hitta tillbaka till det men jag är fullkomligt skräckslagen för att det är försent.

Känner igen det, bara det är att vi har varit tillsammans 8 månader och att jag isöndags blev omhändertagen av några kompisar och gubben tror att jag var otrogen men en omöjlighet då jag va plakat och personerna ville bara hjälpa mig. Dom hittade mig när jag var på väg hem men kunde inte ta hand om mig själv. Vet inte vad jag ska säga till dig, det är så jävligt vad alkoholen sabbar. Men man får hoppas att det kan läka och att vi håller oss ifrån alkoholen. Oavsett kärleken till sin partner så är det ciktigastbatt vi kan leva på nytt och att man främst lovar sig själv. Allt annat är bonus om dubförstår hur jag menar.

juno

Jag vet. Jag bara skulle läka så mycket bättre om han ville ge mig lite ömhet. han är så bitter.
Jag bara längtar så oerhört mycket.

Lena72

Min man är också bitter. Men förstår honom!
Du får köpa god mat A fritt vin och berätta hur mycket han betyder för dej (inga löften) o sätt på dej nya sexiga underkläder o nån ny blåsa! Lägg pengar på dej själv istället för A!
Jag skall göra desamma! Lycka till!

Jo hur gick det på mässan?

juno

Efter en månads stolt nykterhet tog jag ett MEGAÅTERFALL i helgen. Var bortrest på mässa, i en kul bubbla. Har lovat min man att inte dricka men har blåljugit att jag var nykter. Han tror mig och är stolt.
Jag mår piss. Kan jag förlåta mig själv?

Avslutat konto

Dessa förrädiska mässor och event! Förstår dig precis när du beskriver det som en bubbla. Det är så det känns en egen liten värld där vardagen och ens små regler och löften plötsligt är som bortblåsta. Det är inget konstigt i mina ögon att du föll dit. Klassisk fälla. Men nu är det bara att ta nya tag igen på hemmaplan. Det fixar du!

juno

Det var en frizon. Det värsta nu är att jag har ljugit.

Håller med om att det är bra att skaka av sig ett återfall och börja om igen direkt och det verkar du ju klara. Sen att du ljög kan jag så väl förstå. Jag ljög/ljuger om mitt intag. Jag har å andra sidan också ibland mått dåligt över det. Ljuger av flera anledningar och den viktigaste är att ansvaret är mitt - berättar jag allt så delar vi ansvar plötsligt - jag är så jäkla omogen så att jag skulle kanske kunna dricka kanske av ren trots om nån försökte kontrollera. Kanske låter som (och är) en efterkonstruktion men jag har alltid varit sån. Jag reder upp jobbiga situationer först och berättar sen. Så lögner är inte alltid svart eller vitt för mig. Jag vet att det är fult att ljuga, men det finns också detta om var ansvaret och bördan hamnar. Ska man berätta om otrohet? Mitt svar är "inte nödvändigt vis" - bördan hamnar då hos den andra. Visst kan det vara skönt att berätta, men man ska då också vara medveten om att man i sanningen lämnar över ansvar och börda på nån annan. Och du valde att ljuga - fundera över varför och gör sen ett medvetet val om du ska berätta eller inte.

Jag från andra sidan kunde aldrig lära mig hantera lögnerna. Återfallen,det fåniga grälet i fyllan kunde jag klara.
Men inte lögnerna.
Dessutom bygger lögnerna upp en mur. Du skapade dig själv en frizon där du kunde dricka.
Vad säger att du inte kan skapa den igen?
Då har du vid två tillfällen ljugit för din man som tror att allt är ok.
Berätta sanningen, ta smällen och hoppas att han har viljan att hålla dig i handen ett tag till.

Ja, håller med Ulla-Bulla på sätt och vis om att berätta ändå. jag har en vilja att hålla mig nykter. Jag håller mig nykter. Jag pratar öppet med sambon om beroendet, MEN jag berättar inte om jag snubblar. Ljuger inte heller om han skulle märka det. Jag tar ansvaret. Det var så jag menade inte det beteende som finns på anhörigsidorna där man genom lögnerna och beteendet lägger ansvaret på den man lever med.

frustrationen och svårigheterna att leva kvar i något som man egentligen kanske borde lämna är just lögnerna.
Visst är det så att den som dricker ensam ska bära ansvaret,konsekvenserna osv av det.
Men om man har en överenskommelse om att det är nolltolerans som gäller så blir det väldigt svårt både som partner och den drickande att hantera när nederlag kommer.

Jag förstår att det för den som dricker är lättare att liksom mörka det hela,ta nya tag och smussla undan sanningen att det inte gick som man hade tänkt.
Men då har man också börjat bygga upp en alternativ verklighet som inte är riktigt sann.
Eller rättare sagt,den alternativa sanningen som man inte längre lever i är den sanna och den som man låtsas leva i är osann. För det är ju bara du som dricker som vet. Den som lever på sidan kan ju aldrig veta och det är just denna ovisshet och dessa lögner som förgör en inifrån och ut.

Inte drickandet i sig.
Det är ju en sjukdom,inte något som man som människa bestämt sig för är så himla bra.
Har det kommit till ultimatum eller egen insikt så har man ju en vilja att förändra sitt drickande.

Sen kommer då beroendet och sjukdomen ikapp och trixar med en så att man börjar jiddra med sanningen.
Antingen klarar man att hålla sig nykter,eller inte.
Antingen ljuger man för sin partner eller inte.
Valet är återigen upp till både den som dricker och den som lever på sidan om.

Ju renare och rakare man kan hålla kommunikationen,desto mer skuldfri tror jag den kan bli.
Men det är jag som tycker så ,som kan och vet allt :)

LenaNyman

... för relationen när man som alkoholist ljuger för att dölja sitt drickande. Det är ett sånt starkt fundament, detta att man ska kunna lita på sin partner. När det inte går plogas en helt ny väg upp, kantad av förakt och osäkerhet och ilska och allsköns elände. Och allt detta förtär och förgör. Och samtidigt förstår jag ljugandets funktion. Eller att inte berätta. Eftersom det är så, SÅÅÅ, av vikt att få i sig alkoholen och man skäms. Så man ljuger - och skäms ännu mer och föraktar sig själv ännu mer. Eftersom man vill vara bättre än så här.

juno

Mitt återfall räknas inte in i min fortsatta historieskrivning. Jag har bestämt det. Men hur hur hanterar man en sur man? Han är mest sur och är tyst. Så deppigt.
Han vill inte ha närhet, kramas, är bara trist.

juno

Räknar inte mitt återfall på mässan. Jag räknar från 23 augusti.
So far, helt OK. Ingen eufori, igen vråldepp. Lite tristare, oerhört mycket skönare. Längatr efter att dricka. Men går på AA och äter antabus.