Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

Ursula

Hej Livrädd,
skönt att höra av dig och att veta att du har fått ytterligare kontakter med proffs.
Det är en riktig fälla, det där, att man inte vill berätta för andra hur man har det (även min erfarenhet). På så sätt vänjer man in sig...usch.
Du skriver att tjejen från kommunen föreslog att du ska sjukskriva dig ett tag men jag är av den åsikten att ibland kan det vara värre att vara hemma, att man trots allt kan vila bland sina arbetsuppgifter.
Men du får se tiden an...behöver du vila hemma så är det bara så.
Jag är inte så säker på att hans släktingar automatiskt har "ställt sig" på hans sida. Kanske, kanske inte. I mitt tycke ska du akta dig för att stänga dörrar, du verkar ju ha haft en god kontakt med hans dotter. Hon har vuxit upp med dig och man byter inte ut (goda) människor bara sådär. Du skriver att du pratade med henne i måndags. Hon kanske är osäker på om du, i ditt avståndstagande till hennes far, inkluderar även henne. Du skulle kunna kontakta henne du.

Tjaaa..vad vet man, här i världen?
Kram

Livrädd

Jag föll till föga när han ville träffas utanför mitt jobb några minuter när jag slutade idag. Jag tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Det slutade dock med att han i princip stängde in mig i bilen och vägrade släppa ut mig och körde runt ett tag innan han släppte mig. Han fick såna utbrott att jag blir bara mer och mer säker på att jag ALDRIG NÅGONSIN kommer att sätta mig i den situationen igen. Det här med att prata om hur vi ska ordna upp allt med hus och sådant går fortfarande inte. Han säger fortfarande att jag inte har rätt till huset eftersom jag har "lämnat det frivilligt". Jaha, jag ska kanske ta en sväng ner till polisstationen och visa lite foton och spela upp lite telefonsamtal? Då är de säkert inte av den åsikten att jag har "lämnat frivilligt".
När jag skulle åka hem försökte han följa efter mig, eftersom jag vägrar tala om var jag bor. Jag lyckades dock med konststycket att skaka av mig honom och körde sedan en alternativ väg, så han hade inte en chans att se vart jag tog vägen.

Han säger att han inte har druckit på en vecka, och att han har löst sina problem med alkoholen. Ja, den varianten ska han nog ta patent på då. Ca 40 års alkoholförbrukning skakar man av sig på endast en vecka. Trots det ringde han häromkvällen och efter en stund gick det inte att förstå vad han pratade om. Säkert någon "omtänksam" människa som har gett honom sömntabletter också. Han säger också att hade han inte haft sin dotter så hade han gett upp fullständigt, då hade han hängt i ladugården. Och det är naturligtvis mitt fel. Allt är mitt fel. Han säger att han har del i det, men det märks att han inte riktigt kan ta det till sig.

Ringde till tjejen på kommunen och var lite skakis. Hon nämnde att jag kanske ska höra lite med polisen om vad jag ska göra, kanske kan det bli aktuellt att ansöka om kontaktförbud. Jag skulle ju helst vilja ordna allt det praktiska först, kan han därefter inte lämna mig i fred så måste jag ju göra något.
Han säger att jag måste komma och hämta alla mina grejor i huset. Ska jag inte bo där så har jag heller inte rätt att ha mina saker där. Fast jag äger ju halva huset. Sen säger han att han ska försöka hyra ut mitt stall, men det gör han naturligtvis bara för att det ska svida så mycket som möjligt. Men tror han verkligen på fullt allvar att jag ens skulle överväga att gå tillbaka till honom som han bär sig åt?
Jag är ett fullständigt vrak. Nu är det två av mina jobbarkompisar som dock vet vad som har hänt. Den ena hade lastat halva sin bil full häromdagen med bra att ha-grejor som hon gav mig. Så gulligt! Samtidigt sitter jag och skäms för att ha hamnat i denna situationen, och vill ju inte att folk ska veta. Jag vill inte bli sedd som ett offer. Hon sa till mig att jag nog är den starkaste människan hon känner, eftersom jag har tagit mig därifrån. Jag sa att jag inte är lika säker på att jag är så stark, det känns verkligen inte så. Det känns bara som att jag inte hade något att välja på än att försvinna.

Jag vet vad äkta psykiskt terror är och jag vill inte att någon någonsin ska behöva fastna i det, för det är verkligen ett helvete... Bara det att man inte ens vet vem man är längre. Jag har levt halva mitt liv tillsammans med honom och jag fattar inte hur jag någonsin ska hitta mig själv igen.

Nu tar du kontakt med polisen för detta är inte ok. Lova oss det för nu har det gått alldeles överstyr. Du är inget offer, eller du får inte se det som ett offer. Som Ursula skrev i en annan tråd. Var ärlig och säg som det är att du har en man som är alkoholist och som hotar och är våldsam. Varför skydda? Det är ju INTE DITT FEL ATT HAN SUPER. Hade han aldrig supit hade ni inte hamnat i denna situation. Oavsett vad han skriver eller skriker till dig så vet du ju att det inte är ditt fel. Angående huset har du rätt till halva enligt sambolagen/äktenskapsförodningen och han kan inte hyra ut något utan ditt samtycket PUNKT... Sedan träffar du ALDRIG honom ensam igen. Vill han ta livet av sig är det hans val och har INGET med dig att göra oavsett vad han säger. Då ska du bara säga till dig själv att hade han inte supit hade detta aldrig hänt. Hur kan det då vara ditt fel????

Nu tycker jag du ska sluta att vara så hård mot dig själv. Vet att det är svårt men jag har slutat att klanka ned på mig har givit mig ett bättre självförtroende. Du är en stark person som lyckats ta dig ur en av dina bekymmer var stolt för det. Inte många fixar detta. Så ställ dig framför spegeln ikväll och var stolt över dig, sträck på dig.

Ärligbesvärlig1

Kontakta polisen! Så lätt att säga till andra, men gör det för det här låter riktigt illa!

Ursula

Livrädd, har du sällskap nu?
Hur mår du?
Du kan vara glad att du kom därifrån med livet i behåll. Jag bor utomlands och här där jag bor är den situationen du har varit med om klassisk. Dvs en kvinna lämnar sin man, han insisterar och insisterar på att de ska träffas (han har t ex äntligen förstått att det är slut och för att ta avsked t ex), hon faller till föga till att träffas och sen är det 'bara' det att hon hittas avliden. Ofta, är det sådana nyheter. Så från denna horisont...det gick bra för dig!!
Så bra att en del av dina jobbarkompisar vet. Det underlättar betydligt för dig. Nu ska det till något annat, som redan sagts av andra. T ex tag med dig dina två arbetskamrater som sällskap och så går du till polisen och anmäler. Faktiskt.
Kanske hans dotter kan vara bra att ha till hands också, vid tillfälle. Hon verkar 'neutralisera' stämningen, han blir mindre aggressiv, eller..? Om du vill, alltså.
För övrigt måste väl kontakten er emellan skötas via advokat? Jag kan ingenting om sådant, låter dyrt, men kvinnojourer är kanske informerade om det?
Jag hoppas att du inte är ensam ikväll efter det du har varit med om idag. Men, som sagt, du ska vara glad att du lever.
En kram
Ursula

Livrädd

Tack snälla Ursula, aeromagnus, Ärligbesvärlig1 och andra som läser och svarar, det är ett stort stöd!
Jag är kanske blåögd och naiv, men jag har nog kanske inte riktigt förstått allvaret i detta. Man tror ju inte sånt om den som har stått mig närmst under så många år, men han beter sig verkligen läskigt. Jag är bara orolig för att det blir ännu värre om jag anmäler.
Jag har försökt prata med kvinnojouren om juridisk hjälp, men det verkar inte vara någon som vet riktigt. Jag kan heller inte betala hur mycket som helst. Jag tänker att jag ska ringa banken och prata med dem om huset. Jag tänker även att jag ska ringa försäkringsbolaget och kolla om man kan få någon rättshjälp via hemförsäkringen, men jag är osäker på om det gäller för sånt här. Problemet är att jag inte vet hur jag ska orka. Jag har svårt att prata med någon utan att gråta också. Jag börjar få lite smått panik över mina hästar, de går fortfarande ute utan tak över huvudet. Jag sover oroligt på nätterna för jag tycker att jag hör dem springa utanför. Jag är livrädd för att det ska hända dem något också. Jag har alltid satt djuren främst och inte tänkt på hur jag själv har mått.

De kan hjälpa i detta fall vet du vilket bolag du har kan du KU kolla hemsidan eller så lägger du ut bolaget så kollar jag under morgondagen.
Sov gott
Kram Magnus

Livrädd

Länsförsäkringar...
Tack snälla Magnus och sov gott du också!

Ursula

Gör en prioritetslista.
T ex 1. Försäkringsbolaget angånde rättshjälp 2. Banken om huset.
Ring imorgon innan paniken kommer om du känner att den närmar sig.
Det kan vara bra att få saker gjorda när huvudet är 'kallt'. När man väl släpper taget och börjar gråta då kan man bli mindre 'effektiv', om du förstår vad jag menar.
Ditt ex nu då, klarar han att jobba som han håller på? Har han någon kompis du skulle kunna kontakta? Någon längre tillbaks i tiden? Som skulle kunna vara till NÅGON nytta? Eller, hans dotter?
Dina två arbetskamrater, du måste nog ta mer hjälp av dom. En kan ringa banken, den andra fbolaget t ex. Kanske du kan gå till polisen MED dessa två kollegor för att höra vad polisen KAN ställa upp med (utan att direkt anmäla honom det första du gör, eftersom du drar dig). Skaffa ren information från polisen. Berätta att du verkligen behöver stallet till dina hästar. Det är ju DITT stall! Har du fog för din oro angående att hästarna fortfarande går ute eller kan det vara en allmän oro som spökar?
Sov gott. Ändå. Så gott det går.

vad som skrivits till dig! Jag tror du har helt rätt när du skriver att du inte riktigt förstått allvaret! Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem - just från den som stått dem närmast. Den här situationen när du lämnat har ställt allt på sin spets, isynnerhet kanske för honom. Du kan absolut inte räkna med att han är den du 'känner' och kan 'handskas med'. Läget är ett helt annat nu och du får absolut inte riskera att bli ensam med honom. Du kan också tänka så, att försätts ii en situation han inte har kontroll över och kan göra något han ångrar resten av sitt liv. Sånt händer!!! Han är inte sig själv, påverkad av alkohol eller abstinens och garanterat fylld av känslor.
Du har fått bra råd! Om det inte känns helt fel kan du kontakta kyrkan och tala med en diakon eller präst, de vet vanligen väldigt mycket om samhällets avigsidor och har kunskap och erfarenhet om hjälpvägar. Pröva dig fram om du hittar nån som känns bra att prata med. Bra om du har nån att gråta med. Det brukar lätta efteråt.
Du måste vara rädd om dig nu! Kram, kram / mt
PS Hans hot om huset kan du ta med en stor nypa salt nu, han kan inte göra mycket åt det i nuläget och i det tillstånd han är DS

Livrädd

Hej och förlåt att jag inte har skrivit något på ett tag. Jag är så trött och försöker komma in i några slags rutiner.
Förra veckan blev jag förföljd när jag åkte hem från jobbet så jag ringde faktiskt polisen och frågade lite vad jag skulle göra. Polisen jag pratade med först ville skickat en bil akut, men då hade jag skakat av mig honom och var hemma. Två poliser kom ut till mig senare på kvällen och pratade lite. Det slutade med att det blev en anmälan om misshandel och ev. olaga frihetsberövande. Dock utan min medverkan, jag är rädd för att det bara blir värre i detta läget.
Sista dagarna har han lugnat ner sig något och säger att han vill hjälpa mig med att ordna mitt liv. Han är säger att han inte vill bo kvar i huset själv, men han är heller inte beredd att flytta så att jag kan flytta tillbaka mig och hästarna.
Jag har i alla fall försökt ta tag i det här med stallplats och har hittat ett stall några km bort. De vet om min situation och vill väldigt gärna hjälpa mig. Vilka underbara människor det finns! Stallet håller inte den standard som mitt eget, inte på långa vägar, men vad har jag att välja på? Det handlar ju om att göra det bästa möjliga av situationen nu. Om jag orkar ska jag köra iväg hästarna dit i helgen. Sen är jag väldigt orolig för ekonomin också, jag tycker inte att jag gör annat än tankar bilen nu eftersom jag har mer än dubbelt så långt till jobbet mot tidigare.
Hans släktingar ska försöka få iväg honom till AA, men jag märker att han ännu inte är redo. Han hade varit på ett läkarbesök av en annan anledning och de tyckte han skulle ta kontakt med psykolog eller någon annan för samtalsstöd. De såg på honom att han inte mådde bra och han berättade vad som hänt. Själv säger han att han inte vill "vända ut och in på hela sitt liv", dra upp barndomen osv. Även hans mamma har sagt till honom att han inte ska väcka den björn som sover. Märkligt resonemang, tycker jag. Jag kan tänka mig att både hans problem med aggressioner och alkoholen i grund och botten ligger i hans förflutna. Men det är ju hans val.
Det har nu gått en månad sedan jag flyttade. Vissa dagar känner jag mig hyfsat normal, men t.ex. igår kväll hade jag en riktig dipp och grät i flera timmar. Det resulterade givetvis i igensvullna ögon och huvudvärk hela dagen. Jag undrar vad mina jobbarkompisar tror att jag håller på med? Det är ju bara ett par stycken som vet vad som hänt, för jag orkar inte berätta. Jag funderar på att berätta för min chef så att de åtminstone är medvetna om vad jag går igenom. Jag fattar ju också att jag skulle behöva gå och prata med någon, men just nu har jag bara fullt upp med att överleva dag för dag.
De dagar han inte försöker ringa mig känner jag mig faktiskt fri, men igår var han så kaxig att jag är helt säker på att han druckit. Sen handlar det hela tiden om hur dåligt han mår och vad jag har ställt till med. Det här kommer att ta tid! Bara att ordna nya rutiner för mig och mina djur tar så mycket energi...
Kram till alla där ute! Jag har förstått nu att jag inte är ensam. <3

Ursula

Hej Livrädd,
så skönt att du hör av dig.
Otäckt att han följde efter dig, det var bra att du kontaktade polisen.
Det kan nog vara vettigt att berätta för din chef. Jag menar i den meningen att det underlättar för dig. De andra blir automatiskt mer uppmärksamma mot honom: om han skulle sitta och vänta på dig utanför din arbetsplats så varnar de andra dig. Alltså, jag vill ju inte skrämma upp dig mer än vad du är, men, för att eventuellt förutse och förekomma.
Så bra att du hittat stallplats, ja. När allt det här är över för dig kan du ta hästarna någon annanstans men nu ska du inte skynda eller pressa dig. Det är bra såhär.
Har du haft någon kontakt med hans dotter? Hans släktingar är ju vakna i alla fall, förutom mamman, då.
För Guds skull, låt honom inte hjälpa dig med NÅGONTING.

Vila i tröttheten. Acceptera den.
Kanske du kan vila mer om du berättar för din chef.
Kram från Ursula

Hej!
Starkt av dig att lämna. Och vad du än gör fundera inte på om du borde återvända. Förstår att du oroar dig över ekonomi och hur allt ska bli, men det blir inte bätte om du återvänder. Så långe han dricker och beter sig som han gör är han farlig för dig och han har inte visat någon insikt alls i att han måste göra något åt sitt drickande eller ta tag i sin situation. Han skyller på dig. Du skriver att du skäms för att du hamnat i en sån här situation men det är inte så konstigt. Förändringarna går gradvis och du har som jag förstått det också matats med argument om hur många fel du gör etc, etc. Ingen här som läser vad du skrivit tycker att det finns några utrymmen för att agera annorlunda än du gör just nu. Och jag tror nog att de flesta är grymt imponerade. Den kritik du får från andra kan du skaka av dig tycker jag. Det du har skrivit härinne beskriver en helt ohållbar situation som det är klart imponerande att du lämnat. Du förtjänar bättre!
Du beskriver ju att han dricker... med största sannolikhet är det stora mängder gift som han trycker i sig. Jag kommer från beroendesidorna och har inte ett så långvarigt beroende bakom mig men jag är verkligen livrädd för vad alkoholen gör med ens personlighet. Alltså inte bara för stunden, men långtidseffekten.
Hittade info om alkoholdemens:

"Alkoholdemens är i många avseenden ett oklart medicinskt begrepp. Det kallas också ”alkoholrelaterad demens” och det ska hanteras försiktigt. Men det är en allmän uppfattning att hög alkoholkonsumtion kan leda till psykiska förändringar. Vanligast är att personligheten förändras. Omdömet sviktar och sviker. Personen släpper alla hämningar och blir ofta aggressiv, handlar utan insikt och drabbas av ångest och depression. Följden av alkoholdemens blir inte sällan ett socialt förfall."

Jag tänker att små förändringar kommer rätt tidigt och att det förvärras gradvis. Till sist är förändringarna så stora att det inte finns någonting kvar av ens person. Det finns mer info att läsa och man ver ju inte säkert, men samtidigt när man läser därinne på beroendesidorna så kan man ju se hur jäkla starkt gift det är och att de som är riktigt fast handlar helt irrationellt trots att de vill annat. Och din man ver inte ens om att han har problem med alkoholen. Du tror att han dricker... jag tror att han dricker så mycket mer än du kan ana. Man behöver inte lång tid för att svepa en öl.
Önskar dig all styrka och allt gott!
Hans agerande är inte ditt ansvar. Du har att ta ansvar för dig själv och dina djur. Du kan behöva lite omsorg nu, det var nog lönge sen.

Livrädd

Ligger i sängen nu, nerbäddad och helt utmattad. I morse ringde han och ville att jag skulle komma hem för att prata lite. Jag kände mig väldigt tveksam till det eftersom det brukar bli att vi sitter vid köksbordet, han sitter och illstirrar på mig och sedan börjar han anklaga mig. Jag försöker resa mig upp och gå därifrån varpå han sliter ner mig på stolen igen och vrålar "sitt". Som om jag vore en hund eller något.
Vi fortsatte prata i telefon och han säger att han inte orkar ha det så här längre. Han orkar inte sitta i huset ensam med mina grejor runt omkring sig. Han vill veta hur vi ska gå vidare. Jag sa till honom att jag hade hoppats på att han skulle ta detta på allvar nu och söka hjälp för sina problem. Då säger han att han har tagit tag i sitt drickande och att jag för det första har överdrivit hela situationen. Han har aldrig druckit så mycket som jag vill ge sken av. Jag frågade om han varit på AA, men han säger att han inte går dit förrän han behöver det. Jag frågade honom vad skillnaden skulle bli mot förut om vi skulle fortsätta tillsammans. Då säger han att för det första så måste ju jag skärpa till mig och bli på lite bättre humör! Han vill alltså säga till mig att jag måste ta ansvar för att vårt förhållande blir bättre! Jag försökte förklara för honom att alla mina reaktioner i grund och botten beror på allt hans smygdrickande och även hans öppna drickande. Jag är så trött på att han måste springa ut i garaget flera gånger varje kväll för att "kolla något".
Förra hösten när jag lämnade honom ett tag kom jag tillbaka för han lovade sluta dricka på veckorna, men det blev ju ingen skillnad! Jag försökte få honom att förklara för mig vad skillnaden skulle bli om jag kom tillbaka nu. Han säger att han sköter detta på egen hand och dricker inget i veckorna. Jag frågade hur mycket han dricker på helgerna, men det vill han inte riktigt svara på. Igår hade han druckit sex starköl sa han.
Ni som har erfarenhet av liknande, är det ens möjligt att "dricka måttligt" för en alkoholist?

Jag säger till honom att han inte på allvar visar att han vill förändra sin situation, för då hade han sökt hjälp. Då säger han att han har gjort stora förändringar på egen hand. Den metoden bör han ju ta patent på då, att gå från alkoholist till att ta kontroll över sitt drickande på bara fem veckor! Eller fyra, första veckan drack han ju nästan dygnet runt. Han säger att han inte kan kontakta någon för att få hjälp, för då kommer han att bli av med körkortet. Det har han hört av någon. Det är ju bara helt befängt! Han har aldrig åkt dit för rattfylleri eller något, varför skulle de ta körkortet för att han vill ha hjälp med alkoholen? Han hittar hela tiden på en massa undanflykter för att undvika ta tag i det som blir jobbigt.
Skulle jag återvända så är jag fast igen. Fast i all ångest, vågar inte säga emot för att han inte ska bli arg. Vågar inte ta upp telefonen när han ser och titta i den. Vågar inte vara borta för länge på hundpromenaderna. Rädslan för vilket skick han är i när jag kommer in från stallet.
Han var dessutom tvungen att påpeka att jag håller på alldeles för mycket med hästarna. Jag försöker alltså rida ungefär varannan dag och det handlar mycket om min träning för att stärka upp min kropp. Jag råkade ut för en olycka för drygt 20 år sedan och ridningen har gjort att jag stärkt upp bålmuskulaturen för att min rygg ska orka. Alternativet är att gå på gym, och det intresserar mig inte det minsta.
De dagar jag inte rider pysslar jag med hushållet. Det är alltid något som behöver fixas, det ska tvättas och städas. Men sånt ser han inte ens! Jag har under alla år skött i princip hela hushållet ensam. Jag handlar all mat, tvättar alla kläder, städar m.m. Börjar jag städa en lördagsförmiddag så "ska han bara åka en sväng".
Jag har tröttnat på att känna mig ensam i ett förhållande. ALLT jag gör gör jag ensam. Då är det bättre att veta att man är ensam på kvällarna istället för att gå och hoppas på att det ska bli någon skillnad. Att dessutom få höra att det är JAG som måste ändra på mig för att vårt förhållande ska bli bättre, det får mig att bli totalt vansinnig. Han har verkligen inte förstått någonting.
Nu har jag legat nerbäddad i ett par timmar och min hund har legat bredvid mig och tröstat mig. Vad jag är tacksam för mina djur! Jag kan verkligen tänka mig att leva ensam i resten av mitt liv, bara jag får ha djur omkring mig. Det är betydligt mindre komplicerat än att behöva försvara mig hela tiden och gå runt och vara rädd.

Blåklocka

Läs ditt eget inlägg och " lek" att du är någon annan. Du kommer att se och förstå hur långt du kommit. Du börjar känna att du är en egen person med mål och drömmar. Till en början handlar dina drömmar just nu om att vara i trygghet, få lugn och ro, kunna göra helt basala saker som du vill- när du vill.
Du får vänja dig med tanken att din alkoholiserade man får finna sitt eget liv- och där behöver du inte ingå. Där kommer du inte att ingå.
Det spelar ingen toll för dig om han erkänner sitt förljugna liv.
Du har ett eget liv. Då ska du inte lägga någon energi på att försöka övertyga honom om någonting.
Säg/ skriv bara rätt och slätt:
" fr.o.m. Nu tänker ska du inte prata med mig om att du saknar mig, att du vill att jag ska komma tillbaka. PUNKT."
Inga förklaringar. Öppna inte den dörren för då sticker han snabbt in en fit i dörrglipan. Bildligt talat.
Ges han inget utrymme då kan han inte nå dig med sitt skitsnack.
Än en gång, Grattis till ditt nya liv!
Ett tips är att söka någon samtalspartner som kan hjälpa dig att " avprogrammera" dig då du levt under våldsamma former. Även om det inte alltid är fysiskt våld du varit med om, så blir man mycket påverkad av att leva under psykiskt våld/ misshandel.

En alkoholist kan inte bara börja dricka normalt. Att bli av med körkortet för man söker hjälp är helt fel. Detta är bara svepskäl till att inte söka hjälp. Din man vill inte ha hjälp och inser inte sina problem. Så lyssna inte på hans lögner.