Hej
Jag är nu över 70 år och har sedan jag var 14 år aldrig klarat av att dricka alkohol med måtta. Jag har provat att gå över från starksprit till öl, vin och cider. En läskedryck kan man väl inte bli full på, tänkte jag. Men, det kunde man och det med besked. Jag har varit nykter i AA under flera år och dessutom varit på behandlingshem. Numera är jag med hjälp av Antabus vad man kan kalla för en extrem periodare. Mycket långa nyktra perioder, mer än ett år, varefter jag hamnar i säng med öl, vin och Spolarvätska. Ja, jag dricker lika gärna spolarvätska som sprit. Det är samma skit! För tre år sedan tog jag dock fel och drack glykol i stället. Min sambo upptäckte det vilket räddade mig och mina njurar.
Nu har jag avslutat en period sedan en vecka och sitter darrande framför datorn för att försöka finna ett hopp, en utväg. Jag vet att jag inte är ensam men ändå är jag det. Alkoholismen är verkligen en ensamhetens sjukdom där jag upplever att det är jag mot en lycklig värld. Och sedan nätterna med sina demoner.
Jag skall ändå försöka göra ett försök. Lyckas jag inte är nog döden vad som väntar. Många av mina vänner har redan gått den vägen
Men under tiden kanske jag kan vara till någon nytta. Jag vill gärna försöka svara på frågor om någon har någon sådan. Bland annat tror jag att vanans makt vid alkoholism är underskattad.