Det var länge sen jag skrev i min långa tråd "var finns hjälpen" som började 2014. Allt kändes hemskt och overkligt och jag letade förtvivlat efter hopp och hjälp medan mannens missbruk blev värre och värre.
Hösten 2015 nådde vi vägs ände och jag övervägde på allvar att flytta ifrån honom.
Han tog kontakt med en läkare och fick utskrivet Naproxin. Medicinen har dämpat suget och det inträffar inga katastrofer numera men folkölen kan han inte undvara. Det blir minst en sexpack varje kväll. Periodvis bryr jag mig inte utan försöker tänka på att det är i alla fall mycket mycket bättre än för ett år sen. Vi har det bra på många sätt och jag har svårt att tänka mig att lämna vårt gemensamma liv. Och visst är jag glad att jag slipper torka piss och hjälpa honom upp för trappan. Så är det inte nu för tiden.
Men det gnager. Min irritation kryper i kroppen när jag hör ölpytset och ser de tomma burkarna.
Han avfärdar min oro och tycker att jag överdriver. Vilket får till följd att jag i stället för att ta upp den för mig avgörande frågan om hans drickande retar upp mig på allt han gör. Hur han äter, rör sig, pratar, andas. Jag vill inte vara den här gnatiga tanten, jag inser att jag inte är trevlig alls.
Det finns många kloka människor som uttalar sig på Forum och jag har många gånger känt det som om det var min livlina. De flesta kommer fram till att det är allt eller inget som gäller.
Men för mig är det inte ett alternativ att ställa ultimatum. Jag är inte beredd att bryta upp från
från den plats jag har trivts på så många år, släkt och gemensamma vänner. Så, kan man säga, gnäll inte då! Skyll dig själv och gilla läget! Man kan inte ändra någon annan än sig själv! Eller?