Blev otroligt glad idag när sonen berättade att han inte tagit sin antidepressiva och omeprazol på två dgr nu och hade inte ont i sin mage ändå.Han har haft konstant magont sedan 6-år tillbaka när helvetet började.
Idag bor vi själva sonen och jag sedan skilsmässan för ca 2 1/2 år sedan.
Skolan går bara bättre och bättre och han har fått sitt efterlängtade körkort nyligen.
Han har slutat umgåtts med kompisar som endast skapade trubbel och umgås bara med vänner han kan lita på.
Har varit otroligt tuffa år att lämna det destruktiva vi levde i med min före detta man och sonens pappa som gjorde oss alla i familjen illa med sitt drickande och otrohets smusslande under flera år innan jag tillslut fick nog.
I och med att sonen har fått tillbaka sin relation med sin pappa lite då och då,så mår jag tyvärr lite sämre för jag påminns om honom hela tiden.
Jag vill inte höra talas om honom men tvingas hålla skenet uppe för sonens skull och inte visa vad jag känner.
Är nog så rädd att han skall behöva träffa och stå ut med sin pappas elakheter om han dricker i hans närhet.
Han har under sommaren fått tagit hand om sin pappa vid två tillfällen och fått utstå skitsnack och elakheter som inte han förtjänat såklart.Han säger själv att han inte tar åt sig av detta,vilket jag har lite svårt att köpa....
Jag har många traumatiska och sorgliga upplevelser som jag nog tyvärr aldrig kommer glömma helt.Samtidigt så mår sonen bättre när han har kontakt med sin pappa trots allt....Livet är inte lätt,är bara så trött på att oroa mig för vad exet skall ställa till med nästa gång de träffas eftersom han skadat mig så mycket fast han inte ens minns vad han ställt till med dagen efter.Och förlåt har han inte förstånd att säga eftersom han lever i förnekelse.

AliceAlice

...men härligt att sonen mår bättre, däremot får man inte slutat abrupt med antidepressiva, då kommer det bakslag som kan vara mycket kraftiga. Dessa läkemedel ska försiktigt trappas ner!!!!

Nog med pekpinnar! Blev bara så himla rädd! Barnens önskan stämmer inte alltid med vår egen och då gäller det att hitta vägar så båda mår bra, att oroa sig i förtid ger sällan något gott. Har du fått någon hjälp att hantera det du varit med om? Det känns som om dina reaktioner är kraftiga och det är vanligt att anhöriga drabbas av olika typer av stresstillstånd och man behöver hjälp för att hantera alla dessa förfärligheter och trauman man varit med om, då är det också lättare att hantera det du nu går igenom. Glömmer gör man inte men det kan bli mindre laddat och ta mindre energi!

Så länge du och sonen har en öppen kommunikation är det bäst och det är aldrig ok att någon annan får ta han om en vuxen människa, allra minst när det är barnen som blir drabbade? Har din son fått något stöd?

Mycket styrka! / Alice

Min son har haft kontakt med bup i många år.Dels för sitt mående med den dysfunktionella familj vi var DÅ med min fd mans alkohol konsumtion som eskalerade.Mitt mående som medberoende som resulterade i en inte alltid närvarande mamma eftersom min ork och tid mestadels gick åt att kontrollera min fd man.Sonen.fick nyligen också en ADD diagnos som också bidragit till hans dålig självförtroende och kamp i skolan.Vi bar haft en otroligt bra kontakt på bup som både stöttat min son men även hjälpt mig med många funderingar.Jag har gått hos flera och pratat på olika instanser men känt att jag saknat en anhörig grupp som man kan känna samhörighet med andra som upplevt samma som sig själv för att förstå.Finns tyvärr inte i min stad.Har många goda kloka vänner och familj som tur är.