Blev otroligt glad idag när sonen berättade att han inte tagit sin antidepressiva och omeprazol på två dgr nu och hade inte ont i sin mage ändå.Han har haft konstant magont sedan 6-år tillbaka när helvetet började.
Idag bor vi själva sonen och jag sedan skilsmässan för ca 2 1/2 år sedan.
Skolan går bara bättre och bättre och han har fått sitt efterlängtade körkort nyligen.
Han har slutat umgåtts med kompisar som endast skapade trubbel och umgås bara med vänner han kan lita på.
Har varit otroligt tuffa år att lämna det destruktiva vi levde i med min före detta man och sonens pappa som gjorde oss alla i familjen illa med sitt drickande och otrohets smusslande under flera år innan jag tillslut fick nog.
I och med att sonen har fått tillbaka sin relation med sin pappa lite då och då,så mår jag tyvärr lite sämre för jag påminns om honom hela tiden.
Jag vill inte höra talas om honom men tvingas hålla skenet uppe för sonens skull och inte visa vad jag känner.
Är nog så rädd att han skall behöva träffa och stå ut med sin pappas elakheter om han dricker i hans närhet.
Han har under sommaren fått tagit hand om sin pappa vid två tillfällen och fått utstå skitsnack och elakheter som inte han förtjänat såklart.Han säger själv att han inte tar åt sig av detta,vilket jag har lite svårt att köpa....
Jag har många traumatiska och sorgliga upplevelser som jag nog tyvärr aldrig kommer glömma helt.Samtidigt så mår sonen bättre när han har kontakt med sin pappa trots allt....Livet är inte lätt,är bara så trött på att oroa mig för vad exet skall ställa till med nästa gång de träffas eftersom han skadat mig så mycket fast han inte ens minns vad han ställt till med dagen efter.Och förlåt har han inte förstånd att säga eftersom han lever i förnekelse.