Tänk att redan som barn fick jag lära mig att ignorera många upplevelser, känslor, behov, revidera dem till vad jag borde tycka, vilja, känna.
Sedan hade jag personlig kris under blomstrande New Age tider. Då ville personer jag sökt mig till lära mig att "lyssna till mig själv". Va fan! Jag hade ägnat mitt liv åt att låta bli! Trodde det var nödvändigt, att det var så man "tog sig fram".
Det var väl närmast min stolthet att jag kunde köra över mig själv och stå över mina känslor och behov. Annat upplevde jag som barnsligt redan under första skolåren. Ja, jag var en osynlig flicka. Tyst. Lydig. Inte till besvär. Det viktigaste!!
Några ambitioner i övrigt har jag aldrig haft.
Men jag tror det här har varit i samband med andra människor, skolan, och inte minst min far, vars uppskattning man kunde vinna som flicka desto mindre man existerade, typ. Men mitt inre liv har kunnat blomma liksom, och mina privata intressen.
Men fortfarande håller jag på att försöka tänka om mina upplevelser och känslor till något lämpligare och kanske mer önskvärt, snyggare, ibland. Det sker utan att jag är riktigt medveten om det.
Men så sitter man och slappnar av, som nu på småtimmarna, och känner plötsligt: Näe. Jag känner ju faktiskt så där som jag gjorde där i början.... Och det där var verkligen en för jävlig situation, det håller jag fast vid!
...och HON är min svägerska och hon är rolig och käck, kompetent och vaken, men det hjälps inte...jag känner mig inte nära och familjär här! DE är kanske nästan de enda jag har, men lik förbannat känner jag så här.
Ja, för mig är det här med andra människor svårare än livet med mig själv. Samhörighet - jag har ingen vidare någonstans. T o m föräldrar döda. Men de var nog inte heller lösningen för mig, i o f s.
Jag har mina syskon och en man, men ibland känns allt som främlingskap. Men jag har också en son, ett spirande liv. En utveckling, pågående, och leklust som bara finns där, ur ingenstans - Och jag är självklar i det barnets liv!