av heueh

Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh
lör, 2016-12-10 - 07:52

och det snöar fortfarande. Jag älskar det, att bara promenera i lugnt och stilla mak, ackompanjerad av knarrandet under skorna är väldigt rogivande tycker jag. Och lugnt blir det tack och lov, när det har snöat verkar det som om det finns mycket mer att nosa på, så hunden rusar inte från stubbe till sten som han brukar. Och jag kan gå och reflektera utan att riskera att plötsligt bli ivägsläpad som en hundsläde i Alaska. Timingen kunde vara bättre dock, min åkgräsklippare står kvar på det gamla stället. Inte för att jag planerar att klippa gräs den närmsta tiden, men jag har köpt en liten snöplog till den som jag är väldigt sugen på att testa. Den är lite för långsam för att köra upp hit, den sortens road-trip är inget jag längtar efter att få uppleva, min bil har ingen dragkrok så jag kan inte hyra en kärra. Återstår att hoppas att firmans skåpbil blir färdig på verkstaden innan snön når midjehöjd.

Nu när jag själv betalar för värme och varmvatten har jag blivit, tja, låt oss säga ekonomisk. Självklart släcker jag ljuset när jag går ut ur ett rum, men jag funderar också på de små sakerna, små ovanor som jag har utvecklat och som drar ström alldeles i onödan. Som till exempel det här med varmvattnet. Varmvattensberedaren står i källaren, så det tar ett tag innan det varma vattnet når kranen. Ofta har jag inte tålamod att vänta, så jag tvättar mig, eller sköljer ur glaset, eller vad jag nu behöver göra, i kallt vatten. Det som händer då är att jag drar upp varmvatten i rören som sedan står och kallnar där alldeles i onödan. Så nu håller jag på att lära om: när jag vet att jag inte kommer att orka vänta så vrider jag helt enkelt inte på varmvattnet; det blir kvar i beredaren och jag har sparat några ören.

Det blev ett långt avbrott i skrivandet nyss, sonen ringde och beklagade sig över hur jobbigt det är att renovera lägenheten och hur synd det är om honom som måste hålla på alldeles ensam, så nu måste jag åka ner där och hjälpa till. Suck. Får se om jag sover över där nere, i så fall blir det inget skrivet i morgon.

Ha en fin lördag, alla ni som får njuta av den i lugn och ro.

heueh
sön, 2016-12-11 - 07:17

har jag inte upplevt på länge. I samhället jag bodde förut fick man panik när de första snöflingorna föll, man plogade, skottade, sandade och saltade vid första tecken på att Ull tar fram skidorna. Här är attityden annorlunda; en decimeter snö motiverar inte att starta upp snöplogen, det går ju utmärkt att ta sig fram ändå. Jag gillar det. Jag behöver bara anpassa mig. I går kväll kom jag på att det kunde vara smart att borsta av bilen innan nattfrosten förvandlade snötäcket på den till is, problemet var att det redan hade börjat frysa på vid det laget. Jag lärde mig då att det är inte smart att förvara isskrapa och borste inne i bilen. En annan sak jag lärde mig igår är att det är tillrådligt att sopa trapporna rena från snö innan man går på dem. Framförallt om man inte har hunnit köpa en snöskyffel än.

Som ni säkert redan har gissat kom jag aldrig iväg i går. Lagom när jag stod och klädde på mig ringde sonen och hade ändrat sig; det skulle nog gå bra ändå. Jag tror han bara ville ha lite medkänsla, han är numer kostym-nisse och bara tanken på att smutsa ner sig gör honom lite obekväm. Samtidigt vägrar han ta in hantverkare, jag är övertygad om han suktar efter känslan man får när man ser sig omkring i sin nyrenoverade lägenhet och vet att man har gjort allt själv. Själv är jag bara tacksam för att jag slapp ge mig ut på glashala vägar, även om jag idag måste prova hur min lilla sportbil fungerar som snöplog. Mjölken är slut, cigarretterna är slut, maten är slut och jag behöver en snöskyffel. Även om en liten fjuttig en är det enda jag får in i bilen.

Jag har fokuserat på att få köket och kontoret klart, resten kan vänta, och det ser ut som om jag kommer att vara i ordning idag. Så i morgon bitti börjar vardagslunken igen. Det ger anledning till en viss vaksamhet, hittills har jag varit upptagen nog för att enkelt kunna hålla demonen stången. Inte för att jag räknar med några problem, jag har tack och lov tillräckligt lång nykterhet bakom mig nu för att ha ett litet övertag i kampen, men det känns ändå som om jag behöver hålla ett vakande öga på mig själv. Det är så oerhört enkelt att falla om man låter sig själv gå för nära stupet.

Ha en skön söndag allihop!

heueh
mån, 2016-12-12 - 06:06

Jag satt och lyssnade på Blood, Sweat & Tears igår kväll, och den där textraden fångade mig. Under den del av mitt liv som varit ägnat åt drickande har jag nog aldrig förväntat mig att leva särskilt länge, och definitivt inte att dö en naturlig död. Alkoholister har ju en tendens att dö tidigt och knappast av naturliga orsaker. Medicinska skäl är faktiskt inte nummer ett; det är olyckor, man somnar i en snödriva, man trillar ner för trappen, man krockar under en fyllekörning, man tar livet av sig. Så plötsligt insåg jag att jag kanske har en chans i alla fall. Nu när jag äntligen lever nyktert ger jag mig själv möjligheten att leva lite till, och kanske, kanske dö av naturliga orsaker. Och framförallt; få njuta av livet fram tills den stunden kommer.

Idag var det nio grader kallt när vi gick ut, månen stod strax ovanför trädtopparna och lyste upp vår väg. Det snöade hela dagen igår, så nu var vägen plogad och gjorde det lite lättare att gå. Fast jag klagar inte, att pulsa i decimeterdjup snö i en timme är bra motion för en gammal man. Jag önskar bara jag hade kommit ihåg att packa ner mina vinterkängor inför flytten, som det nu är står dom kvar i den gamla lägenheten och kommer inte upp hit förrän till helgen. När vi var på väg tillbaka hade månen försvunnit och stjärnorna fyllde himlen. Inte undra på att folk förr i tiden kunde fantisera ihop alla stjärnbilderna, det finns så många så med lite fantasi kan man skapa vilken bild som helst; jag är säker på att jag såg min sportbil där uppe någonstans.

På vår förmiddagspromenad igår gick vi förbi ett hus där någon bor som inte rör så mycket på sig. Jag har inte sett några fotspår runt huset sedan det började snöa, bilarna står helt översnöade och även om ljuset är tänt på morgnarna och släckt på dagarna har jag ändå fått för mig att de är bortresta eller så. Men igår var deras hund ute i trädgården, alldeles ensam. Där finns inget staket och eftersom jag inte känner den blev jag lite nervös, hundslagsmål är inget jag vill uppleva. Min hund kan vara rapp mot andra hanhundar och eftersom min närmsta grannes tikar löper just nu är han lite extra stridslysten. Som tur var så var han fullt upptagen med att nosa sin väg framåt i diket och lade aldrig märke till den andra hunden. Tror jag ska köpa ett ankare till hans koppel som jag kan slänga ut vid sådana där tillfällen.

Ha en fin dag!

Levande
mån, 2016-12-12 - 18:54

Och i vanliga ordning ser jag allt i bilder, så många leende när du låter oss följa ditt liv.
Önskar dig en fin kväll, gå nu ut och gör en snöängel det är lycka

heueh
tis, 2016-12-13 - 06:20

Som så många andra har jag ett Facebook-konto. Jag skriver nästan aldrig något där, men jag följer ett par grupper; en som uppfödaren har som jag köpte hunden av och en som fokuserar på sportbilar av det märke jag kör. På vår eftermiddagspromenad igår tog jag med kameran och fick ett par skapliga bilder, en på bilen och en på hunden. Så jag bestämde mig för att lägga ut dom i respektive grupp. Jag fick ett par gilla-markeringar och så var cirkusen igång. Jag var inne och räknade en gång i halvtimmen, jag insåg ju att det var löjligt, men jag kunde bara inte hålla mig borta. När jag hade fått nya tummar upp blev jag glad, när jag inte hade fått några blev jag besviken. Det var som med mitt missbruk, den där lilla raden med antal gilla blev min hela värld, precis som alkoholen brukade vara. Så jag tror jag håller mig till att bara läsa i fortsättningen också.

Det där tycker jag visar att det är inte bara alkoholen som har gjort mig till missbrukare, det finns en rad andra faktorer som också spelar in. Kanske är det något i min personlighet, kanske hade jag lika gärna blivit fast för kokain, eller spel, alkoholen råkade bara vara först. Markus Heilig, som forskar i beroende vid Linköpings Universitet, har just startat en studie för att undersöka effekterna av rTMS på alkoholister. rTMS är en magnet som når djupt in i hjärnan och stimulerar Insula, en del av hjärnan som verkar vara inblandad i beroendeproblematik. Det dräller av forskning på det här området runt om i världen, som alla visar positiva resultat men som mest har fokuserat på rökning, plus att av dessa är det egentligen bara en som har tagit hänsyn till placebo-effekten. Markus är en mycket seriös forskare så jag ser fram emot att ta del av hans resultat på hjärndagen i Stockholm nästa höst.

Annars är allt bra här ute i skogen. Jag blir mer och mer övertygad om att det här är helt rätt för mig, jag känner ett inre lugn här som jag inte behöver jobba mig till, det bara finns där. Kontoret blev klart i söndags, likaså köket, jag fick till och med igång TV'n, så igår började jag jobba igen. Det var inte lika lätt som jag trodde, varje gång jag reser mig upp och går en sväng i huset så ser jag saker som jag vill ändra på; flytta en lampa eller en möbel, eller fixa en läckande kran. Jag har faktiskt riktigt svårt att koncentrera mig på jobbet. Jag har aldrig upplevt några problem med att jobba hemifrån förut; jag har gjort det i trettio år nu, men den här gången är mitt fokus splittrat. Kanske börjar jag bli redo för att gå i pension.

Ha en bra dag allihop!

heueh
ons, 2016-12-14 - 06:26

Vi hade just ätit lunch, och jag hade bestämt mig för att ta en liten tupplur på maten. Temperaturen hade krupit upp mot nollan och ett stilla regn föll, så sakta att dropparna verkade hänga still i luften. Det var tyst, så tyst som det bara blir ute på landet. Jag kröp ner i sängen och drog en filt över mig, hunden kurade ihop sig vid mina fötter och suckade förnöjt. Värmen började sprida sig i min kropp och jag kände hur mina muskler slappnade av. Det här är livet, tänkte jag, så här vill jag ha det, jobba lite, äta lite, sova lite. Kan det bli bättre?

I just det ögonblicket spårade ett godståg ur och brakade in i ett skrotupplag, alldeles ovanför våra huvuden. Så lät det i alla fall. Mitt hus är byggt för över hundra år sedan, på det sätt man byggde på den tiden. Vinden är oisolerad och isoleringen mellan andra våningen och vinden består av sågspån. Yttertaket är helt nytt dock och av målad plåt. Så detta tak bestämde sig plötsligt för att göra sig av med den snö som tyngde det. Något ton snö som glider nerför ett plåttak och sedan störtar mot marken för en del oväsen faktiskt. Hunden blev så rädd att han kissade på sig. I min säng. Så gav han sig ut på jakt efter en Säker Plats. Vi har ju inte bott här så länge så han har inte hittat någon sådan än. Han for runt som en trimmad robotdammsugare utan att hitta någon, men så var han ju också för stressad för att leta ordentligt. Det tog ett par timmar och flera promenader innan han lugnade ner sig, stackarn. Det lugna livet på landet, pyttsan.

Framåt kvällen igår hade allt lugnat ner sig och jag kunde njuta av fullmånen på en helt klar himmel. Efter alla år i städer hade jag glömt bort att månen inte bara är en dekoration på himlen, den är en ljuskälla också. Månsken är inget man upplever i en stad, det dränks fullständigt i skenet av gatuljus och alla andra ljuskällor som förorenar ögat nuförtiden. När jag gick i korridoren trodde jag först att jag glömt släcka i rummen, så starkt lyste det. När man är ute lyser det så klart att det kastar skarpa skuggor, men ändå inte kraftigt nog för att man ska se färger. En mäktig upplevelse, ni som har bott länge på landet drar säkert på smilbanden åt denna min förundran, men jag känner mig faktiskt lite som barn på nytt; här finns en hel ny värld att upptäcka.

Ha en härlig dag!

Levande
ons, 2016-12-14 - 07:57

När jag flyttat ut från storstad till landet upptäckte jag att det var ett väldigt liv.
Fågelsång kallas det och när våren kommer så är det värre än bruset i stan, men man vänjer sig?
Ha en fin dag

Rosen
ons, 2016-12-14 - 09:15

fastän jag har bott på landet i över 30 år nu förundras jag faktiskt fortfarande över hur mycket mer man upplever olika sorters väder och himlafenomen.
I natt såg jag både den fantastiska månen o ett stjärnfall.
Önskade att min nykterhet skall hålla.

heueh
tors, 2016-12-15 - 06:13

Förr var det här en tid på året som jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Skräck om jag var nykter, förtjusning om jag drack. Julgåvorna började nämligen anlända. Det är, och har alltid varit, kutym bland företag att man sänder julgåvor till nyckelpersoner hos sina kunder. De här gåvorna kunde förr vara väldigt extravaganta, jag minns att min far, som var inköpare på ett större företag, fick det mesta från gräsklippare till TV-apparater. Så småningom minskade det där, men en korg med delikatesser var obligatorisk. I den låg det traditionellt också en flaska med alkoholhaltigt innehåll. Det kunde vara champagne, glögg eller konjak, för mig spelade det ingen roll, ner gick det långt innan jag ens tittat igenom resten av innehållet. Åtskilliga är de återfall som initierats av en sådan gratisflaska.

Även då jag hade en lite längre period av nykterhet bakom mig var det oerhört svårt att inte korka upp. Jag kan egentligen bara dra mig till minnes ett tillfälle då jag de facto skänkte bort flaskorna, och det var med saknad och sorg i hjärtat. Ett annat problem jag har haft är att jag har jobbat på företag som skänker bort sådant, jag minns ett danskt företag jag arbetade för, som gav bort små trälådor med ett par glas och en flaska Gammeldansk. Självklart hade vi köpt in fler lådor än vi hade kunder, så när utskicket var avklarat satt jag därhemma med ett antal flaskor av denna brygd som jag tror man måste vara uppfödd på för att kunna dricka. Jag kan personligen intyga att om man har druckit sig full på detta danska gift ett par dagar i rad så har ens inre organiserat om sig så att inte ens en läkare skulle identifiera en som människa på en röntgenbild.

Jag sänder en tacksamhetens tanke till Skattemyndigheten, som har sett till att det här har minskat drastiskt på senare år. Bevekelsegrunden har väl kanske inte varit folkhälsan direkt, men jag tror att det har fått den effekten ändå, i viss mån. Kanske har det räddat någon familj från att få sin jul förstörd. Min son införde förra året ett nyktert bord på firmans julfest. En slags positiv segregation kanske man kan se det som. Hans tanke var att de som vill avstå från alkoholen ska slippa sitta och lyssna på fylledille från de som inte avstått. Han hade väl inga större förhoppningar om att det skulle bli populärt men si; i år har mer än hälften av de anställda anmält sig till det nyktra bordet! Kanske är det så att många tycker det är skönt att slippa sprithetsen så här i juletider.

Ha en bra dag allihop!

heueh
fre, 2016-12-16 - 07:04

var i många, många år nyktra. Inte för att jag valde det, logistiken gjorde det helt enkelt omöjligt att få sig minsta lilla tår på tand. När barnen var små skulle de självklart fira jul hos både mor- och farföräldrar, som lägligt nog bodde 40 mil isär. Ingen av dem kunde tänka sig att resa någonstans på självaste jul, så det blev vår uppgift. Julaftons morgon på ena stället, tre timmar i bilen för att dumpa första uppsättningen julklappar där hemma (till barnens förtvivlan; dom ville ju leka med sina nya saker), så tre timmar till för att titta på Kalle Anka på nästa ställe. Ingen verkade ägna en tanke åt förnuftet i att skicka ut de dyrbara barnbarnen och deras stressade föräldrar att slira omkring på vintriga vägar på julafton.

Efter min hustrus frånfälle blev det där lite enklare, mina föräldrar flyttade in hos mig och kände väl aldrig riktigt att det var deras hus också, så deras behov av att juldekorera in absurdum avtog. I stället följde dom med till morföräldrarna, jag tror dom tyckte synd om dom som bodde så långt bort och inte fick träffa barnbarnen så ofta. Det blev ändå en hel del tid i bilen på julafton; vi var för många för att kunna övernatta, så det blev tidig morgon och sen kväll, med halva dagen i bilen och någonstans där i mitten total julhysteri. När så ungarna blev större och mina föräldrar blev skröpligare så upphörde även det där. Efter att mor och far gått bort och ungarna hade utvecklat egna jultraditioner så blev jag sittande ensam på julafton. Jag hävdade alltid att det var skit samma, jag brydde mig inte, men på något sätt saknade jag det där i alla fall. Så jag tog till flaskan även till jul.

Just i år har det beslutats att vi ska försöka samla alla igen, för en sista tack och avskedsföreställning. Det har blivit om möjligt ännu mer komplicerat nu, jag tillbringade hela kvällen igår med att försöka få allt att gå ihop. Det är folk som ska hämtas och lämnas på järnvägsstationer och flygplatser, åter andra som ska köra och några som inte har en aning om hur dom ska ta sig till det lilla huset mitt i mörkaste Småland. Plus att det finns begränsat med plats för övernattning, så det kommer att bli ännu en lång, lång jul i bilen för mig. Jag både ser fram emot det och avskyr det. Fast mest ser fram emot tror jag, det kommer folk jag inte har träffat på flera år. Och jag kommer att vara nykter, inte för att jag måste utan för att det är min livsstil nu.

Ha en härlig fredag!

heueh
lör, 2016-12-17 - 05:25

Jag ska köra ner till min gamla lägenhet idag, dels för att hjälpa min son att frakta bort hans gamla kök till tippen, dels för att frakta upp en stor del av de prylar som fortfarande står kvar. Och det är en hel del, källarförrådet är i stort sett orört, och så är det ju åkgräsklipparen förstås. Den ser jag fram emot att få upp, det ska bli kul att ploga snö med den. Ett tag i alla fall, jag lär väl tröttna så småningom. Jag ser inte fram emot den här dagen överhuvudtaget, jag trivs bra här uppe och har lagt det gamla livet bakom mig. Det är sådan jag är, när något börjar kännas gammalt lämnar jag det och gör något nytt. Ibland blir det nya inte så lyckat, men då går jag vidare. Jag sitter aldrig och längtar tillbaka, backspeglar existerar inte i min värld.

Visst, det har väl hänt att jag har tagit en nostalgitripp, besökt platser där jag bott, tittat på sporter jag utövat, men jag har aldrig känt någon önskan att vända tillbaka. Är det något livet har lärt mig så är det att det blir aldrig som det var. Jag har en tendens att i mitt minne förse dåtiden med ett rosa skimmer, jag fokuserar på det som var bra, tills det verkar ha varit rena rama paradiset. Vänder jag tillbaka väntar bara en stor besvikelse. Så jag riktar blicken framåt och ser vilka nya upplevelser jag kan ge mig själv. Enligt vetenskapen är det ett recept för katastrof, min personlighetstyp kommer aldrig att bli framgångsrik eftersom jag aldrig ger mig själv chansen att bli bra på något innan jag hoppar vidare. Vilket jag inte bryr mig så mycket om, huvudsaken är ju att jag har kul.

Men så var det ju det här med drickandet. Där, och bara där, går jag emot allt jag står för. Jag återvänder till det gång på gång, med exponentiellt ökande problem för varje gång. Tänk vad härligt det hade varit att kunna handskas med alkoholen på samma vis som jag gjort med allt annat. Bara konstatera att det här fungerar inte för mig och lägga det åt sidan. Jag tror det är en av orsakerna till att jag har tagit så oändligt många återfall, jag har efter en kort tids nykterhet lagt undan de tankarna och bara vandrat vidare, i tron att nu är jag färdig med det här. Demonen låter sig inte avspisas så lätt dock. Håller jag inte konstant koll så smyger han upp och hugger mig i ryggen när jag minst anar det. Jag hoppas jag har lärt mig den läxan nu, jag har ingen önskan att flörta med det monstret igen.

Ha en fin lördag allihop!

pärlemor
lör, 2016-12-17 - 07:48

...du har till livet! Du låter så klok och har koll på hur du ska må bra! Jag bli så inspirerad av att läsa din tråd!

Ignorera lilla djävulen på axeln och forrtsätt på samma väg som du har skapat!
Lycka till med rensandet idag!
Kram
Pärlemor

heueh
sön, 2016-12-18 - 06:07

Jag kommer inte på något bättre ord, jag vill ju helst undvika att kalla mig framtida alzheimers-patient. Kanske har jag supit bort delar av mitt minne, men jag hoppas att jag bara fungerar dåligt under stress. Det började med avfärden igår, jag skrapade rutorna och borstade av snön från bilen, så lade jag borsten på taket medans jag lastade in en synnerligen ovillig hund. Och där blev den kvar, några kilometer åtminstone. Jag undrade vad det var som lät, men trodde jag hade kört på en snöklump eller så. Först efter någon halvtimme slog det mig; bye bye borste.

Till mitt stora nöje låg sonen fortfarande och sov när jag kom ner, det är alltid lika roligt att skryta med allt jag har hunnit göra medans han har legat och frotterat sig med John Blund. När så skåpbilen och hyrsläpet var hämtat och redo för att lastas upptäckte jag att nycklarna till källarförrådet låg kvar hemma. Det är ett stabilt lås och vi var lite nervösa för vad grannarna skulle tycka om vi gick lös på det med slägga, gasbrännare och vinkelslip så källarförrådet är fortfarande fullt med prylar. En annan gång. Vi fick i stället uppleva nöjet av fysisk ansträngning. Först lasta 1,3 ton staket och sedan, två timmar senare, lasta av det igen. Flyttgubbe är inte en alternativ karriär för mig. Slutligen glömde jag hunden favorit-matskål. En sak, husse, en enda sak, och den stod högst upp på listan. Hur kunde du?

Jag måste ut och ploga i dag. Det är viktigt, snön är på väg att smälta bort och gör den det så får jag ju inte chans att roa mig med min nya leksak, som det för övrigt tog över två timmar att montera igår. Jag får för mig att de som skriver monteringsanvisningar aldrig själva har satt ihop prytteln ifråga. Jag är inte oteknisk och min son är väldigt smart men vi satt ändå och kliade oss i huvudet en hel del över skruvar, muttrar och grinkor som såg ut att höra hemma i någon modern skulptur. Och självklart fick vi en del grejor över, det får man ju alltid. Men den verkar fungera i alla fall, den startade och ingenting trillade av under lastningen så jag har gott hopp om att få se nyplogade gångar kors och tvärs i trädgården i eftermiddag.

Ha en fin söndag allihop!

heueh
mån, 2016-12-19 - 06:32

med min snöplog. Sedan trillade snökedjorna av. Det följde inte med någon bruksanvisning, så jag hade nog satt på dem fel. Inte för att jag hade läst instruktionerna om det hade funnits några, men dom hade ju varit bra att ha när jag så småningom insåg att jag hade gjort något fel. Att köra snöplog utan snökedjor är inte tillrådligt, särskilt om man inte har någon biffig god vän tillgänglig för att skjuta på. Inte ens med snöbladet uppe tog den sig fram med någon större bravur i snön. Jag funderade ett tag på att koppla hunden i ett snöre framför den, men så insåg jag svårigheten i att försöka få hunden att dra i den riktning jag önskade. På något sätt tror jag inte "mush" hade fått någon större effekt, hunden är inte särskilt bevandrad i främmande språk. Till slut lyckades jag trassla in den i garaget i alla fall och kunde återgå till inomhusaktiviteter, så som att sitta i bekvämaste fåtöljen och pusta.

Den gamla damen jag köpte huset av ringde igår, för att höra hur jag hade det. Det framgick rätt tydligt att hon längtade tillbaka, det kan inte vara lätt att byta från ett stort hus på landet till en liten servicelägenhet i samhället. Jag visste inte riktigt hur jag skulle handskas med det, jag ville ju hjälpa henne på något sätt, så jag försökte att inte vara alltför översvallande. Ändå; jag stortrivs här och att börja dra upp problem och nackdelar vore ju att racka ner på hennes älskade hus. Samtidigt blir ju hennes längtan värre för varje superlativ jag använder. Hon har haft lite problem med hälsan, det var en av orsakerna till att hon sålde, men det verkar bli värre nu. Inte så konstigt egentligen, ens fysiska och psykiska mående är ju hopkopplade på något sätt. Jag sade naturligtvis till henne att hon är välkommen hit närhelst hon önskar, frågan är om det kommer att göra saker bättre eller värre. Det borde ju inte vara mitt problem egentligen, men jag kan inte låta bli att bry mig.

En god vän har bestämt sig för att lämna sitt trygga, invanda liv och ge sig ut i världen. Han ringde igår och är i full färd med förberedelserna, han har sagt upp sin lägenhet och håller på att sälja av möbler och andra prylar. Han ska vara borta i minst ett år, han ska jobba som volontär i Nepal, buss-luffa på Nya Zeeland, läsa språk i Sydamerika; listan är lång. Jag är lite avundsjuk, men ändå inte. Jag har rest väldigt mycket i mitt liv, jag har besökt de flesta platser som intresserar mig, men jag har inte sedan barndomen levt ett inrutat liv. Det lockar på något sätt, och är nog den viktigaste orsaken till att jag köpte det här stället. Jag ser faktiskt fram emot att gå och påta i trädgården, att veta att morgondagen sannolikt kommer att förlöpa precis likadant som idag, att det enda oförutsägbara är vädret. Och snökedjor som trillar av.

Ha en härlig dag!

Levande
mån, 2016-12-19 - 07:52

Dagens första skratt fick du, när synen av mannen, snöplogen och hunden flyga in i skogen efter en hare ?
Tror damen blir glad om du älskar hennes hus och förvaltar det väl.
Ha en riktigt fin dag

heueh
tis, 2016-12-20 - 06:11

till alla er här inne som är i början på nykterheten. Ni som skriver om er väg uppför den glashala backe som vi alla har varit i. Ni som skriver oförblommat och ärligt om alla de gånger ni halkar och alla de gånger ni lyckas ta er några steg uppåt. Ni anar inte hur mycket det hjälper mig. När jag själv var där och tog de där första skälvande, till och med motvilliga stegen mot en varaktig nykterhet, kunde jag inte föreställa mig att någon annan, och framför allt inte någon med en längre tids nykterhet, skulle ha någon som helst nytta av mina erfarenheter. Men så är det, att läsa era berättelser för mig tillbaka till den där tiden av förtvivlan och hopp och hjälper mig att komma ihåg var jag har varit och hur intensivt jag önskar att slippa uppleva det igen. Ni är dom verkliga hjältarna här inne!

Jag minns en gång när jag vaknade sent en lördag och desperat behövde ta mig till bolaget, som snart skulle stänga. Ingen tid för buss eller cykel så jag tog bilen. Det var vad engelsmännen kallar en "white van", en stor skåpbil. När jag svängde in på gatan där bolaget låg stod en polis längre fram och vinkade in bilar för en fyllekoll. Där fanns en ledig P-plats precis framför poliskvinnan så jag svängde in på den, hoppade ur bilen, tog en tom låda från lastutrymmet och rusade iväg med den i famnen. Ingen följde efter och jag tillbringade en timme med att smyga runt på bakgator och vänta ut dem, självklart efter att ha varit inne och fyllt lådan med flaskor. Det enda jag lärde mig den gången var att sätta väckarklockan och ta bussen i fortsättningen.

Snön börjar smälta undan på allvar nu och hunden är gruvligt besviken. Han älskar snön och men avskyr att bli blöt om tassarna, så han föredrar när det är kallt och snön är lätt och torr. Varje gång jag går ut och röker (jo, jag röker fortfarande, trots vad jag skrev när jag var förkyld) så kommer han, tjatig likt ett barn i bilen och undrar "är det bättre nu?". Så nosar han lite på marken, fnyser och går in igen. Jag tycker ju om snö jag också, men just nu passar det här vädret mig fint. Jag ska pendla till min sons lägenhet i nästan två veckor framöver, så jag ser gärna att väglaget håller sig på den körbara sidan.

Ha en bra dag allihop!

heueh
ons, 2016-12-21 - 07:29

Och en bil. Vi var ute och gick på en liten skogsväg bara några hundra meter från mitt ställe när jag såg något skymta bland träden. Nyfikna som vi är lade vi all oro för våra fina skor och torra tassar åt sidan och travade ut bland kvist och sten för att upptäcka. Mycket riktigt, där låg ett hus mitt ute i skogen, i en liten glänta, omringad av granar. Vid första anblicken såg det riktigt fint ut, men när vi kom närmre blev det uppenbart att ingen har bott i det på mycket, mycket länge. Det där gröna, som jag tror är någon slags mossa, växte långt upp på fasaden och det fanns varken gångar runt huset eller någon uppfart. Till skillnad från de övergivna hus som ligger närmre samhällen hade detta alla sina fönster i behåll. Med lite jobb tror jag det skulle kunna bli beboeligt igen. Tyvärr lär väl ingen vara beredd att göra det, så med tiden kommer det att så sakteliga transformeras till en hög ruttna brädor och alla de minnen det har burit kommer att vara ett eko i världsrymden.

På vår väg tillbaka kom vi till min tomt från en ovan vinkel, vi närmade oss baksidan av garaget. Och si; där stod en bil, eller åtminstone vad som har varit en bil en gång i tiden. Nu är bara karossen kvar, allt mekaniskt såsom motor, hjul och inredning har hamnat på okänd plats, kanske som reservdelar i något annat fordon av samma modell. Vilken modell det rör sig om är svårt att avgöra, den är definitivt amerikansk; mer än så kan jag inte säga baserat på den hög med rostig plåt jag undersökte lite på avstånd. Nu återstår att avgöra vad jag ska göra med den, att sälja den till någon veteranbilsentusiast är uteslutet; därtill är den i för dåligt skick. Återstår att ta fram kapmaskinen antar jag, såga ner den i hanterbara bitar och köra den till skroten. Jag tror inte ett gammalt bilvrak någonsin kommer att bli betraktat som ett minnesmärke värt att bevara.

Jag vaknade inatt vid ett-snåret och var klarvaken, så jag gick upp och läste en stund innan jag åter intog sängens välkomnande, varma famn. Det är helt normalt enligt vissa forskare, folk lär ha gjort så förr i tiden under den mörka årstiden. Det har med sömnmönster att göra har jag fått för mig, vi är genetiskt disponerade för att sova i kortare intervall än vad som är kutym nuförtiden. Hur det är med den saken lär väl vara föremål för debatt bland sömnforskare ännu en tid, själv kan jag bara konstatera att jag visserligen vaknade en timma senare än vanligt, men kände mig helt utvilad. Go with the flow, som jänkarna säger.

Ha en fin dag allihop!

heueh
tors, 2016-12-22 - 04:31

- Man tar av sig stövlarna innan man går in i huset.
- Man byter motorsåg oftare än mobiltelefon.
- Alla ens grannar har en traktor men inte alla har en bil.
- Livsmedelsaffären ligger längre bort än maskinstationen.
- Man vet vad en stövelknekt är.
- Man har glömt bort var postkontoret låg.
- Man vet vad 4H står för men inte 4G.
- Mellanstadieskolan har en traktorparkering - för elever.
- Grannens hundar låter en veta när posten kommer.
- Man äger ett bensindrivet elverk - bara utifall.
- Man eldar i öppna spisen för värmens skull.
- Man kör i diket och det går snabbare att få dit en traktor än bärgningsbilen.

Ha en härlig dag allihop!