Hej
Jag befinner mig nu i en separation där vi varit tillsammans i 13 år och har två barn på 7 o 3. Jag är 43 o hon är 36. Hon vill göra slut.
Jag har inte druckit på 5 v. Längsta perioden sedan jag började dricka där runt 20. Fram till för 10 år sedan så drack jag bara på helger. Min sambos drack gärna ett glas eller två mitt i veckan. Det var liksom lite guldkant. Men det blev ju värre för mig som fyllde på min konsumtion. Nu var det inte alltid det rörde sig om två tre tillfällen i veckan, men ja, ni förstår nog andemeningen. Det blev ju mer alkohol hursomhelst.
Jag vet inte vart jag ska börja skriva eller om det kommer att handla om separationen eller alkoholen. De hänger ihop som ni säkert förstår.
Min sambo ser mig som alkoholist och jag själv ser mig väl snarare som att jag har alkoholproblem. Så jag är väl alkoholist. Iaf i hennes ögon och det har jag att finna mig i. Det rör sig bara om nyanser ändå och jag förnekar väl lite också. Men beroende tycker jag inte stämmer.
Jag har svårt att sluta dricka. Oftast (i min egen hjärna) vill jag ha lite till. Faktiskt.
Men jag vill ha mer som sagt och säger sällan nej. Minnesluckor är frekventa. Även vid måttlig konsumtion. Dvs 5-6 stora stark. Hur måttligt det kan sägas vara. Jag dricker på senaste tiden ( några år) av gammal vana till viss del. Brist på annat. Småbarn och ingen fritid förutom helgen. Kanske 2 timmar tillsammans efter att barnen har somnat. Min sambo vill gärna sova tidigt också så där blir jag sittandes. På puben får jag prata med lite folk och känna mig trivsam.
Jag har vid flera tillfällen skällt på min sambo och varit riktigt otrevlig under denna tid tillsammans. Mitt äldsta barn har sett mig riktig full vid flertalet tillfällen. Oftast är jag inte otrevlig, men packad och positiv. Men det är ju en dag efter där jag såklart luktar bakfylla och är lite halvgrinig ibland.
Det är svårt att veta hur mycket jag förskönar bilden...
Så nu har hon iaf sagt att hon vill göra slut och jag är helt förkrossad. Till viss del så har vårat bagage givetvis en del i detta. Jag har brutit ner hennes respekt för mig och hon förklarar sig själv medberoende.
Fråga: Jag tar gärna emot länkar till trådar eller svar kring vilka förutsättningar som kan finnas när en medberoende plötsligt lever med en nykter person. Om båda två tar tag i sina problem och försöker starta om. Känns skakigt om den medberoende inte har något att vara medberoende kring så att säga.
Jag har som sagt inte druckit på 5, snart 6 veckor. Det har inte varit några problem alls. Till stor del misstänker jag att det har att göra med att jag varit upptaget med annat och faktiskt har fått en ordentlig anledning på nått sätt.
De senaste året har jag förbättrat min alkoholkonsumtion. Först så slutade jag med starksprit. Ölen har fortsatt att flödat vid tillfällen. Men jag har faktiskt upplevt det som att jag har varit på väg att dricka mindre och min sambo såväl som vänner håller med om att det blivit bättre. Något mer nyligen så har det handlat om att dricka 3,5 or istället i större utsträckning. Såklart att starköl slinker ner beroende på tillfälle och vart man är, men som sagt. Mindre procent.
Från årsskiftet har jag väl känt att jag dricker på fel grunder. För att jag helt enkelt vill bli full. Eller, jag vill känna mig positivare. Se lite ljusare på saker. Som tyvärr innebär att skita i det. Tankar kring problem blir enklare att avfärda. En flykt. Så i realiteten ser jag inte ljusare på saken, jag bara bryr mig mindre. Jag löser inte problemen... Främst kring min familjesituation.
Men jag har aldrig riktigt känt att jag har längtat efter det.. Men att jag förnekar detta är sannolikt.
Jag har sedan typ semestern känt att jag inte är sugen på att gå till puben för att dricka öl. Att jag vill vara hemma och pyssla med ungarna och vara mer aktiv i att förbättra förhållandet. Skita i att störa mig på t ex städning och att det inte är som jag skulle vilja ha det. Gilla läget lite mer. Insett att jag har det bra.
Så friade jag då till min sambo och hon sa nej, men det var inget surt i det. Vi har inte riktig varit inne på det ändå. Men efter ca 2 veckor så sa hon att hon ville göra slut och att hon har känslor för en annan.
Sedan dess har jag inte druckit och har inga intentioner att göra det heller. Absolut inte i denna process men jag bör/ska nog inte fortsätta även om det blir en separation.
Så mitt liv är så jävla råpissigt att jag vill dö.
Texten är säkert hoppig men jag tänker inte bry mig om det. Jag bara skrev.
Tack för ordet