Hej alla ni andra anhöriga..

Jag har tidigare läst i forumet men precis nu valt att bli medlem.

Min man sedan drygt ett år tillbaka (och sambo innan dess i ca 15 år) har problem med alkohol. Ibland stora, ibland mindre.. men det har varit så mycket knasigheter den senaste tiden som gör att jag känner att det kanske är dags att lämna honom.. Han kan inte avgöra när det är dags att sluta dricka. Han har varit på fester och inte kommit hem (pga fylla) och inte varit kontaktbar på telefonen, blivit redigt full hemma på helger etc. Han blir otrevlig och ibland elak när han dricker för mycket. Jag känner att kärleken påverkats av detta, jag har så länge önskat och hoppats att han ska inse problemet, men som så många andra så kan han inse det efter en dålig kväll och sedan långsamt trappa upp drickandet igen. Tills något nytt knas händer. Jag kan inte lita på honom och jag känner att jag blir sur och irriterad när han vill dricka eller dricker mer än 2-3 öl/glas vin.

Men till saken hör att vi har två små barn tillsammans. Jag är så rädd att han skulle dricka för mycket när han är själv med dem (vilket jag eg tror att han låter bli, men hur vet man?) blir det ett glas för mycket så släpper han allt. Han vaknar inte på natten om han druckigt för mycket.. tänk om något händer barnen då? Jag kommer ju aldrig att kunna få ensam vårdnad (för han kommer ju inte erkänna något problem) och jag vill ju att barnen ska få vara med sin pappa..

Är det dags att lämna eller ska jag försöka mer? Tror inte att han kommer att gå med på terapi/behandling etc.. Är det någon som varit i samma sits? Hur vet man att det är dags att lämna? Jag vill ju inget hellre än att våra barn ska få ha mamma och pappa tillsammans och att jag kan förlita mig på min man.

Odelsten

Känner igen stora delar av det du beskriver. Jag har inga gemensamma barn med min man men jag har små barn och man har så dåligt samvete mot dom hela tiden, varför avbröt jag inte förhållandet innan det blev så här allvarligt? Någonstans har jag ju ändå sett problemet med hans drickande redan från början även om jag först inte tyckte att det var ett problem så var det ändå små saker som gjorde att jag ändå reagerade på hans alkohol vanor. Men kanske är vi naiva? Iaf jag vill alltid tro gott om folk och sen har man väl den där föreställningen att om jag bara älskar honom lite mer så kommer han snart sluta, att välja mig/oss före alkoholen. Jag har läst här inne ganska länge nu och det ger mig stort stöd att veta att jag inte är ensam i min situation. Jag hoppas att FU också kommer känna så och kanske få styrkan att ta det beslut som blir bäst för dig och dina barn. /E.O

Filippa

Tack för att du Odelsten har kommenterat mitt inlägg. Det är ju så svårt allting.. Man vill ju tro att allt ska kunna bli bättre. Jag vet eg inte i dagsläget vad som är det bästa beslutet..

Odelsten

Visst är det svårt. Vad händer med honom om jag går? Blir det värre då eller blir det en väckarklocka? Och om jag stannar kan det bli bättre eller måste det först blir rena botten innan han förstår alvaret? Vi har pratat om att flytta ihop nu till våren, tanken är att jag ska sälja mitt hus och flytta till honom eftersom jag egentligen inte har råd med huset men nu vet jag inte hur jag ska göra inte så lätt att hitta någon annanstans att bo med fyra barn och en hund :( Tänk om jag bara överdriver och hans sett att dricka är helt normalt? Man blir helt knasig i huvet av alla dessa tankar som snurrar hela tiden.

Om du ställde ett ultimatum?
Antingen så lägger du ner med alkoholen eller så går jag och jag tar barnen med mig.

Detta är progressivt och inser han inte nu att han håller på att förlora dig och era barn
så kommer det eskalera tyvärr. En beroendeperson måste få känna av konsekvenserna
av sitt beroende. Det är det enda som hjälper.

Sätt alltid alltid barnen i första rummet. Dig själv och barnen.
Tar ni stryk av hans drickande så måste du sätta gränsen. Hit men inte längre.
Du kan alltid göra en orosanmälan mot din partner.

Vad säger han om du tar upp att du anser att det är ett problem?

Filippa

Tack för ditt stöd MM!

Jag vet inte hur han skulle reagera om jag ställde ett ultimatum.. Jag känner ju att jag är på väg dit men jag vill kunna fullfölja det då. Det är så svårt eftersom jag tänker att jag kanske överdriver det hela ibland. När han har druckit, då är jag beredd att lämna men som ikväll har han druckit med måtta.. Då känner jag att det kanske kan bli bättre framöver.. det har varit värre men blivit bättre det senaste 1,5 året..

Vi har pratat om det många gånger och han erkänner ibland att han har svårt att kontrollera sitt drickande. Då kan han ta det lugnt ett tag för att sedan trappa upp drickandet igen. Så om jag ställer ett ultimatum är jag rädd att det skulle bli på ett liknande sätt.. Men å andra sidan, så vet jag ju då att han väljer alkohol före mig och barnen. Eller inte.

Jag vet inte eg vad jag vill säga med detta inlägg, men det är skönt att få skriva av sig lite. Tack igen för att ni har kommenterat och svarat, Odelsten och MondayMorning. Det betyder mycket. Önskar er en god jul!

Nu är jag klar med A

Hej!
Jag vet av egen erfarenhet att det ända som hjälper är att du sätter ultimatum och lämna honom ett tag Så kanske han kommer till insikt med sitt drickande och då förstår han förhopnings vis att det är ni som betyder mest

Dina regler ska gälla. Ställ krav. Ta strid.

Det är du som är den friska och han som är den som är sjuk. Så länge inte brandlarmet går så fortsätter man. Och man smyger. Beroendepersoner kan alla förbannade knep för att manipulera människor man har i närheten. Vi är experter på det.
Vi vet exakt hur man ljuger, hur man smyger och mitt i beroendet är vi så jävla korkade så vi inte fattar att det syns.
Jag skulle kunna göra en lång lista på korkade lögner. Lovar att det nästan blir som en trist parodi.

Ställ gärna frågor till oss som är beroende, aktiva eller passiva. Tror vi kan ge er många svar....

Sabina

Hej Filippa!
Kunde nästan skrivit ditt inlägg själv. Fästman sedan 10 år tillbaka, alkoholmissbrukare, två små barn. Han jobbar mkt med sig själv och har blivit mkt bättre på att kontrollera sitt drickande. Blir aldrig aggressiv eller så men full = opålitlig, otrygg.
Vill kämpa in i det sista för barnens skull, vågar inte lämna dem ensamma med honom efter en ev separation. Skulle han då supa mer eller mindre?
Men hur länge ska man hålla på? När har man fått nog? Har fortfarande känslor för karln men de tar ju rejält med stryk med varje fylla...

Och om jag stannar kan det bli bättre? Mitt svar: förmodligen inte om han inte är beredd att ta hjälp utifrån.
eller måste det först blir rena botten innan han förstår allvaret? Mitt svar är: Ja. Tyvärr.

Du kommer aldrig få en människa att sluta dricka för att du älskar denne mer.
Är han inte tillfrisknad och medveten, beredd att ta hjälp, beredd att ge upp demonen så kommer han att välja alkoholen.

Mitt råd är med 4 barn. Tänk på dina barn i första hand.

Kram

Filippa

Tack, jag förstår att det nog är ett sådant ultimatum som jag måste ställa.. Dock så svårt, jag tvekar precis som andra skrivit, på om jag överdriver det hela.. Nu har det gått några dagar då nivån på drickandet har varit på en okej/normal nivå. Då blir jag så osäker igen.. känner ni igen mönstret? Att efter en riktig "fylla" försöka hålla en okej nivå för att sedan "trilla dit" igen? Jag vet att han försöker, för min och barnens skull. Och han vill kunna hålla en normal nivå, inte behöva sluta helt och hållet med alkohol. Men som jag ser det så kan han inte sluta när han passerat en viss nivå.. tex efter 4-5 glas. Har han ett problem då eller är det ett beroende? Svårt att svara på såklart.. kanske mer ett problem..? Dock brukar det bli något glas varje dag, i princip. Och festar han kan han absolut inte sluta dricka, sist skulle han på en aw med jobbet och kom hem först morgonen efter. Då var barnen vakna och såg honom. Efter det har han sagt att han inte kan hantera fester och ska sluta med sånt. Men dessa kommer ju att dyka upp då och då, återstår att se om han håller sig till det han sagt. Känns som att jag har hört det förut..

Filippa

Ja, det är jättesvårt. Jag skulle vilka råda dig till att inte flytta ihop med honom. Eftersom du har reagerat på hans drickande så är det inte ett normalt drickande.. Sedan förstår jag hur du känner, absolut. Men sätt inte dig själv och dina barn i den situationen att ni bor tillsammans med honom.. Hoppas att du inte tar illa upp.. Förlåt i så fall. Jag tänker att om ni är särbos kan du i alla fall ha en regel att han inte får dricka hemma hos dig när du har barnen där. Bor ni ihop så kommer han troligen att dricka, och dina barn någon gång se det eller märka det på något sätt. Mina barn är ännu för små att verkligen förstå, men ju äldre de blir.. Jag kommer inte låta dem märka av en alkoholpåverkad pappa och förstå vad det innebär, innan dess har jag lämnat honom i så fall. Hur hemskt det än känns. Kram till dig

Filippa

Hej!
Det låter som att vi är i en liknande sits. Jag känner ju också att kärleken tar stryk varje gång han blir full eller inte håller vad han har sagt.. Han blir inte full så väldigt ofta men eftersom vi har små barn och han blir det hemma så känns det inte okej. Som du skriver också, vad händer med drickandet om jag lämnar? Då tänker jag på hur han fixar att ta hand om barnen.. Han är en bra pappa absolut, men om han dricker en lördagkväll och inte kan sluta.. Det är jag orolig för..

Sedan blir han ju ofta otrevlig mot mig när han druckit lite för mycket. Ofta handlar det ju då om att jag ber honom att inte dricka mer för kvällen.. jag blir ju också lätt arg när jag märker att han ska dricka eller på väg att dricka för mycket. Och jag har ju svårt att ge honom chansen att visa att han fixar det också, att hålla nivån, eftersom det inte alltid fungerat tidigare.. Jag känner mig också stressad över detta. Den svåra frågan är ju när det är dags att lämna..?

Sabina funderar på att lämna dig. Hon tycker att kärleken tar stryk varje gång du är full. Hon tycker du sviker dina löften när du dricker, och du blir ofta otrevlig mot henne då du är påverkad. Hon känner sig så stressad och orolig av det här att hon inte tycker sig ha råd att låta dig få utrymme att visa om du verkligen tål att hantera drickandet. Hon är orolig över hur det ska gå för barnen, om du skulle klara av en ev delad vårdnad om du samtidigt väljer att fortsätta drickandet. Hon befinner sig i en låst situation där varken det ena alt - att stanna - eller det andra - att gå - verkar framkomligt. Om du älskar henne, dina barn...dig själv!, måste du visa att du kan och vill avstå från a.
.....

"Hur konstigt det än kan låta så tycker jag faktiskt att mitt missbruk har hjälpt mig på vägen. Inte när jag har varit aktiv, men alla de gånger jag har slutat har jag jobbat mer med mig själv än många människor någonsin får privilegiet att göra. Jag har byggt upp en självinsikt, jag har lärt mig att njuta av de lyckliga stunder som drar förbi emellanåt, jag lever i nuet och har lärt mig acceptera att allt inte är solsken och rosor. Så även om jag känner mig lite melankolisk just nu, så vet jag ju att det kommer bättre tider, kanske kan jag så småningom lära mig att själv tända lampan när livet mörknar." Citat från en annan av våra vännerna här: Heueh.

Inte för att jag vill rekommendera någon att börja dricka... men livet är en märklig konstruktion och hur de svartaste erfarenheter kan också de ljusaste födas om man låter det ske.

hem? Vart är han då? Inte ens de beteendet skulle jag acceptera hos en partner. Det ska du inte heller behöva stå ut med...

Din fråga: Känner ni igen mönstret? Att efter en riktig "fylla" försöka hålla en okej nivå för att sedan "trilla dit" igen?
Ja det kan alla vi svara ja på som har ett beroende.

Du vet när alkoholen tar över så är belöningssystemet satt ur funktion. Det blir så att
hjärnan "glömmer" den sista obehagliga fyllan och hjärnan minns bara det som var bra.
Är detta satt ur system så går det inte att reparera. Hjärnan är kidnappad.

Så fort alkoholen får konsekvenser är det ett problem.
Dina små barn ser pappa full som kommer hem på morgonkvisten, är det en konsekvens? Ja
Elak och otrevlig, är det en konsekvens? Ja
Skiter i att svara i telefonen? Ja

Är detta ett beteende en vuxen ansvarstagande förälder ska ha? Nej

En förälder där alkoholen inte har blivit ett problem, kommer hem efter
festen, han svarar i telefonen när mamman till hans barn ringer etc.

Jag skulle om jag var du, kräva att han tar hjälp.
Det finns terapier som går ut på att lära sig dricka måttligt.

Det är ju också en oro för din partners liv.
Kanske du räddar honom att hamna i ett kraftigt missbruk om du ställer krav redan nu?

Filippa

Tack återigen för ditt inlägg! Jag känner att det är lättare att sortera mina funderingar kring detta.. Jag visste inte att det finns terapier för att lära sig dricka måttligt, det har jag börjat googla efter nu. ?

När han inte har kommit hem så har det oftast berott på att han följt med en kompis hem och sedan däckat där.. Eller valt att gå hem och det har tagit några timmar.. Jag vet till 100% att han inte har varit otrogen i alla fall. Men det har varit otäckt när jag inte fått tag på honom såklart, så rädd att något har hänt honom. För några år sedan kom han hem med ett sår i huvudet, då han ramlat på väg hem..

Jag ska verkligen fundera på hur jag ska lägga upp detta inför honom.
Tack igen för kommentarerna! ?

Kolla med Riddargatan 1, beroendecentrum (som även håller i detta forum)
Även om du/ni inte bor i Sthlm så kan dom hjälpa dig att leda dig rätt.
www.riddargatan1.se

Eller ta kontakt direkt med Magnus (admin här i forumet)
Han är kunnig på just detta, lära sig / få hjälp till bättre alkoholvanor.
Det går tydligen att lära sig, om det inte har gått för långt.

Som i mitt fall. Jag är rörande överens med min läkare att det aldrig
skulle fungera för mig. Så jag får hålla mig nykter ;D

Filippa

Tack för tipset! Det ska jag kolla.

Jag har sett några av dina inlägg i ett annat forum och jag tycker att du är stark som slutat med a. Du verkar ha bestämt dig till 150 att fixa detta.

Stor kram!

Fundera på detta:
Vad skulle din sambo säga om du däckade på någons soffa, inte hörde av dig, inte svarade i mobilen när han ringde, om du blev taskig och elak. Om du kom hem på morgonkvisten på fyllan. Det handlar ju mycket i grunden om respekt. Mot varandra.

Skulle han tycka att det var okey, tror du?

Så kan du ju faktiskt lägga fram det.
Hur skulle du känna om jag gjorde så här mot dig och våra barn?