Lång historia kort. Jag separera med min sambo för några år sedan och var tvungen att flytta hem till mina föräldrar pga att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag tänkte att det iallafall var tryggast och lugnast där men icke alls. Hade inte bott hemma på 5 år och det hade förändrats ganska mycket. Pappa satt var och varannan dag nere på kvarterskrogen medans mamma satt hemma och drack vin i stort sett varje kväll. Ofta kom han hem stupfull. Mamma och jag fick hjälpa honom i säng ibland ramla han och slog sig även ute.. mamma var ofta också väldigt full med oftast helger. Problemen bara eskalera. Mamma blev svårt sjuk gick bort efter några år och jag kunde inte lämna "helvetet" eftersom jag vet att pappa har extrem separationsångest och ensamhet skrämmer honom (därav också hans vänner på krogen) det är dom enda han har som socialt liv och han ser upp till dom som det viktigaste i hans liv. Han har blivit pensionär nu och har arbetet ensam hela livet eget företag och måste ha folk omkring sig på kvällarna för att koppla av. Problemet är att hans vänner dricker en hel del och han kan inte säga ifrån när han blir bjuden eller när dom dricker så han kan bli så full att han inte kan hålla sig upprätt.
Nu är det så att mamma och pappa skaffade också en hund som inte kan lämnas ensam i ens några minuter hon har extrem ångest och river hela huset om hon blir lämnad så det betyder att jag har fått ta hand om henne när han umgås med sina vänner. Jag har inga problem med att vara ensam då jag är väldigt introvert. Men det börjar gå för långt nu och det börjar tära på psyket varje dag varje helg måste jag vara hemma med henne eftersom han ska umgås med sina krogvänner. Nu händer det då och då att han kommer hem sådär extremt stupfull men oftast är han normalt full på helger. Det som händer när han är extremt full är att han först inte ens kommer in genom dörren han kan inte få in nyckeln ens i låset. så jag måste öppna och dra in honom. Han ramlar om jag inte lyckas hålla fast honom och försöka få in honom i hans sovrum (en gång ramla han i trapphuset). I sovrummet måste jag klä av honom för att få han i säng. se till att han ligger i fram stupa sidoläge i sängen ifall han skulle behöva kräkas. ibland får jag även städa upp efter honom ifall han kissat på sig osv.
Sen mitt i natten eftersom han inte kan gå upprätt ens får jag gå ut med hunden (något som är hans uppdrag på kvällen vanligtvis) så då får jag gå ut ensam. sen försöka lugna ner mig sova så jag orkar med min studier (pluggar för att komma in på universitet) Det går bra med skolan och jag är duktig får A i nästan allt och sliter dygnet runt för att lyckas så jag kommer vidare. Grymt nöjd med mig själv med det.
Men hela nästa dag sen när han nyktrat till låtsas han om som ingenting. Ibland kan han säga att "ja det är som det är kan inte säga så mycket annat! jag håller med om att det är idiotiskt" .. Igår kom han hem i det där tillståndet igen och jag fick nog .. filmade allt från att jag fick in han i hallen till sängen och fick av han kläder och skor la hans nerkissade och leriga byxor i badkaret. Idag vill jag att han ska se detta men han vägrar. Han vill inte se! Problemet är att han inte kommer ihåg mycket när sånt här händer och därför "är det inte så farligt" men jag vill att han ska se hur fan jag har det varenda gång jag får ta hand om min egen pappa men han bryr sig inte.
Sjukt jobbig situation.. det känns att hur jag än väljer och gör kommer det inte bli bra. Vill heller inte lämna allt eller hunden hon betyder massor för mig då hon är den enda som faktiskt håller humöret uppe hemma och när sånt här händer. men jag är så låst. Har sagt upp alla vänner i stort sett hittar på saker att jag inte kan ses så dom inte ska börja misstänka saker så har inte träffat något på flera år. Jag försöker idag ordna till mitt egna liv med utbildning och arbete men det är hela tiden så att det här sätter hinder och jag tappar lusten. Om jag skulle lämna allt kommer det inte alls blir bättre det vet jag. Om inte annat för min egen ångest och oro men hur ska han kunna klara sig själv? Det kanske finns risk för att han blir så nere att han tar livet av sig?
Jag har en storebror också som bor nära men har ingen som helst kontakt med honom eftersom vi är så olika. Han lever i botten av samhället och vill inte ens ha kontakt med mig sen mamma blev sjuk.. han höll sig borta under hennes sjukdom så fick sköta det mesta ensam han har ekonomiska problem lever på socialen och har depressioner och har kronofogden efter sig så känner att jag inte ha någon lust att blanda mig in i mer problem. Så problemet är att jag måste försöka sköta allt ensam. Städa, dammsuga, gå ut med hunden passa hunden plugga söka jobb. Den enda fritiden jag har som jag älskar är träning. Tränar var och varannan dag där jag kan ha hunden med mig sen har jag mina studier.
Men jag vet inte hur man ska göra. Jag ska försöka prata med honom att gå till en psykolog eller någon som kan det här med alkoholism och hans bekymmer. Men när jag försökt förut så vägrar han. "Han är ju inte så onykter ofta... det händer några gånger bara säger han".
Saken är den att han förstår inte att det är ett extremt problem för mig. Jag mår sjukt dåligt av det här och jag är stressad och orolig för direkt han är ute om kvällar och helger eftersom vet jag inte i vilket tillstånd han är i när han kommer hem så jag måste jag sitta uppe och vänta så jag vet att han är kapabel att ta sig in och att hunden får komma ut men nu känns det att det börjar gå för långt. När jag har försökt kommunicera med honom hur jag känner säger han bara "äsch sluta lölja dig det har bara hänt någon gång" "jag måste få vara ute och träffa folk.". som sagt det känns som att prata med någon som inte ens lyssnar. Själv dricker jag inte alls! mycket pga allt jag sett i familjen men också för att jag helt enkelt valt bort det då jag tränar så mycket.
Men jag känner att jag måste få en förändring men jag vet inte hur hur jag ska göra eller vart jag ska börja ens?. :(