Jag letade efter trådar som hade barn i ämnesraden, men tappade tålamodet. Någon får gärna visa mig en tråd.

Har efter ett förhållande som varat halva livet separerat från en man som jag har flera barn med. Barnen är mellan lågstadieålder och gymnasieålder. När jag var gravid med mellanbarnet, tror jag att vårt ansvarslösa studentliv hade övergått i ett vuxenliv, där hans alkoholkonsumtion hängde kvar i det gamla, medan min var på en nivå för en mor med ett barn (måttligt) och ett barn i magen (inget). Under tiden då jag var gravid med tvåan gjorde jag noteringar i min dagbok de dagar min sambo inte drack. Det var inte många streck för nykter. Detta var nu för många år sedan, eftersom tvåan nu är tonåring.

Livet och våra egna beslut förde oss till spännande platser. Men underliggande fanns ett drickande, som någon gång övergick i att ske i skymundan. Eller -- jag bjöds gärna på alkohol och på mina favoritöl... medan min sambo kunde dricka med mig, men samtidigt konsumera mer utan att jag såg både före, under och efter. Och så förstås det rena smygdrickandet. Spåren av hans smygdrickande har både jag och min släkt, samt barnen, hittat i många år. Allt från ölburkar i skogen eller garaget, till tomma flaskor på konstiga ställen, spännande flaskor i pappas necessär, glömda glas med intorkat vin i botten i skåp, hyllor och under sängen, i källaren, i trappan.... Någon gång började min sambo ta hand om disken efter maten. Jag förstod inte direkt att det var för att han då kunde vara själv i köket med sina glas. Någon gång slutade också jag vilja bli serverad alkohol. Jag tänker att det kanske var då någon gång, som hans smygande fick ta nya vägar.

Under tiden har min sambo alltid haft ett bra jobb. Och kunnat göra karriär. Men utöver det, har han inte särskilt många vänner. Och vårt en gång sociala liv försvann. Men just det är underordnat. Och jag har lyckats ha vänner. Min oro gäller våra barn.

Fanns det en sak som jag trodde att jag kunde kräva av min sambo under tiden vi delade fram tills alldeles nyligen, så var det att han skulle vara nykter när han var ensam med barnen. Vi diskuterade ibland hans drickande, men han menade att han inte hade något problem. Under vårt liv, trodde jag att de beslut vi fattade om ny hälsosammare livsstil, nya ställen att bo på osv, skulle stötta honom i hans vilja att hålla sig nykter, men det funkade bara periodvis. Jag tror att jag var naiv. Jag trodde att barnen skulle vara motivering nog, även om jag inte var motiverande nog... Och jag kände mig besviken, ledsen och arg varje gång han var onykter när han var ensam med barnen. För det var han ju. Gång, efter gång, efter gång... efter gång... Att jag inte bröt upp då? Jag fick samtal från ett förtvivlat barn... Jag fick se brev från ett annat barn till sin pappa... Och jag fick se en liten en sittandes framför tevespelet med sin stupfulle pappa när jag kom hem (och ja, det hände också farligare saker, men vill inte ge alla detaljer här)... Men ändå bröt jag inte. Varför? Jag blev arg, ledsen, besviken.. Lindade in mina känslor efter år, och kände till slut ingenting för sambon. Den varma kärleken försvann. Det var arbetet som gjorde att jag var borta då och då. För att kompensera detta, som jag var tvungen att göra, sågade jag så småningom bort mer och mer och mer av mina egna aktiviteter utanför jobb och barnen och deras aktiviteter.

Men jag var kvar. Jag trodde nog att det skulle vara bättre för barnen om jag var kvar och dessutom vågade jag inte ta steget rent, krasst, ekonomiskt? Det fanns stunder då jag trodde att det skulle bli bra. för det fanns kortare eller längre perioder då sambon inte drack. Och vi har gjort en hel del roliga saker tillsammans. Det är jag den första att erkänna. Det är bara det att jag har varit den enda nyktra vuxna att rådda familjesituationen den andra delen av tiden.

Men så kände jag till att det måste ta ett slut. Jag kunde inte vara kvar i ett känslomässigt dött förhållande. Jag ville inte ge barnen bilden av att det är så uselt människor ska leva. Jag ville ge dem att leva i glädje, kärlek och förutsägbarhet, inte den otrygghet de levt med.. Men när jag tänkte på att göra slut, fokuserade jag i början mer mer på honom. Jag tänkte att det bästa vore att han mådde bra och drack mindre när jag gjorde slut, för annars kunde det sluta i en katastrof. Jag önskar att jag tydligare visat honom hur sviken jag kände mig och hur förbannad jag var. Det gör ont i mig när jag skriver detta. För till slut var det barnen som gav mig de bästa anledningarna till att gå: ett barn som säger att det oroas under veckorna av skolan och under helgerna av pappan, som har ont i huvudet och magen.. och ett barn som gråtande ringer mig när jag är borta..

Så jag gick.

Men saker blir inte lättare för det. Det jag vill diskutera här är hur sjutton göra med barnen. Någon säger: "barnen ska få vara med och bestämma själva". Men det är faktiskt inte så enkelt för dem. För även de är fast i ett medberoende (som vi försökt råda bot på genom deltagande i en självhjälpsgrupp). Och de har skuldkänslor. De vill inte såra. De vill att alla ska må bra.

Min fd. håller sig (sedan jag lämnade honom) nykter när han är med barnen och vi har alltid pratat lugnt och sakligt om de ämnen vi valt att ta upp. (Det kan jag utveckla en annan dag, eftersom jag gärna hade velat visa lite mer känslor, medan vi hade locket på.) Så vad vi har pratat oss fram till nu, är en lösning där barnen är hos båda, men lite mer hos mig. De delar dock en normal vardag med sin pappa.

Det här kan utifrån sett se ganska bra ut. Men barnen är olika. Minstingen kan sakna de där stunderna framför teven hos pappa. De större kan på olika sätt uttrycka att de önskar att de vore mer med mig, men de vill ändå vara med pappa. Ett barn säger att jag vill vara mer hos dig, men jag vill inte att mina syskon är ensamma hos pappa, så därför är jag där också.

Och så pudelns kärna: Hur tar man fram en lösning som passar alla, som inte är så vuxenanpassad som denna? För ska jag vara ärlig mot mig själv, tror jag att den lösning vi har kommit fram till mer är en lösning som passar min (förhoppningsvis) tillnyktrande fd. sambo och inte barnen, som fortfarande känner en oro.

Någon tänker kanske familjerådgivare? Vi har varit och pratat. Mitt intryck är att familjerådgivaren i den kommun där vi bor är mer av en parrådgivare. Och hen har definitivt inte någon större insyn i beroende- och medberoendeproblematik. Beroende som min fd. sambo blir mästare på att manipulera, har jag lärt mig på sistone (utan att för den delen kunna hantera det). Och detta var vad som hände också hos familjerådgivaren..

Jag har blivit lite uppmärksam på hur min fd. sambo försökt att manipulera barnen, genom saker han sagt som jag snappat upp. Jag tycker inte det är okej. Det gör ont i mig. Jag får en stor klump i magen. Men jag vet inte hur jag ska framföra det utan att själv verka manipulativ. Barnen och jag har alltid pratat och vi pratade också om pappas drickande innan vi bröt. Att gå från samtal med barnen, där de själva framför tankar om sina känslor inför situationen, känns dock svårt. De säger saker i förtroende. Jag känner inte att jag kan framföra till pappan att de inte vill öka sitt umgänge med honom, till exempel.. Eller att ett barn inte vågar ta hem vem som helst beroende på att pappa kanske har druckit.. Eller det här med att ett syskon är med hos pappa mest för att skydda sina syskon.

Just nu (i skrivande stund) är jag faktiskt inte orolig över något farligt FYSISKT ska hända barnen när de är hos pappa. Han håller ju sig nykter. Han skulle aldrig tillåta sig själv att tappa kontrollen så till den grad att det också märks utåt. Men jag vet vad den förbannade oron kan göra med dig PSYKISKT. Vad den kan göra med barnen. Och jag vet inte vad jag ska göra med den. Och där står jag idag när sambon börjar hinta om ett större umgänge med barnen. Det gör klumpen i magen ännu större.

Släpp kontrollen.
Men det kan du ju inte. Dina frågor är ju relevanta och du har både tänkt och agerat under åren.
Nu har du ju också gått och lämnat relationen.
Men du behåller ändå en vad jag uppfattar det som objektiv blick på det dina barn tvingas vara kvar i.
En relation med en pappa som på intet sätt är säker eller trygg i sin nykterhet.

Och vad kan du göra?
Försöka få barnen att acceptera en nolltoleranslösning kanske?
Där de lovar att lyfta luren till dig om pappa på minsta vis visar sig onykter.
För det kan de säkerligen avgöra på en grisblink.

Vill de inte acceptera det och föredrar att vara med en halvlullig pappa för att den relationen ändå ger de kvalitet i någon mån.
Så kan du bara acceptera det också.
Din kontroll och ditt medberoende fortsätter ju fast du lämnat relationen.
Jag är den första att förstå och erkänna att precis så var det ju för mig också fast inga barn var inblandade.
Fortfarande snart tre år efteråt är jag fortfarande delvis kvar i medberoende till mitt ex.
Jag kommer inte att bli fri förrän han är död,nykter eller i en ny relation.

Jag tror att du måste bestämma dig för en strategi som du kan hålla fast vid och som passar dig utifrån de förutsättningar som råder.
Försöka att blanda in barn och ex så lite som möjligt och bara ha dina planer för ditt liv i fokus.

Vad ska du göra om det eller det händer, hur ska du agera då`
Hur ska du kunna behålla en talbar dialog med exet och barnen utan att skuldbelägga.

Kanske de tom vill vara hos sin pappa fast han dricker?
Kan du hindra dom från det?
Ska du hindra dom från det?

Och kan ni ha nån kod röd när eller om det går åt helvete?

Och sist men inte minst,välkommen till forumet!

Slumpmässigt A…

Jag ska tänka över vad du skrivit. Det här med kontroll är något jag funderat mycket över. Och både den fd. sambon och jag har ju sysslat mycket med det. Han med kontroll över alkohol. Och jag med kontroll över allt jag trott att jag varit tvungen att kontrollera. Som barn till en förälder som periodvis mådde dåligt (och drack/medicinerade), har jag dock med mig att förutsägbarhet och trygghet är viktigt när du växer upp. Och kanske läser jag in barnens behov av detta extra mycket av den anledningen...

Men just kontrollen av både exet och dina barn och den miljö de vistas i när de är hos honom är ju utanför din kontroll.
Vilket gör det så mycket svårare för dig att acceptera.

Är han verkligen nykter,hur vet du det?
Hur mår barnen i detta osv är ju säkert frågor du ställt till dig själv massor med gånger.
Men de kanske klarar det bättre än du tror?

De vet om hans sjukdom,just nu är han nykter även om det kanske bara är tillfälligt.
Kan du bara luta dig mot det faktum att han faktiskt är nykter just nu?

Kan du förlita dig på att du kommer att märka när han inte är det och ha en plan redo för det?

Kan du då istället rikta om energin i kontrollen mot dig själv.
Jag har mått pest och pina och gör det fortfarande ibland.
Att tvingas leva i relation till mig själv istället för mitt drickande ex.
Då var jag alltid starkare tryggare,lugnare,helt enkelt bättre och slapp jobba med mig själv och mina svagheter och bitvis dåliga mående.
Mina problem blev baggisar. Men dessa baggisar växte sig med åren allt större och nu står jag här och får skörda frukterna av att ha skjutit upp jobbet med mig själv så länge.

Men det kanske är för tidigt än för dig.
Du kanske först måste se att separation och umgängesformer ramlar på plats.
Men jag önskar dig lycka till med allt.

Du kanske i grunden mår riktigt bra och har gjort en del av jobbet innan separationen och då kan du bara slänga mina ord över axeln :)

Slumpmässigt A…

Minsta lilla ord får mig att brista i ut i tårar, så jag har nog en lång väg. Tack för kloka ord.. Jag funderar vidare:)

Slumpmässigt A…

och jag önskar dig själv lycka med ditt arbete, som jag inte har så stor insyn i, men som jag förstår är/har varit utmanande:)

Lyra

Hej! Jag ser min egen framtid i din om jag inte agerar nu. Mina barn är ännu små. Vi har öppnat upp hemma och pratar om det. Mannen i mitt liv förnekar inte problemet men tar det inte heller på allvar. Vi är på väg att separera.

Jag vet inte vad som kommer men det viktigaste tror jag är att prata! Att öppna upp! Att visa känslor för barnen, deras pappas problem är inte ditt eller deras att lösa.

Som nån annan skriver. Nolltolerans mot alkohol när barnen är där tror jag peronligen är enda vägen. Barnen är lika medberoende och kanske mer än vad du är. Det tar låååååång tid att vakna ur ett medberoende. Ta stöd. Kräv stöd, i min kommun fanns inte det stöd vi behövde så kommunen köpte in terapitid till oss i en annan större kommun som ligger i närheten. Hos någon som är specialist på boroendeproblematik. Kan ni få det?

Många skriver också att familjeveckor är bra. Kanske vore något för er?

Hoppas ni kommer vidare! Det går sakta och är tungt men du har börjat!

Min terapeut sa nåt bra som jag hänger i i svåra stunder; att jag som vuxen har en RÄTTIGHET att säga hur jag vill bli älskad, hur jag vill ha mitt liv. Gentemot mina barn har jag en SKYLDIGHET att beskydda dem och se till att deras liv är bra,

Vad säger det dig? Om du känner som att de fysisk och psykiskt kan råka illa ut hos sin far, vilka skyldigheter har du då? Det vet du ju egentligen redan. Men det kanske kan klarna när du sätter ord på det?

Du klarar det här, men låter som att du behöver ha nån professionell att luta dig mot att bli bekräftad hos och få hjälp att sortera dina tankar! Gå till socialtjänsten och kräv stöd! Du har rött till det!

Kram! Kämpa på!

Lyra

Hej! Jag ser min egen framtid i din om jag inte agerar nu. Mina barn är ännu små. Vi har öppnat upp hemma och pratar om det. Mannen i mitt liv förnekar inte problemet men tar det inte heller på allvar. Vi är på väg att separera.

Jag vet inte vad som kommer men det viktigaste tror jag är att prata! Att öppna upp! Att visa känslor för barnen, deras pappas problem är inte ditt eller deras att lösa.

Som nån annan skriver. Nolltolerans mot alkohol när barnen är där tror jag peronligen är enda vägen. Barnen är lika medberoende och kanske mer än vad du är. Det tar låååååång tid att vakna ur ett medberoende. Ta stöd. Kräv stöd, i min kommun fanns inte det stöd vi behövde så kommunen köpte in terapitid till oss i en annan större kommun som ligger i närheten. Hos någon som är specialist på boroendeproblematik. Kan ni få det?

Många skriver också att familjeveckor är bra. Kanske vore något för er?

Hoppas ni kommer vidare! Det går sakta och är tungt men du har börjat!

Min terapeut sa nåt bra som jag hänger i i svåra stunder; att jag som vuxen har en RÄTTIGHET att säga hur jag vill bli älskad, hur jag vill ha mitt liv. Gentemot mina barn har jag en SKYLDIGHET att beskydda dem och se till att deras liv är bra,

Vad säger det dig? Om du känner som att de fysisk och psykiskt kan råka illa ut hos sin far, vilka skyldigheter har du då? Det vet du ju egentligen redan. Men det kanske kan klarna när du sätter ord på det?

Du klarar det här, men låter som att du behöver ha nån professionell att luta dig mot att bli bekräftad hos och få hjälp att sortera dina tankar! Gå till socialtjänsten och kräv stöd! Du har rött till det!

Kram! Kämpa på!

Slumpmässigt A…

Det hjälper att du skriver. Särskilt det där med rättighet och skyldighet kommer jag bära med mig. Men den här processen är såååå lååång. Jag har kämpat och varit på väg i väldigt många år. Någonstans då de två äldsta barnen var små, tänkte jag att det var dags. Men vartenda litet tecken till bättring höll mig fast. Och så bidrog jag till hela familjens medberoende, egentligen, kan jag tänka nu. Vi är ju fortfarande fast. Separationen är bara ett par månader gammal och jag har hört att det kan ta en livstid att göra sig fri.

Här tänker jag därför att ja, kanske är det bättre för dig att agera nu. För jag tror inte att du vill att dina barn ska börja leta flaskor, så som mina har gjort. Det är ju egentligen förfärligt när jag tänker på det! Och det är ju bara en av de yttringar som den här situationen tar sig. Andra sitter djupare inne i dem. Det är hjärtskärande att tänka på att mitt äldsta barn har fått vara vuxen då jag varit borta på jobb, för att pappa däckat och somnat ifrån allt, inklusive levande ljus och småsyskon. Och det tar lika ont när jag tänker på hur tvåan undviker att ta hem kompisar för att pappa dricker. Ännu mer hjärtskärande i hans fall, är hur han hamnat mellan mig och en hotfullt kontrollerande och berusad pappa.. Där finns mer.. Alla löften som pappan gav, som aldrig blev någonting med. Känslan av att det känns konstigt när pappa är med på träningar.. Skuld och skam som jag har lärt mig att vi alla burit (och fortfarande bär...). Att pappa inte kommer ihåg.. Att det känns märkligt när pappa till slut är engagerad i läxor... för det har han aldrig varit innan... Att det känns konstigt när pappa försöker prata... (det är så klart också jobbit för pappan).

Mina äldre barn fick gå i stödgrupp under året, ett beslut som jag fattade baserat på mitt ansvar gentemot dem, men som de också kände ett behov av. Detta är något som min fd. har reagerat starkt på, trots att han var både informerad och inbjuden att delta i samtal. Jag tror mig förstå att det beror på att han inte kan kontrollera den processen. Men också det är det svårt att prata om med honom om. Det skulle kännas som pekpinnar och tillrättavisande från mig och börjar jag på det sättet, tar diskussionen snart slut.

Jag har känt nu i veckan att jag nog ska ta tag i någon hjälp. Har hittat till Al-Anon, men kanske ska jag också prata med en KBT-person eller liknande. Men allt är inte så lätt att få tag på här i den lilla kommunen..

Och Lyra, dina tankar hjälper mig på vägen. Och jag hoppas att du finner ett sätt att ta dig ur. Mina vänner sa till mig att inget tillfälle är det rätta för att ta steget. Eller tvärt om att alla tillfällen är det. Jag tror att de hade rätt.

Amelie

Inget rätt tillfälle, alla tillfällen rätt.
Kämpa kämpa! Du är inte ensam om att precis har lämnat och våndas inför det tuffa som väntar, men tänka på allt det tuffa du lämnar bakom dig.
Önskar dig ett gott nytt 2017!

Muminmamma

Först en stor kram och sedan tack! Denna tråden med barnen är det jag behövde läsa. Kommer också hem till man som är full när han är ensam med barnen. Får sms om att pappa är full igen och att de vill att jag ska komma hem. Känner även jag att det med kontroll dominerar mitt liv. Tyvärr är det kontroll över kaos och det finns liksom inte. Men jag är ju ändå i samma hus. Känner också en så stark oro när jag får mod och ork till att bryta upp över hur barnen ska ha det.
Det kommer bli bra och som ngn annan skrev i tråden, alla tillfällen är rätt! Kram

Slumpmässigt A…

Amelie och Muminmamma! Kramar till er och tack.

Muminmamma, jag tror jag får försöka läsa mig till hur ni har det. Men det här med att komma hem till en berusad förälder, att barnen får vara stora, eller att barnen ringer och vill att man ska komma hem (hur nära eller långt borta man än är), det gör verkligen så ont, det är inte bara magen som vrider sig in och ut. Jag var beredd att bryta upp varje gång. Verkligen. Men något höll mig kvar. Tron att det var bättre för barnen att jag var kvar. Och att rätt tillfälle skulle vara när han mådde bättre. Där, tänker jag nu, att jag tänkte fel. Men hur lätt är det att tänka rätt när allt man vill är att ha ordning på vardagen, trygghet för barnen -- och kanske en ordning på mannen som jag ju egentligen inte kan få ordning på genom mina handlingar, eftersom han själv måste vilja (har jag fått lära mig så här i sluttampen).

Alla barn är olika och har upplevt allt det här på lite olika sätt, och jag ser att de har olika behov. Jag vet bara inte hur jag ska kunna tillfredsställa dem. Även om vi pratar mycket, tycker de att det är svårt att uttrycka, för även deras känslor är splittrade.

Jag förstod väldigt sent det här med medberoende. Men när jag väl förstått vad det är, läst på och pratat om det, så ser jag ju också hur fast vi fortfarande är i det beteendet. Kontrollen hör dit. Största barnet och jag pratade lite om det härom dagen. Om hur hen fortfarande trillar på glas och/eller flaskor och noterar det. Men bara rester, inte från tiden som de är med pappa, säger hen. Mellanbarnet, som varit den som på riktigt letat efter flaskor, har inte berättat om något letande på sistone. Hen vill nog inte veta just nu.

Är det något jag själv kan rekommendera, även om jag fortfarande behover tips om hur jag ska gå vidare, är det här med stödgrupper för medberoende barn (och vuxna). Det känns som att det har stärkt barnen.

Känner att jag är lite otydlig idag. Det är inte alltid lika lätt att plocka fram allt.

God fortsättning och styrka!

Muminmamma

Du förstår precis. Den där knuten i magen som vrider om och aldrig riktigt försvinner. Nu har jag jobbat natt och ska hem och försöka sova några timmar. Alla sover när jag kommer hem och det första jag gör att kolla efter flaskor/burkar för att se hur mycket min man drack igår. Sen gå runt och plocka i ordning i röran innan jag kan sova lite. Är så trött på att alltid vara på min vakt och hela tiden försöka kontrollera allt. Ska verkligen ta tag i det här med stödgrupper. Tack för pepp och omtanke! Stor kram!

Jag var ett barn, ensam med litet syskon och full pappa när mamma var på jobb. Hon jobbade inom vården så det gällde både dagar och nätter, vardag som helg.
När jag var liten förstod jag inte att han var berusad, att det var onaturligt och fel, och på det sättet växte jag in i normaliseringen och medberoendet. När jag var tonåring med ansvar för mindre syskon var jag förtvivlad och maktlös och bad min mamma att skiljas. Det hände, när jag var riktigt rädd över vad han kunde ta sig till att jag ringde henne på jobbet. Dock var han aldrig hotfull mot mig utan ilska och olika hot riktades mot andra men det var var ändå oerhört skrämmande.
Det gick så långt att jag drev honom att flytta. Alltså jag drev. Det blev förstås jävla fel och slutade med att jag flyttade, var i övre tonåren då, och han flyttade tillbaka. Långt senare, efter fortsatt missbruk och med tiden även våld, skilde sig min mamma och levde goda år. Han dog i skador av sitt missbruk.
Det jag vill säga är: Utsätt inte era barn för detta!!! Det ger skador för hela livet. Skador av olika slag; normalisering av destruktiva mönster, medberoende, katastrofkänslor, tillitsbrist. Därtill att otryggheten och sökandet i tonåren gjorde att jag själv var mycket nära att hamna helt fel i livet. Lyckligtvis blev det inte så.
Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt liv! Att därigenom skapa ett tryggare liv för barnen. Styrka och kraft till er / mt

vindstorm

som har letat just efter en tråd som denna, där barn (tyvärr) är inblandade, medberoende..

Jag är en ganska "ung" vuxen (30+) med ett barn sen tidigare relation, 2 gemensamma i nuvarande relationen där barnens pappa dricker. Han har även ett barn själv sedan tidigare relation. Alltså har vi ibland 4st barn hemma. De är 1-11år. Behöver jag säga att bara där går ganska mycket energi? ;)

Han dricker (numer) endast och enbart i smyg! I början av relationen och våra första år tillsammans drack vi "normalt" tillsammans, turades om vid tillställningar att ibland drack han och jag körde hem, nästa gång tvärtom osv. Oftast var det till och med han som körde. Han blev aldrig full! 2 år in i relationen skulle vi flytta till större, jag var föräldraledig och började smått att packa hemma. Då hittade jag spåren för första gången.. 14st gömda petflaskor med rester av vin i.. undanstoppade på de mest konstiga ställen! Jag blev chockad! Konfronterade honom, vi pratade och det kändes som att allt skulle ordna sig. (kortfattad version) Vi flyttade. Under de kommande 2-3 åren misstänkte jag ibland att han drack/druckit men då han aldrig dricker sig full så var det bara så konstigt tyckte jag att han envisades med att dölja det, vad var problemet liksom? Jag tog det som en "dumhet" och tänkte att det måste han sluta med. Det gick perioder då jag är säker på att han inte drack något, ibland långa (flera månader) ibland kortare perioder emellan. Aldrig har jag eller barnen blivit påverkade av detta, inget har liksom hänt eller inte hänt pga att han druckit. Men nånstans har jag hela tiden haft i bakhuvudet att detta kan bara gå åt ett håll om det fortsätter.. Och här står vi nu. I somras insåg jag på allvar att han dricker visst än, och har ökat i mängd. Han får ett litet "rus" och blir sedan så trött att han "bara ska vila lite" men somnar och går inte att väcka på flera timmar! Han blir trögtänkt, ologisk, frånvarande.. Detta har jag pratat "bort" med barnen då pappa har ett tungt jobb och måste vila så att han orkar vara med.. att han somnar alltså.

I slutet av sommaren konfronterade jag honom, och i samma veva flyttade min (ej biologiska) syster in hos oss och det tog full fart och eskalerade. Han drack lite var och varannan dag! Blev full, konstig, undflyende och till varje pris nekade han in i det sista.. Vi konfronterade honom båda två. Hon har växt upp med en mamma som är alkoholist och har en del kött på benen så att säga. Till slut lyssnade han, kändes det som. Vi fick en fin kontakt, pratade massor och han tog till sig allt vi sa. Började gå till AA! Han gick där nästan 2 månader under hösten, men efter bara ngr veckor förstod jag att han drack parallellt. När jag konfronterade honom så erkände han, men oförmögen att ta tag i det hela så slutade han i stället att gå. Sen förstod jag att han dricker när han är ensam med barnen.. Han blir inte elak, aggressiv eller så.. men trött, frånvarande, hänger inte med i samtal, kan inte resonera logiskt.. Och så denna risken med att han kanske somnar.. om han somnar så vaknar han inte för allt i världen.

Jag kan inte leva med denna oron! Ska jag inte kunna lämna mina, våra egna barn med sin pappa ett par timmar utan att vara orolig att lillan trillar ner för trappan för att pappa inte är uppmärksam, eller att något annat händer? Vad är det för relation? Vad ska jag med en partner till som inte är kapabel till att leverera trygghet? Om jag ändå ska göra allt jobb själv så att säga, då kan jag lika gärna göra det utan honom. För när vi trampar runt i samma hus, med detta liggande över oss som ett stort mörkt moln, då går jag bara och bygger upp en massa ilska, besvikelse och vår relation tar än mer skada.. Sorgligt.

Före jul ställde jag ultimatum, ta hjälp, annars flyttar jag ut. Han ville genast ta hjälp och vi tog fram info till en beroendeklinik i närheten, men ringde han? Veckorna gick.. och den 23e låg han stupfull på v-rumsgolvet. Jag och barnen hade uppesittarkväll på bottenvåningen. Tragiskt. Jag lät julen passera, för barnens skull, liksom nyår. Förra veckan sa jag att -nu är jag trött på att vänta på att du ska ringa det där samtalet. Jag flyttar ut med barnen tillsvidare. Så ringde han samma dag! Detta fram och tillbaka! Jag blir galen! 2 dgr senare skriver han in sig (det var för bara några dagar sedan) Lite hopp infinner sig och nästa dag, i torsdags, så behöver jag jobba lite och bestämmer mig för att lämna barnen med honom ett par timmar.. Kommer hem och får höra under kvällen av 3åringen att pappa vaknade inte när det knackade på dörren fastän hon hoppade på honom och klappade honom i ansiktet.. Jag gick sönder. Tog barnen och åkte hem till mamma tillsvidare.

Jag har makten att skapa ett tryggt liv för barnen. Är bara så förbannat ledsen över att det är jag som tvingas till detta PGA honom! JAG måste ta ställning, sätta ord på mina egna värderingar/prioriteringar, agera & genomföra. För barnens skull.

Har anmält mig till "anhörigskolan" som stockholms stad håller i. Ska bli intressant. En kurs på med träffar en-två ggr i veckan..

Oj vad långt detta blev! Lite rörigt också kanske..

/*du är inte ensam

InteMera

Ikväll har min förtvivlan över mannens drickande tagit nya proportioner och började leta efter stöd i situationen, och hittade hit där ni som skriver verkar veta exakt vad man lever med.

Nu har han råsupit två dygn, dricker och sover turvis, men till all tur håller han sig i garaget där vi har gästrum så barnen slipper se eländet. Har i ren ilska storstädat hemma och hittar flaskor i skåp, bokhyllor, bakom kläder i garderober och i verktygslådan. Han inbillar sig ingen märker att han druckit även om barnens antenner redan också kan upptäcka det innan vi fått av oss skorna i hallen - lukten som ni alla känner igen. Har för två år sen börjat skriva upp datum när jag tycker han druckit för mycket, för i nåt skede trodde jag att jag är överkänslig. Blev 27 datum förra året, och då är det bara de gånger jag tyckt han druckit för mycket när vi alla är hemma och inte de gånger han varit full när jag och barnen varit bortresta. Han drack bort sitt körkort i ett år också, med påföljd han skulle skjutsas på jobb dagligen så drickandet har fått helt konkreta konsekvenser utöver obehaget.

Varje fredag på jobbet har jag ångest över att åka hem, hur full ska han vara. Blir han elak och sluddrig, pratar konstiga saker eller försöker vara låssastrevlig? Eller ska han bli våldsam? Alltid plan B i bakhuvudet för mig och barnen. Hur länge orkar man? Barnet har själv redan sagt högt att hon funderar hur hon vill bo om vi flyttar skilt, den viskade "var är pappa" kommentaren är för hemsk att stå ut med redan nu men vad om hon ska vara själv med honom och jag inte är där och räddar situationen? Han slocknar och går inte att väcka, har han gjort många gånger förut när jag varit på jobb eller hemifrån några timmar och dotterns min säger allt när man möter henne i hallen - hjärtat brister på mig. Vad som skulle hända honom om jag flyttar bryr jag mig faktiskt inte i mera för känslorna har bytts till avsky och missmod och i detta skede funderar jag bara på hur jag ska få bort min dotter ur detta för gott.

Tack till den som orkade läsa ända hit, måste bara få ur mig delar av detta för att få ordning på tankar och funderingar om vad som ska bli nästa steg.

Kan tillägga att mannen inte alls förstår min kritik av hans drickande, han har ju inget annat problem än en hysterisk fru enligt honom.

Känner igen en hel del av det du berättar: manipulerandet, förnekandet, ansvarslösheten, charmen utåt. Undrar vad han skulle känna, säga om han råkade läsa ditt inlägg utan att veta att det är er det handlar om! Skulle han fortsatt tycka att det bara är kvinnan som är hysterisk?

InteMera

Han lyckas för sig själv till och med förneka att han varit våldsam och han menar alla dricker och ser inte att det sätt han dricker på - ensam, i smyg och alltid för mycket- faktiskt inte är vanligt. Om han skulle bli full på en fest skulle jag faktiskt inte tycka illa om det, men hans fylla sker alltid hemma utan gäster. Skulle han läsa det jag skrivit skulle hans förnekelse tyvärr göra att han inte alls ser att det på nåt sätt har nåt med hans liv att göra. Svårt att argumentera med en som inte över huvudtaget ser han gör nåt fel.

Muminmamma

...som har det så här. Det är helt galet! Vindstorm och Intemera och Dionysa. Inser när jag läser trådar nu och skriver och ja, helt enkelt förstår hur jävligt många med mig har det. Har blivit så fruktansvärt anti mot alkohol! Själv dricker jag inte och har i stort sett aldrig gjort det, då jag växt upp med far och styvmor som druckit friskt. Vad gör jag? Jo jag gifter mig med en man som gör exakt likadant! Hur smart är det?

Frågan vi alla ställer oss är hur vi ska orka och om det ska ta slut någon gång. Börjar sakta inse nu att vad jag än gör och hur jag än döljer min mans drickande, städar, handlar, fixar och "skyddar" barnen, så kommer det aldrig, aldrig någonsin sluta om inte min man själv bestämmer sig. Ikväll har han som vanligt "bara" druckit 2 öl och 1 flaska vin inomhus. Ute i garaget har han smygsupit som vanligt. Resultat, full kl 22 och i säng. Nu sitter jag i soffan efter att ha städat och plockat och de 2 yngsta sover i soffan. Omstoppade och trygga.
Jag hatar att sitta här och vet att jag snart kommer gå ut i garaget och titta. Kommer hitta hans tomma/halvfulla flaskor.

Det gör mig så ont att höra att julafton var som den var Vindstorm och jag känner igen mig InteMer när det gäller plan B som man hela tiden har....

Vi förtjänar inte detta tjejer. Inte alls. Ni är fantastiska. Stor kram!

Mini

Tack alla fina ni i den här tråden. Det är svårt att förstå att vi är så många i samma situation. Det är skrämmande hur lika liv vi lever allihopa. Lite kort bakgrund om mig är att min sambo nådde botten för fyra år sedan. Vår son var då 3 år. Efter behandlingshem och min anhörigvecka var han nykter i ca.3.5 år. Alkolås och andra påföljder var tufft för honom men han kämpade på bra. I höstas blev han av med jobbet och i samband när alkolåset togs bort fick han för sig att testa dricka!!!! Min sambo må vara en av de mest allmänbildade och intelligenta människor jag känner men som ni alla vet är det något annat som styr. Han tog ett helvetes långt återfall och det har inte blivit bra ännu. Han är fantastisk med vår son och dricker ej på dagarna men sedan när jag kommer hem sätter han igång. Lite mer disciplinerat men lika jobbigt som tidigare. Varför är jag kvar i detta? Hur gör man? Jag vet att det kommer att bli ett helvete hur jag än gör och det är det som är problemet för mig, tror jag. Han säger att om jag lämnar får jag ensam vårdnad. Ok fint tänker jag. Gärna för mig men vår son kommer att fara illa om han inte får bo hos sin pappa ibland ( om han nu blir nykter- vilket jag just nu kan ha koll över men inte sedan) Han älskar sin pappa. Jag har fått fly till hotell några gånger med min son och efter de gångerna blir allting 100 gånger värre, så vad händer om vi flyttar ut nu? Ja då är jag rädd för att han skulle komma dit vi bor, full, och störa sig. Jag har pratat med advokat och det finns en del saker att göra när det gäller huset, som han såklart vill behålla ( för att rusta upp och söka dyrt...och för att jävlas!). Nej, varför inte tänka på barnets bästa någon gång!? Jag är vilsen eftersom jag känner att han hela tiden vill "vinna"och vill köra över mig. Och han har rätt hela tiden! Såklart! Nej! Jag vet att vi måste bort från det här nu men det är svårt i de bra tillståndet, att prata om det och ta ett beslut tillsammans. Jag vet väl innerst inne att det inte kommer att bli så, att vi tar ett beslut tillsammans. Det gör mig ledsen och det plågar mig. Vad gör vi nu, alla vi tjejer som borde få vara glada, ge våra barn den energi som våra respektive tar ifrån oss och leva ett bra liv? Hur räddar vi våra barn? De har redan tagit så stor skada och i och med de ett mycket stort ansvar som de inte ska behöva göra när de är så små! Vilsna, ledsna kramar

vindstorm

som har det så här. För många :(
Och när jag läser här om er, om mig själv, har läst mina egna inlägg och kommentarer (bra påminnelse om vad man själv känt i omgångar) ! För man blir ju blind, lite expert på att dölja för sig själv också hur det faktiskt är. När man väl sätter ord på det hela så är det så overkligt på nåt sätt att man verkligen hamnat här i livet! Och när jag tänker på ifall någon av er fanns i min närhet, var någon jag kände, så vet jag att jag skulle lyssna.. jag vet också vilket råd jag skulle ge. Så om jag tar och vänder på det och ger det rådet till mig själv.. ? Så vet jag vad jag måste göra :(

Jag känner ännu inte att min och sambons relation är helt utdömd, jag måste tro och våga hoppas i alla fall litegrann, ett tag, ge det en chans att bli bättre. Men jag vet också att det bara kan ske om han blir helt frisk, nolltolerans, och tiden får visa om tilliten slutligen kommer tillbaka. Men om det sker om 3 månader, 6 månader eller kanske nåt år, om ens alls! Det får vi se. Under tiden, och fram tills dess måste jag få "lugn och ro" med barnen i deras och min vardag. Jag är trött på att gå runt hemma, misstänksam, spionera, leta och vara arg, ledsen, besviken, grälsjuk och uppgiven. DET om något skadar relationen mellan oss vuxna. Ska den relationen ha en chans i framtiden så vill jag kunna stötta honom i detta, men han måste tydligt jobba med detta av egen drivkraft. Och under tiden vill jag ha ett eget ställe för mig och barnen att vara på, läka, vara trygga, slippa oron, misstänksamheten osv. Har bestämt att vi måste prata allvar, planera framåt: hur gör vi NU? Hur ser närmsta månaden ut, om 3 och 6mån. Vad gör vi med radhuset, vem ska flytta eller ska vi sälja? Det har jag framför mig i veckan som kommer.. Tunga samtal. Men känns märkligt bra ändå så här innan, känns skönt att ha en liten plan att gå efter, börja agera. Så sorgligt bara. Börjar nog komma in i den biten själv nu, sorgearbetet, släppa kontrollen över honom. Känns som att släppa taget. Motvilligt, men tvunget.

Kram till er alla!