Nu har jag tagit första steget ut ur medberoendet. Min man har tidigare lovat att han aldrig mer ska dricka, men det har han i och för sig lovat många gånger "sucka". -Men nu har hans beroende ökat och han är mer okänslig för vad vi andra i familjen säger och känner och förhållandet är mer än destruktiv.

Barnen förstår och peppar mig att lämna det sjunkande skeppet, för vi alla inser att han inte kommer att sluta med sitt drickande även om det skadar honom själv eller andra. Man blir liksom trött på alla brutna löften, all falskhet och alla lögner - när jag summer för mig själv allt som hänt under åren så förstår jag inte hur jag har stått ut och orkat.

Nu vill jag skilja mig för jag ska ägna mer tid att ta hand om mig själv istället för att leva i skuggan av hans missbruk. Jag har fått kraften och tagit det stora steget har skaffat en lägenhet och ska nu flytta. Men trots detta så har jag dåliga dagar där jag bara lägga mig ner och gråta för att han är så fullkomligt känslokall inför att han sliter upp familjen med sitt drickande.

När jag ville få honom skriva på skilsmässopappren så började vi diskutera ekonomin. Han ska köpa ur mig ur huset eftersom han vill bo kvar. Då kom diskussionen om att bli särbos, det kände på något sätt tryggt att vi trots allt ändå ska finnas där för varandra. Att skriva på skilsmässopappren om äktenskapsskillnad gjorde allt så defenitivt och hårt. Vi beslutade att ge det några dagars betänketid om särboförhållande.

Men jag inser nog att skillsmässa borde vara det som gäller eftersom han inte vill sluta dricka och söka professionell hjälp, han säger öppet att han inte tänker sluta dricka. För mig finns det bara skilsmässa som alternativ i så fall. Det känns som att om blir vi särbos så håller han mig på något sätt kvar i medberoendet. Han diskuterade även att jag kan ju komma tillbaka efter en tid i så fall? ( förnekelse)

Det är tungt när man älskar någon och levt i 27 år tillsammans det blir en känslomässig berg- och dalbana. Gör jag rätt i att neka honom ett särbo förhållande? - borde vi prova detta en tid ? eller...

vindstorm

Hej,

Jag fastnade för din sista mening.. "Gör jag rätt i att neka honom ett särbo förhållande?"
Jag skulle vilja säja så här i stället: du har RÄTT till att bestämma själv över ditt EGET liv, och göra det DU behöver för att må bra =)
Och det låter lite på hur du beskriver det som att du egentligen är på det klara med hur du faktiskt vill göra.. Även om det tar emot, gör ont och är svårt.. Men du har egentligen redan tagit steget! Steget till att må bra och gå en positiv framtid till mötes! Grattis!

Är själv just i skedet att jag har bestämt mig för att jag måste lämna min sambo, vi har "bara" 6 år tillsammans mot era 27 år.. Men jag tänker att det inte egentligen är någon skillnad. Det gör det inte lättare för mig.. Men jag tänker att jag inte vill känna efter totalt 27 år att jag borde ha lämnat tidigare.. Dessutom har vi flera barn, alla under 12 år som i allra högsta grad riskerar att normalisera en destruktiv situation. Det är inget jag vill låta mina barn växa upp med.. Jag har en tuff tid framför mig. Men på sätt och vis känns det redan lite bättre.. bara av att ha en plan :)

Muminmamma

Så bra svar Vindstorm. Det är du Jill som bestämmer nu. Du är i många år vikt dig och anpassat dig. Du förtjänar att få äga dig själv och inte hela tiden oroa dig och inte kunna leva fullt ut.
Du är så stark som gör detta. Jag är som Vindstorm i processen att jag nu sakta börja förstå att detta inte går och sörjer och gråter.
Stor kram!

InteMera

Det låter som att den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är din man. Han behåller dig i sitt grepp och du får inte det egna liv du velat ha. Finns det tider och dagar du vill träffa honom kan du göra det även som skiljd, men att vara särbo innebär du ändå ska känna ansvar och oro över honom och vara delaktig i hela hans rusiga berg och dalbana med allt vad det innebär för dig. Om du efter 27 år tagit steget - är det då värt att göra det halvdant? Du har nog tänkt igenom beslutet att skiljas länge nog, annars blir det bara år 28 också men på skild adress om du förstår hur jag menar? Hoppas det inte låter hårt det jag skrivit, men i din text lyser din vilja klar, att du vill bryta och komma vidare men han försöker lirka, lura och manipulera dig att fortsätta som hans sidekick. För du har uppenbart inte huvudrollen i ditt och hans liv, det har alkoholen.

InteMera

Det låter som att den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är din man. Han behåller dig i sitt grepp och du får inte det egna liv du velat ha. Finns det tider och dagar du vill träffa honom kan du göra det även som skiljd, men att vara särbo innebär du ändå ska känna ansvar och oro över honom och vara delaktig i hela hans rusiga berg och dalbana med allt vad det innebär för dig. Om du efter 27 år tagit steget - är det då värt att göra det halvdant? Du har nog tänkt igenom beslutet att skiljas länge nog, annars blir det bara år 28 också men på skild adress om du förstår hur jag menar? Hoppas det inte låter hårt det jag skrivit, men i din text lyser din vilja klar, att du vill bryta och komma vidare men han försöker lirka, lura och manipulera dig att fortsätta som hans sidekick. För du har uppenbart inte huvudrollen i ditt och hans liv, det har alkoholen.

Jill

Tack för era kommentarer ni alla har så rätt och jag är så tacksam för era svar, exakt mina tankar men det känns skönt att få dem bekräftade.

Vindstorm ; -Du har helt rätt ! - jag har själv rätten att bestämma över mitt eget liv och min tvekan är naturligtvis en del i en sorgeprocess. Hoppas du också hittar kraft att utföra din plan, ta ett litet steg i taget för att göra det du måste för din egen skull och för dina barns skull.

Muminmamma; Tack för stödet, helt rätt "Det är jag som bestämmer nu och jag känner mig "galet" stark, livet är så kort och jag har rätt att få leva det liv jag vill en tid emedans jag är frisk. Just nu behöver jag bara frid, att hitta lugn och ro i både kropp och själ - heja mig!

InteMera; - Det du skriver är så sant! - det var länge sedan jag hade huvudrollen och den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är min man. Han försöker så klart behålla mig i sitt grep. Jag förstod det innerst inne men det var för jobbigt att tänka så. Men samtidigt så upptäcker jag nu att han har nog inte förstått att jag tänker lämna honom förrän pappren för skilsmässan skulle skrivas under.

Det blev liksom ett uppvaknade för oss båda att nu är det slut. De borde skriva det mer lättsamt det står - Vill ni avbryta ert äktenskap snarast osv. När man läser denna text kändes det så kallt och mekaniskt där man levt tillsammans så många år i både glädje och sorg. - Det borde istället stå - Grattis till er båda för att ni lyckats hållt ihop ert äktenskap i så många år och vi beklagar att ni idag vill skilja er men bra jobbat - vi ska underlätta detta för er så ni kan börja era nya liv (ironi). - Idag så läste jag ett så bra citat; - försök aldrig att vinna tillbaka en person som valt att förlora dig.. så sant!

Jill

Tack för era kommentarer ni alla har så rätt och jag är så tacksam för era svar, exakt mina tankar men det känns skönt att få dem bekräftade.

Vindstorm ; -Du har helt rätt ! - jag har själv rätten att bestämma över mitt eget liv och min tvekade är naturligtvis en sorgeprocess. Hoppas du också hittar kraft att utföra din plan, ta ett litet steg i taget för att göra det du måste för din egen skull och för dina barns skull.

Muminmamma; Tack för stödet, helt rätt "Det är jag som bestämmer nu och jag känner mig "galet" stark, livet är så kort och jag har rätt att få leva det liv jag vill en tid emedans jag är frisk. Just nu behöver jag bara frid, att hitta lugn och ro i både kropp och själ - heja mig!

InteMera; - Det du skriver är så sant! - det var länge sedan jag hade huvudrollen och den enda som vinner på att bli särbo istället för att skiljas är min man. Han försöker så klart behålla mig i sitt grep. Jag förstod det innerst inne men det var för jobbigt att tänka så. Men samtidigt så upptäcker jag nu att han har nog inte förstått att jag tänker lämna honom förrän pappren för skilsmässan skulle skrivas under.

Det blev liksom ett uppvaknade för oss båda att nu är det slut. På skillsmässopappren borde de underlätta processen det står - Vill ni avbryta ert äktenskap snarast osv. När man läser denna text kändes det så kallt och mekaniskt, vilket känns hårt när man har levt tillsammans i så många år i både glädje och sorg. - Det borde istället stå - Grattis till er båda att ni lyckats hållt ihop ert äktenskap i så många år och vi beklagar att ni idag vill skilja er, vi ska underlätta detta för er så ni kan börja era nya liv (ironi). - Idag så läste jag ett så bra citat; - Försök aldrig att vinna tillbaka en person som valt att förlora dig.. så sant! Tack igen för att ni tog er tid att svara !