Skildes för 5 år sedan från barnens pappa eftersom jag var tvungen att rädda barnen och mig själv, men vi har försökt att ha en bra kontakt för att underlätta för barnen. Barnen har bott hos mig och tidigare träffat sin pappa varannan helg men efter att hans missbruk ökat så träffar de honom i princip aldrig mer.

Vi har alltid haft en öppenhet kring pappas missbruk och tonårsbarnen förstår och vet en hel del men ibland tar naturligtvis känslorna över. de vill ha sin pappa men jag kan inte låta dem träffa honom själv. Barnens pappa har fått allvarliga skador på levern med leversvikt som följd och jag undrar om det är någon här med liknade erfarenhet? Hur förklarar man att barnens pappa tar livet av sig, hur tar man helt och fullt in att pappa kommer att dö och väljer det i stället för att ta emot hjälp. Jag vet att missbruk är så mycket mer komplicerat än att bara vilja men det är svårt att ta in fullt ut och hur får man barnen att förstå. Där vi bor finns inget stöd till barn som har svårt sjuka föräldrar och eftersom deras pappa inte vill att vi ska veta om något mer så kan sjukvården inte förklarar för barnen vad som gäller deras pappa vilket HSL § 2 säger att de har rätt till.

Mycket styrka till alla som kämpar! Alice

Li-Lo

Vilken viktig fråga du tar upp, många har redan läst ditt inlägg och jag gissar att du inte är ensam om den utmaning du har framför dig. Samtidigt slås jag över din kraft och omtanke som du visat och visar. Mot barnen och deras pappa. Du efterfrågar andras erfarenhet om hur man kan förbereda barn på en förälders eventuella död. Tufft.

Utöver allt du redan gjort så har du nu även tagit steget att skriva här, du försöker verkligen göra så bra som möjligt för alla i den här situationen. Modigt.

Ibland tar det tid innan en tråd tar fart, fortsätt gärna skriv här.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

AliceAlice

Tidigare har jag haft god insikt i barnens pappas sjukdom, bla jag som fick in honom, var med på läkarbesök osv. Nu tolkar jag det som en klar förnekelse från hans sida, vad som är bra för barnen är han inte öppen för. Hjärnskador, ja visst märker vi av att han är förvirrad, så det är svårt att föra en normal konversation.

Missbruket är liksom en sak, hans dödliga sjukdom en annan. Missbruket hanterar vi ok. Tyvärr vill barnen inte gå i grupper och ärligt talat så är dessa grupper inte anpassade för familjer som redan upplever en splittring. Jag ska träffa en kurator på beroendecentrum, men frågan är vad de kan hjälpa mig/oss med, min tanke var att barnen skulle få information om deras pappas sjukdom men det kan de inte ge, eftersom pappan inte ger sitt medgivande. Men tänkte att det kanske ändå kan vara bra att barnen informeras av någon annan än mig, även om det blir mer generellt om missbruk...

Just nu är vi mest TRÖTTA, barnen sover dåligt och nattsömnen är minst sagt bristfällig för oss alla. Det enda jag längtar efter just nu är en säng och att få sova! Att det ska vara så svårt med helhetssynen kring en missbrukande individ, hur mycket enklare det hade varit om familjen omkring hade fångats upp.

Kram

Muminmamma

Det känns så orättvist att ni ska få utstå mer än det helvetet ni har gått igenom.
Man har lämnat sin partner, men man fortsätter att trampa vatten och inte få fast mark under fötterna pga
de konsekvenser som drickandet har gett. Jag hoppas så att ni får lugn och ro och bara kan vara och hämta styrka.
Stor kram!

AliceAlice

...så kommer man aldrig helt undan sitt x. Skrämmande men sant, att lämna var inte lätt men trotts allt var det klart värt det. Svårt att må bra i en sådan destruktiv situation men det är mycket extra arbete när barnen mår dåligt, så att lämna är en lösning men det löser inte allt. Var rädd om dig!!!Kram och tack!

Slumpmässigt A…

AliceAlice, jag har inga säkra svar på dina frågor kring vad säga om sjukdom. Men jag tror att det var en av sakerna som togs upp med barnen i deras stödgrupp -- vad alkoholism leder till i väldigt många fall. Det låter hemskt, men jag har lärt mig att det är så. Så ännu en gång kan jag säga att det är bra att ta hjälp av en stödgrupp. Alkoholisten kan missuppfatta och tro att man pratar om hen hela tiden. Men så är det inte. Barnen får verktyg att hantera sina egna känslor med. Och lite mer kunskap. Så värt det!

Och ju mer jag tänker på det.. Min alkoholist (hade så gärna velat skriva fd. alkoholist, men jag har alltså fått bekräftat att det inte är så) har nyligen varit akut sjuk. Och jag undrar. Är det en slump? Eller hänger det samman med hans drickande? I nuläget är det inget jag tänker säga till våra barn. Jag avvaktar. Pappan är bättre och alla är lättade och glada. Ytan är normal. (Djupet bråddjupt och svart!). Men... Det är så mycket jag blundat för och detta kan var ytterligare en. Men denna tråden handlade om dig. Styrkekram!

AliceAlice

Det finns nog mer under ytan än vad man tror? Var tar det vägen? Tyvärr tycker jag inte stödgrupperna är så välplanerade där vi bor. Jag som förälder måste få veta vilken fakta barnen får, så att jag kan bemöta det hemma, barn tolkar olika och förstår och läser in olika saker. Barnen har full kunskap, men jag håller med dig om att de skulle behöva prata med andra i liknande situation, men det är nog svårt att hitta en familj som vår. Barnen bor bara hos mig, träffar sin pappa sporadiskt, han svårt sjuk men utan insikt, vill att barnen ska ha fler fina minnen av sin pappa men det kan jag inte påverka, jag bjuder in och han kommer berusad och somnar på soffan...

Jag tror det är viktigt att öppna upp att se fakta, att sluta förneka, gömma, lägga locket på, min bearbetnings strategi har varit att skaffa kunskap. Vad ska man säga till barnen, fakta tror jag på, inga gissningar eller antaganden. Just därför känner jag mig så handfallen nu, jag har ingen fakta, jag kan bara se, notera, bedöma och det är inget jag kan dela med barnen.

Styrkekramar!

AliceAlice

Barnens pappa kan dö vilken dag som. Hur berättar man, eller ska man berätta? De vet att han är väldigt sjuk och underförstått tror jag att de förstår, vi har pratat om det tidigare men just att det är så här illa och att om han fortsätter dricka så lever han inte om några månader, det var en ny vinkling.

Jag är helt slut, förstörd. Barnens pappa är så förvirrad att han inte kan sköta sin ekonomi och jag försöker hjälpa, jag har ett heltidsarbete borta och ett med honom, trotts att vi inte lever ihop, dessutom ska jag få ihop barn, läxor, aktiviteter, allt hemarbete osv, ja ni vet!:)

Just nu snurrar alla tankar, om det blir tvångsvård, vilket är bra, så kommer det att göra att han inte får några pengar, han kanske måste säga upp sitt boende, företaget kan gå omkull och han kan inte betala vårt underhåll, visst får man en liten summa av Fk om den andre inte kan betala men det hjälper knappast upp eländet eftersom han betalar bra mycket mer. Ska hans behandling på 6-12 månader göra att vi måste lämna vårt boende, rycka upp barnen och det jag kämpat så hårt för att kunna behålla huset. Säljer vi får vi kanske råd till en mycket liten lägenhet i ett skumt ytterområde, är det den framtiden jag kan ge mina barn?

Har så dåligt samvete mot barnen, varför valde jag en så dålig pappa till dem? Vi kunde haft det hur bra som, på alla plan och han har med sina val-missbruket, gett oss ett riktigt uselt liv. Ett liv som jag just nu varken har ork eller möjlighet att ta mig ur, vi sitter fast i ekorrhjulet och inte nog med det så måste jag reda ut hans ekonomi för att ha en chans att överleva dagen.

Bedrövadsambo

Så otroligt hemskt alltihop. Får minnesbilder från min barndom med en pappa som alltid valde alkoholen framför sin familj. Han dog senare av leverskador, fast då var jag vuxen. Vad skulle jag sagt till mina barn? Jag skulle nog sagt sanningen, dvs att "er pappa kommer att dö snart eftersom han dricker för mycket alkohol och då blir levern så skadad att den slutar fungera, och då dör man." Sen hade jag försökt förklara vad levern gör i kroppen, och hur den skadas av alkohol. (Googla!) Vad deras pappa tycker om att barnen ska få veta eller inte hade jag struntat fullständigt i. Och det hade jag sagt till honom också. Dina barn och du kommer förstås att sörja massor, men finns ingen återvändo blir det en lättnad också. För alla.

Styrkekram ❤️

DrömmaBort

Risken att något av barnen väljer att inte förstå situationen finns. Barn ser och förstår mycket, men om döden talar vi vuxna ofta så kryptiskt att barnen kanske helt enkelt inte hänger med. Och när man dessutom inte vill tro på det man hör blir det lätt missförstånd.

Jag skulle vara väldigt tydlig, och sen trösta och finnas där. Och som bedrövadSambo säger förklara all den fakta som går att förklara. Och berätta hur man både kan älska och hata samma person. Och att det inte hjälper fast man skulle bli "världens snällaste barn" från och med idag, ingen magi kan få pappa att bli frisk. Och att det känns hemskt, och att man inte behöver glömma honom, men att det känns annorlunda senare. Att man lär sej leva med det. Och att ni alltid har varandra.

Och kom ihåg, barnen lär sej snabbt vad man inte får fråga... Så ibland kan det var bra att själv ta upp tabun, t.ex. att man kan hata sin älskade pappa för det att han lämnat en. Eller vara lite glad han dog, för då är det inga bråk mer.

Jag förlorade min bror som vuxen. Och en av mina första tankar var "vilket rådd det blir, ingen kommer att orka med nåt annat på ett tag", "nå nu får jag vara enda barnet(!!!)" och "och så fråntogs jag rätten att dö i bilolycka, cancer eller vad som hellst, för det skulle inte mina föräldrar orka med mer".

Du berättar att det finns saker du inte tror barnen vet och förstår och funderar på om du ska försöka berätta för dem. Kanske blir det så att han kommer in under tvångsvård, funderingar på hur det blir då med hus och hem. Du har det tufft och haft det tufft länge med minst sagt många saker att tänka på och göra, samtidigt.

Som flera här skriver ,barnen förstår nog mer än man tror. Skulle han inte ta emot hjälpen eller komma under vård till slut kommer de veta och förstå, oavsett när du vill prata med dem finns du där för dem som en trygg vuxen de vågar prata med.
Jag funderar över om det finns något i allt detta som kan hjälpa dig, om inte annat praktiskt, avlasta?

Hur ser stödet ut runt om dig, vänner, familj, professionella?

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Bedrövadsambo

Ibland är det bra som förälder att sätta ord på de mest förbjudna tankarna, för att okeja att barnen känner och uttrycker dem. Vår yngsta dotter föddes svårt sjuk och handikappad. Första åren var svinjobbiga, men vi har alla lärt oss att leva med hennes handikapp (snart 18 år nu). När yngsta dottern var några månader gammal och skrek timme efter timme sa äldsta dottern, två år gammal: "Mamma, vi kan väl lämna tillbaka henne till sjukhuset?" Då satte hon ord på vad jag precis kände djupt inom mig i min trötthet och vanmakt. Under årens lopp har jag gjort liknande när jag ser att orken tryter hos äldsta dottern. "Ja, lillasyster är verkligen skitjobbig." Och det har i sin tur öppnat upp för diskussioner om VAD som är jobbigt, och HUR man kan bemöta det. Och kan man inte göra något är det också viktigt att prata om, att försöka sätta ord på vanmakten och förhoppningsvis landa i acceptans. Om än motvillig.

AliceAlice

Barnen vet och kan nog allt om missbruk o dess konsekvenser. Men jag vet fortfarande inte och när, tror inte det är dags än, att berätta att deras pappa kanske dör snart, för vem vet, vem kan skåda in i framtiden? Får han vård så kan han leva längre, men hur länge vet ingen och detta vet barnen.

Vi har haft mycket död omkring oss, så barnen vet och förstår. Jag hoppas att om man är ärlig och pratar om det, så kommer frågorna när barnen är mogna. Där vi bor kan barn som har döende föräldrar få hjälp med bearbetning om föräldern lider av cancer men hur tänker man, det finns ju fler sjukdomar och då står man där själv och får själv berätta allt det svåra för barnen.

Drömma bort, jag känner igen den tanken, just nu orkar vi inte mer och ändå går det inte att sätta livet på paus! Tyvärr.

En dag i taget o tyvärr så har det varit så mycket kris och död kring oss att vi står ganska ensamma, visst finns några vänner jag kan prata med men avlastning kan vi inte få någonstans ifrån, snarare tvärt om, vi måste ställa upp för andra (som hjälpt o stöttat oss tidigare), att ge o ta.

Bedrövad sambo; så sant, men faktum är att tiden efter nog blir lättare än tiden fram till att något händer, ovisshet, vad kommer han att hitta på.... osv kommer förfölja oss.

Ett av barnen sa igår att bara vi kunde rädda huset så skulle det vara ok, det värsta som kunde hända var att barnen eller jag blev sjuk, därefter förlora huset, sen kom oron för pappa. De har på något vis redan fasta ut honom ur vårt liv och en viss acceptans.

Kram

Noname

AliceAlice, jag bara funderar på om det inte finns någon vettig organisation eller enskild professionell som kan stötta via telefon eller videosamtal på tex Skype ifall ni har svårt att hitta bra hjälp på hemmaplan? Borde ju inte vara omöjligt, men jag vet inte.

Hursom: all kärlek till dig! Kram!

AliceAlice

Ett av mina barn berättade i går att hen pratat med en kompis om hur sjuk pappa är, att han i princip kan dö när som.

Eftersom jag inte vet om det rör sig om en månad eller 3 år, har jag legat lågt med sådana spekulationer men hen hade ändå förstått.

Behandlingen för barnens pappa misslyckades, när han kom hem sa barnen " nu kanske vi kan träffa pappa!" Men pappa valde att supa sig redlös redan första dagen hemma. Eftersom han fått en behandling så avslutades han inom beroendevården, socialtjänsten hade gett avslag på uppföljande öppenvårdsbehandling. Så om han ska in i rullorna igen måste han själv söka hjälp, mycket konstiga rutiner för en som under flera år haft ett LVM hängande över sig men fick förklarat för mig att efter en så lång behandling så anses man vara frisk! Jippi, missbruksvården i ett nötskal!

Nu har han sjunkit så långt i allt kaos att han inte kan betala något underhåll till sina barn men han kan gå på krogen och dricka. Det är knappt vi klarar ekonomin men det går och nu har det jag fast för så länge hänt men vi står upp, bor kvar och snålar på allt vi kan, inte kul men det går, på något magiskt vis.

Maktösheten i ett nötskal, men glöm aldrig bort er själva, för ni är den viktigaste personen i era (och ev barns) liv!

Kram

Heleena

Men är inte uppföljande behandling i öppenvården en del av själva behandlingen?? Låter ju helt sjukt hur systemet fungerar... sen är det ju såklart så att han själv måste vara villig att ta emot hjälp.

Jag fick iallafall rådet från en terapeut som pappan till mitt barn gått hos att ansöka om underhåll via försäkringskassan. Du ska inte drabbas mer än du redan gör. Genom att han inte betalar så blir det ju lättare att finansiera missbruket...

Bedrövadsambo

Så förbannat jävla dåligt skött av missbruksvården! Och att han drack direkt när han kom ut ? Stackars barn. Stackars dig. Kram ❤️