av Trötter67

Försöket bryta upp från min sambo. Går inte som jag vill. Jag dricker inte men han är gravt alkoholist. Har sagt dags att flytta eftersom han inte vill ha antabus eller hjälp ska fixa det själv. Max 2 dagar så är han med en ölburk i handen hinner inte ta av sig skorna änns. Är så trött och rädd att han ska supa ihjäl sig. Den dagen är inte långt borta säger han själv om jag tvingar honom att flytta. Vad ska man göra när orken är borta????

Nykteristen
tors, 2017-01-12 - 08:47

Känner igen mig i det du skriver. Vi fick en turbulent nyårsafton, jag och sonen flyttade en vecka till mina föräldrar mesdan han låg hemma och va dyngpackad de 2 första dagarna, sen kom bakfyllan och han va jättearg i ytterligare 2 dagar tills vi kunde prata. Jag gav ett ultimatum att antingen så går vi isär nu eller så tar han hjälp, även jag. Vi ska börja nu, har fått en tid hos en beroendeterapeut....vi får se vad som händer när dagen väl är där om han följer med eller ej. Han har heller inte druckit nåt sen nyår, men den där jkla känslan gnager i mig att det kommer, snart kommer fyllan igen och allt brakar loss. För Antabus tänker han då inte ta, ej heller gå i terapi själv men tillsammans går bra....han har massor av anledningar/bortförklaringar. Men jag har sagt att jag går då, med sonen för alltid om han inte gör det här och det står jag för, jag måste stå för det även att det gör så sjukligt ont så jag vill kräkas bara av tanken på det. I dagens läge känner jag mig svagare än jag nånsin gjort under dessa 10 år, kanske är det för att jag bestämt mig på riktigt och fått ett uppvaknande jag vet inte. Men jag ska gå och reda ut det för att bara av o tänka så kommer tårarna på mig just nu och det kan väl inte vara okej!
Har du funderat på anhörigstöd? Varit o pratat med nån?
Jag tänker att allt de säger (vilket såklart även min sambo gör) att de kommer inte klara sig utan oss, de kommer att supa ihjäl sig, de kommer blä blä blä bara för att man lämnar något som man själv mår dåligt av är egentligen spriten som pratar, de vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att vi så enkelt ska vekna och falla tillbaka. Jag har varit där så många ggr och bannar för mig själv varenda gång i efterhand att jag inte vågade stå på mig och verkligen säga ifrån att nu är det nog.
hur många ggr har dem frågat oss, hur mår du i allt det här? vad får dig att verkligen vilja stanna hos mig?
Jag har då aldrig hört dem orden tagits i bruk...men ändå stannar man kvar?!

Trötter67
tors, 2017-01-12 - 10:13

Man kan tro att det är mig du skriver om i vissa bitar. Jo jag tog hjälpa i våras det var skönt att höra från någon annan å få prata av sig. Mina kompisar kan ta honom i försvar. Men jag tog ett uppehåll på några månader. Men ska ditt idag igen. Så sjukt. Jag går sjukskriven med ångest på grund av honom. Men det är jag som söker vård. Och han fortsätter med sitt. Men jag har sagt antabus eller flytta. Hoppas att han flyttar ut orkar inte leva med honom nykter som jag känner nu. Han har fått så många många år att ändra på sitt beteende.

AliceAlice
tors, 2017-01-12 - 10:19

... du bestämt dig men att något ändå hindrar dig? faktum är att har han inte insikten i sitt missbruk så finns det en risk att han super ihjäl sig oavsett om du står bredvid eller om du räddat dig själv!

Hade jag inte lämnat, så tror jag inte att jag levt idag. Bu beskriver hur dåligt du mår, ångest, är det rätt att han gör dig sjuk? Du har ett val, stanna eller gå, han har sina val och du kan inte påverka dem och det känns som oavsett vad han väljer så vill du inte leva med honom, så vad gör ditt val så svårt?

Mycket styrka! Alice

Nykteristen
tors, 2017-01-12 - 11:13

Ja, det är sjukt att du ska behöva få var sjukskriven för att han har problem...stora problem.
Men på nåt konstigt sätt så förstår jag din tankegång med att inte lämna för jag måste vara ärlig mot mig själv och faktiskt erkänna att jag är likadant. Man skulle nog inget hellre än att bara bli av med de kilona som tar upp plats där hemma...iallafall de kvällar när fyllan kommer fram. Sen kommer de dagar när allt är underbart i sin egna lilla värld för att han inte dricker och det är det man (över)lever på. Det är då man tänker att nä det är nog inte så farligt som jag tror att det är. Jag har nog bara överdrivit i mitt egna huvud, för även han säger ju att det inte är så farligt och att jag bara förstorar upp det hela hela tiden. Om jag bara låter det vara så blir det inte så himla mycket bråk och tjafs så det är bättre att jag är tyst och låter dagen löpa på, för då har vi det bra så bra som vi kan ha det!
Ändå går man där och är så förbannad, så arg och ledsen så man skulle kunna slå in orden i huvudet på honom, det man tänker men inte säger. Men man är tyst och låter det vara, trycker ner det lite till inne i sitt huvud som är så fullt av dessa tankar att man snart inte vet vart man ska ta vägen....men fasaden håller man uppe. För den är väl inbiten och som en skådespelare går man in i rollen som man alltid gjort.

Jag tror därför att det är bra att du tog steget igen att gå och prata med nån, men den här gången...kan du inte lova dig själv att inte sluta utan fortsätt att gå dit oavsett vad sm händer. Se det som en liten frizon där du verkligen får vara du och ingen annan.
Jag har själv bestämt mig för det, inga flera lögner, inga flera bortförklaringar eller fasader....jag är klar med det, jag behöver ha nån som kan ta mig och mitt liv för det d faktiskt är, utan att döma mig så hårt...den känslan och vetskapen är en skön och härlig känsla och jag längtar. Längtar till att få bekräftelse på att jag inte är dum i huvudet, att jag faktiskt i min lilla kanske trångsynta värld ändå tänker lite rätt i det hela eller iallafall börjar tänka rätt. Framförallt att jag inte är ensam...för denna ensamhet tar kol på mig, jag känner själv att jag är påväg att tippa över kanten. Men inte f-n kommer han stå dr för att plocka upp mig så jag måste ta tag i det nu, för mig och för min son!

Trötter67
tors, 2017-01-12 - 16:56

Det var skönt att få prata av sig idag. Ska fortsätta gå ditt. Vi har köpt huset som vi har hyrt i några år. Trädde inte att hans drickande skulle öka så jävla mycket som det har gjort det senast året. Vill att han skriver över lånen och huset på mig och flyttar ut. Det är ändå jag som ser till att allt betalas. Ska försöka få kontakt med en jurist om råd. Han vill inte är så rädd att flytta vet att han kommer att supa ihjäl sig. Det säger han själv. Konrtrar med att det kommer att hända här hemma åkså och jag vill inte hitta honom. Han har fått så många chanser av mig. Vill inte längre leva med honom.

Nykteristen
fre, 2017-01-13 - 08:52

Vad skönt att höra att det kändes bra att prata med nån, se till att fortsätta gå dit. Tror det är bra att göra det ända till slutet och även därefter....har du frågat honom varför han inte söker hjälp om han nu är så rädd för att inte överleva? Om ni går dit tillsammans första gången, som en push i rätt riktning trots att ni ändå går skilda vägar?

Trötter67
lör, 2017-01-14 - 14:19

Han vill inte vägrar tror att han ska kunna fixa det själv. Men det vet jag att det inte han kommer att klara av. Nu har han inte druckit sedan måndag. Han kommer inte klara sig många dagar till utan alkohol. Lugnet före stormen ?