Jag har varit och läst här i flera år under min mans värsta perioderna för att försöka få ordning på mina tankar. Otroligt att det är så många i samma sits, så sorgligt. Men jag lever med en svår dilemma så måste skriva av mig, försöka komma fram till hur jag ska göra. Är gift i 39 år med en fd drog missbrukare som började med alkolhol för ca 10 år sen, smygande i början, men nu super tungt i perioder. Han använde ingenting under våra barns uppväxt, de är nu vuxna o vi har många barnbarn.
Så det kom så helt oväntat att han nu triller dit så hårt. Utan att gå in på alla detaljer kring hans mående, vet jag att han har det tufft psykiskt o han har även sökt hjälp på beroende centrum, försökt m antabus mm, inget hjälper, för han vill drycka punkt slut.
Men nu är det jag själv som börjar må riktigt dåligt av att leva som en Yo-Yo, med den jobbiga personlighets förändringen, att kastas fram o tillbaka mellan normal tillstånd och fylla/sjukligt beteende.
Då han haft vissa perioder av nykterhet tror man alltid att det ska ta slut nån gång o allt ska bli som vanligt igen.
Jag börjar inse att detta är hans liv nu, men jag har fått nog och jag försöker få mod att flytta till eget, men får separations ångest (efter 39 år) har aldrig bott ensam förr, o sen allt det praktiska!
Och sen är det alla år tillsammans, också goda minnen, så svårt att bara kasta bort. Detta är mitt dilemma.

Li-Lo

Vad fint att du skapat en egen tråd. Du skriver att du haft stöd av forumet länge och nu har du även startat en egen tråd. Kanske för att du ser att din partners drickande tar steg i en riktning som gör dig illa. Nu börjar du ta aktiva steg åt det håll du vill. Tufft och modigt.

Jag hoppas att tråden och ditt deltagande i övriga forumet fortsatt blir hjälpsamt för dig. Välkommen!

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

AliceAlice

... men minnena ska du inte kasta bort, de är en del av dig, både de goda och de mindre bra minnena, det är de som gjort att du är den du är idag! Självklart är det svårt att fatta beslut och jag tror att ditt beslut måste få mogna fram. Försök att stärka dig själv, att du är viktig och bra, du har barn och barnbarn som behöver dig och som vill ha dig. Ingen, allra minst du tjänar på att du går ner dig!

Sök hjälp för egen del allt för många anhöriga drabbas av depression, utmattning och PTSD pga att man levt i missbrukets skuggsida. Det är vanligt att man förminskar sig själv och höjer upp och litar på sin partners ord (vilka ofta hjälper en ner i spiralen) Börja stå upp för dig själv, acceptera inte att bli illa behandlad (om du blir det), sök hjälp, prata, prata, prata, ärlighet, dölj inte, skydda inte din man.

Ibland kan det hjälpa med struktur, att göra listor, dels för olika val man står inför, dels listor av mer praktisk karaktär. Ska du flytta så är det mycket att stå i men ibland är det också skönt att ha praktiska saker att ta tag i, att komma ifrån det ältandet man lätt kan hamna i.

Du kommer att kara det! Mycket styrka! Alice

Yoyo

Skönt att känna sig välkommen Li-Lo, det gör gott i själen!
Tack för svar Alice, det är precis det du säger om att stärka sig själv som är nog det rätta. Att resa sig, hålla huvudet högt ger kraft att tänka klart.
Jag har nog gått igenom alla känslolägen som finns, från sorg, ilska, förtvivlan, till att vara apatisk, likgiltigt (för att slippa känna). Om han hade fått en obotlig sjukdom, hade man sörjt och varit ledsen, men detta har han delvis själv valt väl medveten om att jag skulle fara illa. Det är nog det som gör ont, för jag skulle aldrig göra så mot honom.
Nu för tiden så inser jag att alkoholen har ett grepp om hjärnan som han inte längre rår över. När jag läser om andras beskrivningar av personlighets förändring, konstig blick, ryckande gång, lukterna, elaka ord, nerkissad, långa pladdrande monolog, måste ha återställare mm mm, så fattar jag att han är sjuk. Det är inte han som han var förr! Men vi har varit tillsammans så länge, vi är gifta men samtidigt nästan som syskon, det är det som gör det så svårt att överge honom.
Idag efter en jobbig "period" gick han med på att börja med antabus igen. Åtminstone erkänner han att han behöver hjälp!
Nu en liten stund av lugn, jag åker o simmar, ångbastu, släpper honom så han kan få kraft att kämpa emot för sin egen del.
Kram!

Muminmamma

----är som AliceAlice skriver något du ska bevara och de har man med sig hela livet. Det är just livet som du ska leva nu och jag har också så svårt att lämna för man hör ju ändå på något sätt ihop. Bara det att tre stycken i ett äktenskap är en för mycket och den tredje partnern alkohol lämnar inte i första taget.
Stor kram!

Yoyo

Muminmamma att det är nuet man måste leva och hantera, men minnena gör att detta känns så overklig. Jag måste nog skilja på då och nu, acceptera att det är annorlunda nu.
Och så sant du säger om den tredje parten som inte gärna lämnar! Vissa stunder vill jag bara fly och lämnar dom till till sitt, inte bry mig, men så finns det ändå något i mig som vill kämpa emot, säga ifrån, ut härifrån det här är min familj, och man vill försvar sig med näbbar och klor. Man vill vägra låta det onda dominera, att det goda är starkare än det onda.
Kram!