...närmare bestämt sedan dagen innan nyårsafton. Känns fantastiskt! Ambitionen är till att börja med en vit januari för att sedan våga mig till doktorn för att ta div prover, BT m m. Jag vågar helt enkelt inte göra det innan jag levt bra minst någon månad för jag är skiträdd att jag har riktigt dåliga värden.
Nåja. Just nu känns det bra! Har inte alls haft någon abstinens annat än lite ångest, men mycket mindre än vanligt. Sömnen är otroligt mycket bättre. Inga uppvaknanden kl 03 utan att kunna somna om.
Tränar varje dag och äter bättre. Självklart är jag orolig och funderar över hur länge detta kan hålla. Har ju druckit i snitt en liter vin/kväll 4-5 d/v i ett antal års tid.
Jag försöker tänka att detta egentligen inte är svårt - det är lätt! Hur svårt har det inte varit att tvinga sig upp på morgnarna. Alla dessa sega dagar. All oro, ångest och skam.
Håller på att skaffa mig ett nytt intresse. Behöver saker att göra, nya saker, lite spänning i tillvaron.
Drickandet har delvis drivits av sorg över att livet bara går förbi - vilket såklart blivit till en ond cirkel.
Styrka till er alla!

Elias

Nästa fredag kan du,liksom jag, summera tre vita veckor! Och för varje dag känns det lättare. Visst är det skönt att känna att man vinner över den där rackaren som hela tiden ropar i huvudet? Tycker själv att det det hörs allt svagare...
Nu tar vi en vit helg!

Ester

Hej, var inne på systemet i eftermiddags och tänkte köpa en flaska bara för att "fira", men funderade ordentligt och tänkte på er andra här på formumet. Så jag ställde tillbaka flaskan och gick ut därifrån. Det är första gången på fyra år som jag inte dricker vin en fredag och första gången på lika många år som jag var starkare än rösten i huvudet. Känns väldigt skönt. Och tack för att ni finns.

Det är något jag aldrig klarat!
När jag väl har kommit in på systemet fungerar inte hjärnan längre för mig. Det brukar i stället bli så att jag köper mycket mer än vad jag tänkt.
Jag är alltså imponerad av hur du lyckades koppla in förnuftet.
vänligen
Ikaros

Närvaro! Bra uttryckt. Det förutsätter nykterhet. Skönt att höra att du redan känner så. Jag har svårt för det men nu börjar det komma så smått.
De två första veckorna som du klarat brukar (förhoppningsvis brukade) för mig vara de svåraste efter ett återfall.
vänligen
Ikaros

Villhaettliv

till att jag började dricka så mycket. Och den anledningen finns kvar. Hur ska jag hantera den nu?
Jag började dricka i sena tonår för att kunna vara social. Hade en mycket ensam uppväxt och svårt med vänner. Skulle förmodligen ha fått diagnosen social fobi och troligen även Asperger. Hur som helst så förbättrades mitt sociala liv väldigt mycket med A de första åren. Jag fick ett socialt liv, helt enkelt. Sedan så var såklart inte allt bra, det blev mycket strul och jobbiga saker också, men mitt liv förändrades och jag drack bara i sociala sammanhang.
Om A i början var ett slags självmedicinering mot social ångest så blev det senare självmedicinering mot depression, ångest och bedövning av känslan att jag står utanför livet. Känslan av att ingen människa förutom barnen bryr sig om eller ens skulle märka om jag lever eller dör. Att jag inte är värd hjälp. Att det enda intressanta med mig är att jag ska fullgöra min funktion så att inte andra får besvär och behöver ha med mig att göra.
Det här låter väldigt självömkande. Jag fattar såklart att det är mitt eget ansvar. Jag ser ju varje dag att livet är oerhört orättvist - vissa människor som mår dåligt får enormt mycket stöd trots att de beter sig hemskt och andra har ingen alls.
Jag har aldrig någonsin pratat med någon om drickandet. Aldrig. Inte med någon inom vården heller. Har sökt hjälp några gånger för psykiska problem då jag kraschat ganska rejält vid flera tillfällen. De har frågat i sitt formulär om alkoholvanor, jag har ljugit, och det har inte ifrågasatts. Så då får jag väl skylla mig själv.
Jag har funderat mycket på AA men det har gått bort av två skäl - dels är det en person jag är rädd för att träffa, dels är jag väl jätterädd för att prata om detta öppet. Har inga större problem att prata om min psykiska ohälsa, men missbruket är en helt annan sak.Vet inte hur jag ska göra. Ensamheten är ett gift.
Nu har halva januari gått och jag har inte druckit. Men jag vill ju leva också och ha relationer till andra människor. Inte bara vara som en levande död. På senare år är det den känslan jag försökt döva med A. Jag är så rädd för allt, för människor, för livet.