Vad bra det är att vi kan stärka varann med våra historier här inne! Att ventilera allt som känns fult och så finns det andra som förstår och har känt och gjort samma! Jag har gjort så mycket superskämmiga saker, och framför helt fel folk. Senast för bara ett par veckor sen, bland folk alltså. Och jag är ändå 44 år. I mitt fall har det blivit så att de där vansinnesfyllorna med pinsamheter och minnesluckor fortsatt. Kanske inte lika ofta sen jag fick barn, mendå har det blivit en del hemma, och då och då får jag det där igen. Rätt ofta närjag tänker efter. Det blir bara mer pinsamt med åldern, man känner sig som en fyllkärring. Det är verkligen klokt av dig att du söker dig hit redan nu! jag har ganska nyligen fattat att jag har problem, och tänker att om jag förstått när jag var så ung som du så kanske jag inte fortsatt. Fast det hade jag kanske, vem vet! Jag har svårt att förstå den här sidan av mig själv. Att man ibland vill vara normal och ha ett ordnat liv, och ibland vill man bara vräka allt åt helvete - man är ute efter att känna nåt, att det ska hända nåt, och att bara helt försvinna in i det på något sätt. Sen blir det svårt att ta sig tillbaka till sitt fejk-ordnade liv. Känner också igen det som SkåneTösen skrev att fast man har självförakt kan man ändå ibland känna sig lite stolt över sina fyllebravader, det är helt knäppt. Fast man är väl lite knäpp!
Kanske borde du gå och prata med nån också, och gråta ut lite och berätta? Jag ska gå till mitt första imorgon, får se vad det kan ge! Stor kram!

Sara1212

Ja blev fan förvånad hur alla här är så snälla, ovanligt för ett internetforum. Ja mina gamla vänner tröttnade ganska fort. En av mina närmaste vänner dumpade mig för ett halvår sen, hon sa något liknade som " jag vill inte ha vänner som gör bort sig på det sättet och inte kan hantera alkohol " innan dess hade vi aldrig ens pratat om mina alkoholvanor. Jag har bara haft helylle kompisar som aldrig blir för packade, en av dom hade en vana att bara dricka ett champagne glas för att önska sig nått fint!! Jag bara??! Så jag var ju extremt misslyckad bland dem. Men jag förstår dem. Jag lägger verkligen ingen skuld på dem. Men har kvar min bästavän, dock gömmer jag mitt problem för henne men hon vet ju säkert att jag dricker mycket men inte HUR mycket..och vad jag faktiskt har gjort på fyllan och vad jag har gjort kommer följa mig ner till graven. Ingen komme få veta! Förutom ni på forumet då. Tack sparkle men nej jag är verkligen inte stark. Kram

Sparkle

Det är så himla konstigt när ens vänner kan kontrollera sitt intag och man själv står bredvid och beställer in mer och mer och tappar kontrollen.
Men jag tror att de aldrig kommer förstå till 100%, det är ju inte så konstigt heller då de inte känner samma sak.
Jättetråkigt att du hade en vän som sa sådär till dig. Låter inte som att den personen var en så god vän iallafall? Man tycker ju att om någon har ett problem med hur en dricker kanske den personen bör säga det innan den dumpar en? Eller sträcka ut en hand och erbjuda hjälp och stöd?

Du kanske inte själv tycker det, men jag tycker att varje person här inne är stark på sitt egna sätt. Att inse sina egna misstag och aktivt söka stöd är jobbigt och kräver mod.

Valery

Har tänkt att skriva till dig flera gånger denna vecka. Jag tycker att din tråd är inspirerande och jag berördes väldigt mycket av ditt inlägg. Jag är själv en tjej i 20 årsåldern. När du beskriver hur vissa av dina kvällar sett ut när du har druckit alkohol så kan jag relatera. Det kan hända mig med. Började dricka alkohol när jag var 14 år. Jag drack nästan varje helg tillsammans med personer som var mycket äldre än mig. Tyckte att det var coolt just då. Idag känns det bara sorgligt. På gymnasiet drog jag ner med alkoholen då jag kände att det inte var så roligt längre. Det var först när jag började arbeta som alkoholen åkte fram igen. Det konstiga är att jag kan dricka måttligt men ibland slår det bara till. Som en stor fet smäll i ansiktet. Ett exempel på en "smäll i ansiktet"- kväll kan se ut såhär:
Jag kan börja med att laga mat på kvällen. Ett vinglas rinner såklart ner. Jag menar, för vem tycker inte om den känslan man får där med stekspaden i vänsterhand och vinglaset i högra handen. Känns som att man är en sofistikerad person just då. Sen övergår det till några fler påfyllningar under tiden. Äter mat. Tänker att "Ja, detta var riktigt gott. Vad duktig jag är på att laga mat". Belönas genom ett till glas förstås. Börjar känna mig lite full, eller rättare sagt fullare. Går ut på krogen. Pratar med folk jag inte känner. Är glad. Dansar vilt. Behöver bekräftelse.
Dagen efter: Vad hände? Vem pratade jag med? Får upp små bildfragment att jag var med någon? Vem var det? Hade vi sex? Var jag otrevlig?
Ångesten slår in. Letar efter bevis. Mobilen, finns det några bilder eller sms? Läser tidningen på nätet. Har ångest i flera veckor.

Jag kan hantera alkohol ibland och ibland inte. Det är som att det är förutbestämt att det ska bli såhär ibland när jag dricker. Jag HATAR det. Känner mig vilsen när det blir så. Varför kan jag inte vara normal? Eller vill jag ens vara normal? Är det alkoholen som gör detta och inte jag? Jag tror det. För aldrig i hela mitt liv skulle jag vilja något sånt som kan hända när jag har en sådan kväll. Varför inte kanske ni undrar? För att jag har pojkvän. Sedan tre år tillbaka. Hur kommer det sig att jag bara kan skita i allt då dessa kvällar? Är jag missnöjd med livet jag har med honom? Kanske jag är det när jag är dyngfull men när jag är nykter så är det bra. Jag vet faktiskt inte. Känns som att mina känslor är överallt.

Nu har jag inte druckit på några veckor. Vilket är skönt. Hoppas att ni mår bra ❤

Sara1212

Jaa man drog ju inte vinstlotten på den fronten, alkholförmågan alltså. Nej förmodligen kommer dom inte helt genuint förstå men säkert respektera det ändå! Och du kommer vänja dig med att vara nykter bland dina kompisar och dem med dig! Men kommer säkert ta en stund att vänja sig men det är något du kommer bemästra! Ja man tänker ju så också att det var lite märkligt att hon släppte en så lätt. Kompisar i vått och torrt va vi ju tydligen inte men aja! Nej? Varför skulle jag inte tycka att människor här är starka? Jag själv tycker inte att jag är stark men det handlar ju om mitt självförtroende just nu. Jag blir ju påriktigt inspirerad av dessa kämpande människor här såå.. Vet inte riktigt vad i mitt inlägg som fick dig att tro tvärtom? Kram!

Valery

Jag tror att det absolut kan ha med sinnesstämning att göra. Känner man att det dryper ilska inom sig själv redan innan intaget av alkohol kan det väl slå ut efter att man blir berusad. Likadant med andra känslor. Jag tror att jag kan få "smäll i ansiktet"-kvällar även fast jag har en bra ro i själen. Ibland kan den vara nästan lite för bra. Du vet själv när man ska ut på krogen och hela kroppen skriker "Detta, ja detta kommer bli en bra kväll" eller "Ååååååååh, jag är så jävla taggad!!" Dessa kan vara tillfällen som jag redan innan kan känna på mig att något kommer gå snett. Ibland gör det och ibland inte som jag skrev i förra inlägget. Jag tror att dessa kvällar blir som de blir för att jag dels dricker för mycket under just den kvällen. Jag är en liten tjej som inte väger så mycket. Så det är klart att det spelar in i detta. Jag är lycklig med min pojkvän. Jag älskar honom. Men det finns stunder som jag bara skiter i allt, alltså när jag är för full. Men inte varje gång såklart. En av kanske 20 gånger så händer det alltid något skit. Jag blir arg, gör bort mig och dylikt. Hur går det för dig nu Sara? Hur mår du? :) Kram!

Valery

Ibland gör vi saker som vi egentligen aldrig skulle falla oss in i att göra när vi är berusade av alkoholen. Jag dömer dig absolut inte för att
du har haft sexuellt umgänge med en prostituerad. En kvinna eller man som säljer sex är bara en helt vanlig människa som har bestämt sig för vad
den vill ägna sin tid med här på vår planet. Med tanke på att du har ångest över detta antar jag att du ångrar dig över att detta har skett. En prostituerad är en människa lika mycket som dig. Så du hade alltså sex med en människa och det är ju inget fel med det, ellerhur? Alla har sex. Sex är skönt, intimt, sensuellt, vackert. Så försök att tänka positivt :) Jag är glad att du är här med oss på forumet. Det är ett bra sätt att ventilera sig på. Så fort du mår dåligt, har ångest så skriv för det hjälper väldigt mycket.

Kram

Sara1212

Kanske inte värsta grejen men är så trött på att jag inte kan kontrollera drickan. Fattar att jag inte kan dricka just nu i mitt liv. Men aaaaah vad ska man annars göra?

Insikten att man inte längre kan dricka är svår att ta till sig men det har du redan gjort! Imponerande och om jag hade gjort det medan jag var ung hade jag sluppit mycket lidande. Jag skall inte ta upp något om mig själv här du kan ju själv läsa en del om mig på "mina" trådar.
Jag önskar dig verkligen lycka till i din kamp för alternativ till alkoholen. Bara det att få frigjord tid att göra något för sin egen skull är väl bra? Sedan är det en annan sak att det kräver ansträngning att hitta sin "grej".

vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Hej vännen. Kontrollerat drickande i några månader är lurigt. Det du beskriver om tidigare mönster känner jag så väl igen. Så drack jag också för 25-30 år sedan. Slutade med ep-anfall, delirium tremens, massor av vändor på avgiftning och behandlingshem där jag var enda tjej och hälften så gammal som de andra. Trots det kändes det som jag hade hunnit med mer destruktiva grejer än dem.
Fortsatte dricka så fort man glömde ge mig antabus även efter den vändan. Slutade när jag blev med barn -98 och hade enstaka rejäla fyllor även efter det, men aldrig som innan. Det som motiverade mig var framför allt barnen, men den riktiga räddningen var träning. Massor av träning, senare tävlingar i konditionsidrott som blev min nya drog och ersatte alkoholen helt. Trodde jag var fri och kunde ta ett litet glas då och då. Fel. Så länge det ligger en tävling runt knuten och livet är ok, så länge det inte finns någon mer alkohol att tillgå och så länge jag inte ens luktar på starksprit kan det fungera ett tag, två decennier.
Första gången jag åter köpte sprit kom den gamla känslan tillbaka. Det var två år sedan. Funkade några helger. Full kontroll. Mådde fint. Inte ens minsta baksmälla. Och sedan, pang. Tog en vecka ledigt och drack under den veckan ca fem liter whisky. Uppehåll igen. Hade jag lärt mig? Nä. Flera helger hösten därefter. Samma som innan. Bara bra upplevelser. Kontroll. Men nu hade jag fått smak på sprit. Inget mer vin, som jag faktiskt ofta kan hålla mig till små mängder. Ger ju inget, som att träna stavgång istället för hårda löpintervaller, mesigt liksom. Förra julhelgen var ett rent helvete. Två veckor nu, inte en. Vet att jag kom till jobbet dagen efter trettonhelgen och sa till min arbetskompis så fort jag såg henne "göm handspriten för helvete!"
Och nu igen. Inte en droppe på ett helt år. Fått medicin mot ADHD som gjort alkohol helt ointressant. Trodde jag. Köpte ändå en kvarting vodka efter nyår. Två helger klarade jag mig på en kvarting. Sedan var det kört igen. Full kontroll, javisst, det är det som får mig att fortsätta. Inte bakis, inga missade träningspass, men en halv kvarting, nästa dag en hel, sedan en halvliter. I tre veckor.
Nu är det en vecka sedan jag bröt det återfallet. Efter tjugo års relativ nykterhet och "kontroll" var jag för drygt en vecka sedan fullskalig alkoholmissbrukare. Drack vodka rätt ur flaskan i bilen på väg hem från simträning, var knappt påverkad av en halvliter sprit, darrig hela förmiddagen tills jag tog första klunken efter lunch. Alkoholberoende läker inte ut.
Försök hitta någon som kan lyssna och som du kan känna tillit till. Skriva är bra. Finns det ingen i din närhet kanske du kan få hjälp av någon kurator eller terapeut. Sorgen inuti driver begäret.

AlkoDHyperD

Sorg brukar vara en känsla som många försöker trycka undan. Kanske för att behovet av tröst inte blivit tillgodosett, eller för att den blivit förknippad med skam. Eller svaghet. Så man rycker upp sig, biter ihop, tills spänningen blir så stor att alkoholen, den falska tröstaren, blir allt för lockande. Riktigt så enkelt är det ju inte, men väldigt ofta ser jag ensamhet och sorg som trigger, hos mig själv och hos andra. Om du orkar läsa kan jag dela en metafor jag skrev i början på återfallet för några veckor sedan:

"""Befinner mig på kanten till ett stup. Stirrar ner i avgrunden. Den skrämmer och lockar. Ropar på mig. Runt mig hänger linor. Hoppa eller gripa tag i någon av dem? Är det någon idé att försöka, eller ska jag göra pinan kort, ge upp?
Vilken lina håller, vilken brister? En del har hullingar som kommer att gräva sig djupt in i köttet. Fastnar jag drar de ner mig. Kanske krossas mot botten. Att klättra upp tar så lång tid. Hamnar jag där kommer jag ligga kvar, det vet jag.
Linorna med hullingar känner jag till. Att slita sig loss lämnar djupa sår som blir till ärr om de läker. Hela jag är full av dem. Ärr, öppna sår, halvt läkta sår som varar och ömmar.
De linorna hänger ibland nära och lyser i lockande färger. Ibland längre bort. Jag fruktar dem och längtar efter känslan av att ha ett stadigt grepp, hullingar eller ej. Det gör så ont och känns så tryggt.

Om du skulle stå där och titta ner, plötsligt känna att marken rämnar, att kanten gav efter, skulle du då inte instinktivt greppa efter någon av linorna, vilken som helst? Skulle du fundera över hur den var beskaffad? Nej. Du skulle ta tag och hoppas, hoppas, att den här gången kunna släppa. Att den här gången drar den inte ner mig. Och om den gör det kanske jag kan dämpa fallet och snabbt klättra upp igen. Och om jag ändå slås sönder mot botten, kanske det går så fort att jag inte hinner känna någon smärta.

Jag skulle nog ha hoppat nu, om jag inte var sammanbunden med andra. Ensam skulle jag låtit mig dras ner. Men de oskyldiga? Kan inte offra dem. Hittar förnuft och kraft någonstans djupt inuti och väljer några av de andra linorna tills vidare.

Det är en kamp mot tiden. Innan de brister eller kraften rinner ur mig måste jag lära mig flyga. Lära dem flyga. Hålla sig på den fasta marken långt från stupet. Kanske bygga ett staket. Och lära dem akta sig för de falska linorna.

Stupet är undergången, att ge efter för alkoholens tillfälliga lättnad, ge efter och bara gå in i dimman. Ge upp allt. Supa tills jag dör.
Linorna är mina vänner, de som hjälper, men kanske inte orkar hålla mig.
Hullingarna är självdestruktiviteten. Alla gånger jag tillfälligt ger efter för suget. Eller överdoserar medicin. Eller tränar på bakfyllan med skyhög puls och blodtryck. Alla risker jag tar för att fly från ångesten.
Ärren och såren är mina minnen och känslor. Sorgen.
De oskyldiga är barnen.
Staketet kanske jag kommer att kunna bygga. Det är verktyg och strategier. Tröst. Impulskontroll.
När jag är trygg i mig själv. När jag lärt mig känna och acceptera det jag känner. När jag funnit närhet och kärlek. Då kan jag flyga.
Kan man lära barnen bygga staket och flyga innan man kan det själv?"""

AlkoDHyperD

Och alla andra känslor. De finns. Man vet inte alltid varför man känner som man gör. Kanske tänker man "jag borde inte känna [det eller det] eller jag som har det så bra..." Svårigheten är att våga ha känslan och försöka hitta förståelse för att upptäcka att man inte blir mött eller förstådd. Ensamheten slår till. Uppgivenheten. Ingen idé. Och så är återfallet om hörnet. Trösta sig själv. Svårt, men går att träna på. Är otryggheten djup är det svårt med självtröst och självmedkänsla och då är det bra om man kan hitta ett samtalsstöd där kemin stämmer. Jag har turen att både läkaren och psykologen på psyk samt min terapeut är icke-dömande, empatiska och kloka. Håller tummarna för att det någon gång även kommer att hjälpa ?

Sofiasofia

hej. jag förstår verkligen "handla mjölk" känslan som du beskriver. det sitter kvar som ett jävla ärr, allt dumt man gjort. jag är typ i din ålder.