Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

InteMera

Jag förstår du är arg och lessen och upprörd och allmänt förvirrad hur det kunde bli så att det är han som säger de svåra orden. Det är ju inte rätt att det är du som blir lämnad, det är ju hans fel alltihop! Men det han säger tydligt är ju att han inte tänker förändra sin livsstil, att han hellre fortsätter med sitt utan dig om du inte accepterar det. Och att kräva det är nog för mycket begärt av honom och visar på total noll insikt i hur du egentligen mår av att han dricker. Och han förstår nog inte heller hur hans drickande påverkar ert barn. Kanske ni den månad ni nu har att fundera kan försöka få till ett sakligt samtal där du kan försöka förklara hur du mår, utan att försköna och förskona honom från sanningen? Att verkligen säga att dethär är jag och såhär mår jag och såhär tänker jag. Berätta hur illa han gjort dig med sitt beteende och vad du skulle vilja för att det skulle kunna gå att reparera ert förhållande. Er situation verkar ha gått så långt så det är dags att vara brutalt ärlig, för det är nog enda chansen att försöka hitta tillbaka till varandra om det ens är det ni vill eller kommer fram till att ni borde göra. Kanske en nu hemskt känsla hos dig kan bytas ut mot lättnad, när allt är sagt och ni vet vad som behöver göras. Om det så blir att försöka rädda ert förhållande eller flytta skilt? Men det kräver ju nog att han också försöker låta bli att försköna sin egen del i det han förorsakat, känslan av uppgivenhet, misstro, ilska och stundvisa hopp han gett dig. En stor kram från mig också till dig, du är stark och har nog funderat betydligt mer än han på hur du ska hantera en eventuell separation så jag tror det i slutändan är du som går starkast ur det hela! Fortsätt skriva av dig här, vi är nog många som lyssnar och stöttar om du ger oss chansen!

AliceAlice

De som varit med om både och säger att missbruk är värre än otrohet, för vid otrohet har man en fysisk person att "slåss" mot. Men känslorna sägs ligga nära varandra och en del beskriver missbrukaren som otrogen med flaskan.

Självklart är han inte lycklig, i så fall hade han inte druckit men det inte ditt eller ert barns, ert livs fel, problemet finns inom honom! Dessutom ger missbruk ofta depressiva symtom som ofta går tillbaka om man slutar och är inte behandlingsbart under tiden man missbrukar.

Hur hårt det än känns så kan detta vara en nystart för dig! Du slapp ensam fatta beslutet. Men detta med uppgivna drömmar känner jag igen, det tog mig ett drygt år och det kändes som att jag fick rita om mina kartor, mina drömkartor och från att ha innehållit mycket blev de ganska tomma. Ett barn till och du hade haft det ännu tuffare som ensamstående, du har alla chanser att få det du vill i livet men jag har svårt att tänka mig att det är den här mannen som kan ge dig det. Livet är inte slut men det går in i en annan fas! Kan du se det spännande i det? En positiv utmaning även om det inte var detta du ville!

Life isn´t about waiting for the storm to pass... it´s Learning to DANCE in the rain!

Mängder av styrkekramar!!!

Nykteristen

I allt detta så är det skönt att ni finns, det känns inombords....ni har på denna korta tid börjat betyda massor för mig och det behövs. <3 Jag kommer oavsett att skriva av mig här hos er, jag behöver er och skrivandet i allt det onda. Jag kan i alla lägen oavsett hur jag mår och känner för stunden, skriva av mig här och sätta ord på känslorna och det är en sån befrielse....ni vet med säkerhet känslan, en varm och trygg känsla som vi behöver men inte år tillräckligt av i vår vardag.

Låg vaken halva natten med världens värsta huvudvärk och kom inte till ro, när klockan ringde så hade jag helst av allt bara velat ligga kvar helt själv. Hade behövt hjälp att få iväg sonen till dagis och bara fått vara själv med mina tankar och tårar för en stund, för att orka med vardagen och ta tag i allt.
Men på med ansiktet utåt och vi kör igång...han gör ju likadant, för nu på morgonen är det trots allt ganska bra...vi ska ju ha filmkväll ikväll och lägga oss tidigt för vi är ju trötta. Hur orkar han? Hur orkar han ignorera allt hela tiden eller är han så jävla naiv i allt detta att han verkligen tror att jag lägger saker bakom mig bara för att det är en ny morgon? Jag vet att han kommer ihåg allt sen igår, för han hade inte druckit så mycket....är detta hans sätt att bearbeta att det kanske är THE END? Men jag kommer nog aldrig att få reda på det hur mycket jag än skulle vilja ha klarhet i saker.

Vi ska gå o prata nästa vecka, trots detta så sa han att det nog är bra för oss att göra det...för honom, för mig och för vår son. Jag berättade även att jag går på individuella samtal nu där, för min egen skull, för att jag ska kunna börja må bra. Han tyckte det lät bra och att jag skulle fortsätta om det kändes bra.
Började redan prata om att han skulle tillslut hitta en annan kvinna att leva med isånafall och det lär jag också tillslut göra, på fullaste allvar är det inget jag tänker på alls för tillfället. Det är att försöka leva och ta mig framåt...

Just nu har jag svårt i att se ett total avslut, trots att på ett konstigt sätt så kan jag faktiskt se det spännande i en eventuell ny fas....konstigt men o andra sidan är det ju nåt jag funderat på inte bara ett år utan massor av år. Hur skulle det bli om vi går isär? Är det tanken om att avsluta ett 10-årigt förhållande och bli ensam som skrämmer mig eller är det att lämna honom som person? Jag vet inte...kan inte svara på det faktiskt, just nu vet jag bara att det gör så sjukt ont.... det är väl så det får vara också antar jag. Som jag såg nån hade skrivit att man måste få sörja för att kunna gå vidare och det är väl så man måste se det, man måste få ha alla dessa känslor för att man ska kunna inse alla positiva saker det bär med sig.

Nykteristen

Ju mer jag tänker på d, vilket är väldigt påtagligt ju mer undrar jag varför? Har alla hans ord till mig, om mig varit skitsnack, massa påhittade ord för att han ska kunna ha nån, för d är bekvämt? Hans kärlek till sonen tvivlar jag inte över...den finns där...

Tog ut flex idag, så är strax hemma...ska sova en stund o gräva ner mig för att hitta kraft, få lite kraft till att kunna gå o hämta sonen o inte va som en skyffe när jag kommer dit framför dom o framför sonen....

Börjar kännas som väldigt långt till måndag när jag ska gå o prata igen. Jag kan inte prata med nån som är nära, inte om detta, inte om min personliga strid. Mitt krig om att låta eller inte låta mitt medberoende ta överhand o få grepp om mig till bottenlöshet....

Vill bara att han ska förstå, är d så orimligt, är d så naivt och korkat som d låter?

Muminmamma

Hoppas du kan sova lite och få lite kraft.
jag tror att drickandet gör att deras sanning hur dom ser på saker inte är förankrad i verkligheten. Visst finns kärlek där t familjen, men den ges när det passar och i de "portioner" som passar.
Min man köper gärna sina barn när han tycker att pappa ska visa kärlek. Barn är smartare än så och känner ju sin pappa väl.
Håll i och skriv här och skriv gärna i en egen bok därhemma. Gå på samtal och ta hand om hela dig.
Stor kram

AliceAlice

...att han ska förstå, vi kan önska men inte mer än så!

Klokt att du tagit ledigt, detta är otroligt tufft så du måste vara rädd om dig!

Vad som varit sant eller inte, det vet bara han, om ens det, du får fråga på samtalet. Skriv ner allt du vill fråga om, det är lätt att tappa det och många av våra missbrukare är duktiga på att prata omkull både oss och terapeuter, blir det så så ta det inte personligt!

Man får tappa masken, men ibland fungerar den också som ett skydd mot omvärden och kan vara det som får en att hålla ihop...

Tråkigt att du inte har någon som står dig nära som du kan parat med! Visst kan det vara svårt men ibland reagerar inte människor som man förväntat sig och på oväntat håll kan man ibland hitta stöd!

Kram

Nykteristen

Tack hörrni ❤️

Ska tänka på d där med att skriva ner frågor, jag är bara så rädd för framtiden och egentligen vet jag inte varför. Jag har bara mig själv att skylla om jag skulle acceptera detta nu....men kan jag förråda mig själv? För ärligt jag vill inte ha d såhär o må såhär.

Just nu efter att ha sovit 30 min så är jag tröttare än innan o orkar egentligen inget, skulle vilja stanna här i soffan! Låter ynkligt när jag läser d högt för mig själv. Ta dig samman för fasen o skärp till dig, få livet o funka som d alltid gjort.....men hur länge till då?

Jag känner inte att jag har nån o prata med, mn d kanske är känslan för jag vill inte höra vad de har att säga igen....jag vet redan vad de ska säga så varför prata med dom när det enda de lyssnar på är sig själva iallafall. Jag pratar men de lyssnar men de hör inte, d är stor skillnad

InteMera

Vet du att det är helt okej att känna som du gör, att bara vilja krypa ner i soffan och stanna där? Att man ibland inte vill stänga av duschen för att man inte kan sluta gråta? Att man ibland faktiskt kan behöva ta sig några sjukdagar från jobbet för att få sova en stund, dricka en kopp kaffe i tystnad och få tänka klart utan att bli avbruten? Jag hör du är trött och lessen, men tillåt dig själv att vara det just nu om det är så det känns! Du är stark, modig, beslutsam men just nu är kraften låg. Du har bränt all energi på funderande, nu behöver batteriet laddas ur för att kunna fyllas på igen! Du kommer framåt, sakta och i små steg om än plågsamma till en början, men du ska se det lättar efter ett tag! Styrkekramar från en annan ödessyster som själv haft en eländig dag idag..

Nykteristen

Bra o veta, jag har aldrig tillåtit mig till att göra såna saker...det är för dom svaga har jag alltid fått höra, eller för dom som låtsas. Låter kanske konstigt men har fattat att d är mer än bara min sambos beroende som är konstigt i mitt liv.

Men jag kallar mig själv svag isånafall för jag känner att d långsamt börjar brista...idag va en sån dag, helt värdelös dag!

Snälla InteMera, berätta om din dag....hur har DU haft det, vad har gjort att den blivit eländig?

Ikväll är allt som vanligt, iallafall enligt honom på soffan bredvid och på nåt sätt så känns det så vedervärdigt denna gång...

Massa kramar till er underbara människor <3

InteMera

Det är inte svagt, det är mänskligt att bryta ihop. Jag tror du och jag Nykteristen bara är rätt lika på den fronten att "ja se bryta ihop det gör bara veklingar" och såna är ju inte vi :) När andra omkring mig brutit ihop över förhållanden och jobbstress har jag inte för en sekund betraktat dem som svaga, bara sett att de har kontakt med sina känslor och sitt inre väsen som jag inte har. Eller trott att jag har vill säga...ytan börjar krackelera och jag fick sitta och hålla tillbaka tårarna på jobbet idag.

Vet inte riktigt vad som hänt sen jag började läsa och skriva på detta forum för bara några veckor sedan. Myntet har verkligen trillat ner och jag ser glasklart att min man är sjuk, att han är alkoholist vad han än själv skulle kalla det. Jag har fått så intensiva blixtar av hemska minnen som jag förträngt så hjärnan går på högvarv. Sover dåligt och drömmer mardrömmar. Håller på att tappa greppet på jobbet, satt idag och skulle göra helt alldagliga sysslor och kunde plötsligt inte minnas hur det skulle göras. Hämtade kaffe och tänkte det skulle rensa hjärnan men hela dagen fortsatte likadant. Varningsklockorna ringer jag håller på att drabbas av en riktig burnout.

Jag har insett min man är som han är och det finns inget jag kan göra åt hans drickande. Endera måste jag acceptera det och försöka lära mig leva med det tillsammans med honom på nåt sätt som inte äter upp mig inifrån. Eller så måste jag lämna. Helst snart i såfall innan hela livet runnit iväg. Det känns som jag vaknat av en hink kallt vatten över huvudet, kippar efter andan som en fisk på torra land och vet inte alls vad nästa steg borde vara. Kan liksom inte tänka klart eller logiskt men är samtidigt helt känslokall. Skrämmande för sån har jag inte alltid varit.

Jag lider så med dig Nykteristen också och läser allt du skriver, denhär eviga ångesten över om man borde sluta hoppas och se framåt mot nåt nytt. Men varför är det då så förbaskat svårt!? Jag är också trött på att må som jag gör, klumpen i magen och "vad om" varje helg och ledighet och fullständig oförståelse över att humöret pendlar på oss som går på helspänn hela tiden. Min man gick ut i garaget igår och skulle mecka med sonen, kommer in en dryg timme senare och biter sig i läppen på ett sätt han bara gör när han druckit. Och jag fräste till på ett sätt jag nog inte gjort förut, för bägaren håller på att rinna över och jag vill inte vara dendär arga, tjatiga kärringen inför mina barn. Jag förtjänar bättre, dom framför allt förtjänar bättre.

Blev långt och osammanhängande dethär, men ja det känns lite bättre att ösa det ur sig.

Nykteristen

Jag förstår din ilska och frustration över garagebesöket. Dessa små tecken som endast vi ser och hör (min sambo småhostar lite) som gör att man flyger i luften av ilska och blir den där bittra tanten o som min sambo så fint kallar d kontrolleringen som gör handklovarna på dom tajtare. O man hatar att man är sån, men d är väl en försvarsställning i sig d också.

Jag tror det är det som krävs, detta forum för att få upp ögonen o se verkligheten i det. Känner också att jag på nåt sätt vågar mer mot honom, säga ifrån på ett annat sätt. Skrämmande när man inte är van vid den sidan, lika lite som den där svaga sidan.

Har nån sett och uppmärksammat ditt mående på jobbet?

Idag hade kunnat vara en sån dag för mig, men jag jobbar på världens minsta företag så har endast en kollega o den personen skulle inte ens märka om man stod bredvid o grät, skönt d samtidigt. Slippa frågorna!

Självklart förtjänar du och ni bättre. Vi förtjänar att ha människor som gör att vi mår bra och kan ge oss nåt! Har sakta men säkert börjat inse det jag med

InteMera

Jag har en kollega på jobbet som jag berättat för att min man dricker, jag vet hon förstår min sits eftersom hennes ex också har spritproblem. Idag sade jag som det är till henne, att jag inte vet om jag klarar dagen, att jag håller på och bryter ihop och inte ens klarar rutin uppgifter. Lite skrattade hon bort det, inte av elakhet, men hon tror nog inte jag mår riktigt så dåligt som jag säger för jag har alltid varit den på jobbet som dragit tyngsta lasset. Någon blir sjuk? Jajamän jag fixar hennes också tills hon är tillbaka. Jasså hon blir borta några månader? Inga problem! Och ja tack gärna några spännande nya utvecklingsprojekt att leda samtidigt. Tills nu då...

Jag ser ju nu att mitt liv i många år varit galet, att det bara är märkligt jag ännu hålls gående utan psykmediciner. Gjorde anhörigtestet här på sidan också, bekräftar det jag misstänker att både ångest och stressnivå är alarmerande och min syn på livet och framtiden just nu rätt mörk. Min man är på resa några dagar nu vilket är skönt, att få andas en stund men samtidigt vet jag att resor ofta innebär ett besök i baren på orten men varför stör det ens mig? Jag ser ju inte ens om han skulle vara full, varför irriterar det då mig?

Jag tror jag lider mest av att jag känner mig tvungen att försöka gömma hans drickande för barnen, att de inte ska se honom när han är som värst eller råka ut för hans gormande och elakheter. Han kan bli helt oredig, vet inte skillnad på morgon och kväll om han sovit en stund och börjar skälla på mig vad jag är för galenpanna som lagar middag till frukost för att han tror det är morgon när klockan är 17. Han kan säga så elaka saker till vår dotter också, som stackarn bara försöker hålla sig ur hans blickfång så långt som möjligt eller om hon nån gång närmar sig för att hon vill ha en kram kan han bara fösa undan henne och fnysa hon ska sluta klänga på honom. Hennes lessna blick i de stunderna, jag vet vad hans beteende gör med henne. Jag har börjat säga som det är till henne när jag vet han druckit, att pappa idag druckit och att hon kan förbereda sig ifall han är arg. Vilket han utan undantag blir.

Det är tack och lov några år sen han blev våldsam och gav sig på både mig och saker, men de händelserna glömmer jag aldrig. Jag tror inte han ens riktigt minns allt han gjort. Så i hans minne kan jag ju inte må dåligt av sånt som inte hänt, att jag kan vakna på natten med återblickar ännu många år efteråt tycker han är för att jag framkallar påhittade saker, det var ju inte så det hände enligt honom. Bara det att mitt minne är knivskarpt från de stunderna, hans inrullat i en rejäl fylla varje gång. Och igenom allt dethär här jag aldrig fått samtalsstöd eller varit borta från jobbet och nu börjar jag se vad min styrka på sikt gjort med mig. Brutit ner mig inifrån men stärkt muren utifrån. Och när den nu börjar rasa och jag öppet medger att det finns problem, att jag inte vet om jag klarar det, då står man här rätt naken och sårbar och ska försöka få ihop bitarna igen. Kanske det lyckas, men bitarna kommer inte bygga upp det som varit, utan nåt nytt. Nåt bättre. Måste jag tro och hoppas i alla fall för just nu står jag här med en hop skärvor...

Muminmamma

Är på jobbet. Jobbar natt och just nu är det lugnt. Sitter och läser det ni skriver.
Blir ledsen arg och förtvivlad.
Ingen absolut ingen ska behöva gå igenom.
Känner och lider med er. Min kropp är också slut och min hjärna kokar. Kan man trycka på någon pausknapp?
Stor kram till er ❤

Nykteristen

Inte Mera, känner igen det där. Den där handfallenheten man får varje gång ruset knackar på dörren eller ens knackar. Dörren är helt totalt olåst och vidöppen, men det gör det inte bättre för det när man ser sitt barn bli så besviken för att pappa inte vill, pappa mår dåligt, pappa är full och arg eller pappa är bakis. För när det väl kommer till att pappa vill då är han full så då vill inte barnet pga det. Denna jävla onda cirkel...

Går du o pratar med nån om det här, får du nån hjälp i vardagen?

Visst är det skönt o gräva ner sig i jobb...jobbade förut innan sonen så att jag va på tjänsteresa ca 2 dgr i veckan, jag njöt och tog på mig ännu mer jobb som resulterade i ännu mer hotellnätter. Där kunde jag va mig själv utan att nån visste eller utan att jag behövde bry mig om vad som hände hemma. Men nu har vi sonen och jag kan inte i min vildaste fantasi göra nåt sånt mer, för jag vet inte vad som händer och även om det inte skulle hända något så kommer jag aldrig kunna slappna av för att jag inte vet vad som försegår därhemma. Jag tappar kontrollen och den kontrollen kan jag inte tappa i nuläget.

Det där med att inte sova, jag förstår inte deras tankegång. Sambon kan vid vissa tillfällen vara uppe nästan 48 timmar när alkoholen sätter igång, han dricker och dricker o dricker. eller för den delen och oftast sover i 3-4 timmar för att sedan göra att dagen lunkar på. Men de gångerna så dricker han även dagen efter sen på eftermiddagen...det är dom gångerna man fasar extra över för hans humör är inte att leka med då. Jag brukar hitta på grejer i de fallen själv med sonen heldagar. Bara för att inte vara vägen, med en stor klump i magen som gör ont och ett huvud som går på högvarv.

Gjorde också det där testet som finns här, ska man gå på d så ja samma här....vissa delar även att man skulle behöva medicineras. Sjukt, jag så ser jag mig ändå inte...inte idag men igår. Idag är en lite bättre dag även att jag har svårt att vara i närheten av honom...jag backar, men den där jävla fasaden är där och visar sig som en påminnelse att man absolut inte får visa sig svag.

Nykteristen

Muminmamman, hur går det för dig? Hur ser din vardag ut nu, har du pratat med nån?

Åhhh mina vänner, vill bara krama om er o säga att allt blir bra!

InteMera

Känns lite bättre idag här också faktiskt, men tror mest det beror på att mannen är bortrest och jag kan lite slappna av. Var skönt igår kväll att efter barnen lagt sig kunna ventilera lite här på forumet, utan att få fråga om vem jag skriver till av mannen som inte gillar när han inte har koll på vem jag har kontakt med. Jag har ingen samtalskontakt, har svårt att söka upp en sådan eftersom jag har så dåliga tidigare erfarenheter. Jag har då i alla fall aldrig stött på någon terapeut som skulle varit till hjälp, att man ens skulle fått känslan dom ärligt försöker stötta ens. Dom försöker endera släta över eller få mig att känna mig skyldig, och det tar jag inte på mig.

Fasar för när han kommer hem sent inatt för han åker med en kollega och får skjuts hem dvs fritt fram för sprit på hemvägen. Skulle inte förvåna mig om han imorgon stannar hemma från jobbet med nån "jag är konstig i magen" undanflykt så han får vara hemma och dricka sin nyinköpta taxfree sprit. Och det var sen den helgen det... Men tiden får visa om det är jag som är cynisk eller bara klarsynt.

Styrka till er alla härliga människor här att klara dagens känslor och funderingar!

Nykteristen

Tänker mer på en terapeut som är inriktad på medberoende o beroende. Här i vår stad finns en grupp för sånt, de anordnar grupper, föreläsningar och även individuella samtal.

Visst är det konstigt med den jäkla vågen man är i av tankar och psykiskt mående. För dig men liksom för mig är idag en bra dag så bra den kan va iallafall medan gårdagen va totalt skit sen går det några dagar eller dag o man är tillbaka på ruta ett för att sedan ta ett jättehopp igen tillbaka upp på glada trappan. Däremellan dessa steg finns ångesten, misstankarna och rena illamåendet över situationen över att behöva fundera över när händer d igen o leta tecken o börja fundera över vilken dag o steg i mönstret som är idag o vilket är nästa.

Hoppas för din del att han inte köpt så mkt taxfree, för för deras del känns d som att d är legalt att köpa på sig lite extra vid såna tillfällen, för det är ju så billigt o då ska man passa på när chansen finns. Sen är d ju så att den kommer att bara smuttas på o hålla jättelänge i flaskan så då är det ju värt dom pengarna när den håller så länge! Åhhh va svag kan höra hela den diskussionen och förklaringen till varför flaskan/flaskorna köptes för! Så man kräks lite i munnen....

Jag har bestämt mig för att denna månad fram till banklagen ska jag inte säga ett skit om hans alkoholkonsumtion och bara iaktta hur det går och ser ut....därifrån tar jag det. Jag orkar inte mer, orkar inte lägge ner mer möda på ATT han dricker för d gör han. Mitt huvud är så fullt av oro o ängslan över allt annat och nu när vi har det här datumet känns det på nåt konstigt sätt mer värt att släppa just det för se hur långt han är beredd att gå. För då tror jag att det är lättare för mig att släppa taget!

InteMera

Låter som en bra inställning Nykteristen! Släpp taget för en stund och bara iaktta, se hur han gör om du inte är på honom om det! Att han dricker vet du, men se om datumet i slutändan verkar göra honom nån skillnad som det gör för dig. Eller kör han på som vanligt och tror det är ordnat för att du slutar tjata?

Ja taxfree är ingen rolig historia. Ibland köper han mig en dyr parfym, för att på nåt sätt tror jag försöka göra det rättvist att han minsann spenderar lika mycket pengar på mig som på sin sprit i taxfree butiken. Att jag inte använder parfym vet han, att jag redan har typ 8 oanvända dylika i skåpet vet han också... Men vad gör dom inte för att dämpa sitt samvete. Och hans taxfree sprit ranson håller nog inte mer än knappt över helgen, första starka halvliters flaskan brukar nog åka ner innan barnprogrammet ens är påbörjat på kvällen. Ut och röka och så hör man garagedörren, lite suddigare i blicken för varje cigarett tills han somnar på soffan. Och där tassar vi omkring från kl 18 och försöker vara ljudlösa och osynliga jag och barnen. Suck.

InteMera

Usch vad jag känner klumpen i magen växer, imorgon fredag och mannen kommer hem inatt med full taxfree ranson. Har en illavarslande känsla helgen blir jobbig. Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att vara tyst så mycket längre, kommer explodera fullständigt om han blir elak på fyllan och ja jag vet vilka konsekvenser jag riskerar. På nåt underligt sätt känns det ändå som att en rejäl urladdning är vad som kunde behövas för att få mig att komma till sans och äntligen börja flytta. Blåmärken läker men det psykiska lidandet har pågått länge nog. Finns gränser för vad man ska tåla och jag har ingen tro min man är villig att ändra nåt alls för sin del. Han har aldrig lovat sluta dricka, egentligen aldrig bett om ursäkt för saker hans drickande ställt till med eller annars heller ägnat mitt mående en tanke och än mindre handling.

Som Muminmamman skriver önskar jag mig också en pausknapp, eller ännu hellre än knapp att spola bakåt i tiden till en tid när allt ännu var väl och man kunde få göra om saker på vägen så man sluppit hamna i den rävsax man sitter i idag.

Nykteristen

Usch för den jkla magkänslan. Sitter själv med väldigt ont i magen och en oro över kvällen o natten. Han är onykter o arg. Arg på mig för att han mår bättre utan mig, för att jag står i vägen för honom o jag ska bara vara tyst. Blev irriterad på honom för att han höll på med sonen hela tiden, grejade med hans kuddar, med hur han satt osv osv. Sa då till honom när jag märkte att sonen började känna sig obekväm att låta honom va o då va d kört. Så nu står han i garaget o smygsuper, röker cigaretter o svär över vilken jävla körring jag är som förstör hans liv. Fasar för när han kommer in igen, men har redan sagt att jag ska lägga mig med sonen vid 19 för jag är så trött. Han förstod d, men d va ju innan han blev sur....så vi får väl se hur denna kväll slutar!

Den där pausknappen hade varit guld värd just nu!