Vill bara skriva av mig, finns ingen annan stans att göra det. Är så tacksam för detta forum.
Min födelsedag jag fruktade då den skulle vara nykter började bra på jobbet. När de frågade hur jag skulle fira och jag svarade "ska hem och sova" sa de "du skulle ha jobbat kväll i stället och firat med oss". Jag önskar att det hade blivit så. I stället blev det värsta kvällen på länge och jag lider fortfarande av det.
Även fast jag är skiljd bor exet kvar. Inte ens kvinnojouren kan hjäpa. Jag är fast och det är väl största anledningen till att mitt drickande spårade ur. Allt självhat han bygger upp, alla hemska kommentarer.
"Allt är ditt fel, om du inte föddes för 25 år sedan skulle inte jag behöva lida som jag gör idag, alla mina skulder är ditt fel för jag skulle aldrig ha dem om jag aldrig träffade dig. Ditt jobb som kock är väl fan ingenting, bara stå där och steket kan väl inte göra dig trött. Du gör ju ingenting, du är värdelös."
Och det värsta "Haha, du tror att du ska vara nykter, jag känner dig, 3 månader, sen då? Du kommer fan inte klara en månad. Du är en alkoholist!"
Det är inte förrän jag är så nerbruten att jag inte kan andas som han slutar. När jag bara svarar ja eller nej och inte finns längre. När allt är dött inombords. Med alkoholen kunde jag strunta i hans ord, de gjorde inte så ont. Jag kunde till och med säga emot. Men nu skär de bara hur absurda de än är. Jag orkar inte längre men det finns ingen lösning på problemet.
Jag försöker vara stark, jag har bestämt mig för att suta dricka, satt ett mål på 3 månader, inte för att börja dricka då igen utan för att göra tanken mer överkomlig, sen kan man öka på...
Jag tror på mig själv, jag är stark, men när ingen annan gör det, vad är poängen...