Jag brukar skriva för anhöriga, men vill ha input från någon erfaren alkoholist.
Min exman, som jag levt ihop med i över 30 år, men varit skild från de senaste fyra åren håller just nu på att helt tappa fotfästet och verkligheten.
Jag går själv just nu i behandling för mitt medberoende, har också hittat en självhjälpsgrupp som jag trivs i.
Mitt ex har varit på behandlingshem tre gånger. Efter ett av dem gick det bra och han hade en stabil nykterhet i flera år. Dock började han dricka igen.
Efter många turer, konsekvenser mm så blev han av med jobbet för två år sedan. Han kämpade ett kort tag för att hitta nytt, men gav upp tror jag. Han är väldigt välutbildad, hade ett väldigt bra jobb och en lysande karriär tidigare.
Har pga av olika saker upptäckt att han druckit mycket under dessa två år. Varit mycket ensam. Mått dåligt psykiskt. Projicerat sin ångest på mig, våra numera vuxna barn.
För drygt två månader sedan kom han på att han skulle åka på en 'hitta mig själv" resa i Sydostasien. I början kändes det någorlunda, trots att jag förstår att han dricker. Men stundtals känns det som om han är i väldigt dåligt skick. Vi kan med vår erfarenhet utläsa det av hans mejl. I mejlen skyller han allt på oss. Under jul och nyår var jag och våra döttrar på en semester nära där han befann sig och han ville att vi slog oss ihop och firade ihop och bodde ihop. Vi sa nej. Det var inte förhandlingsbart, och vi sa att vi inte ville umgås när han dricker och inte vill bli nykter.
Många fler mejl kom. Det ena elakare än det andra. Han till och med skickade bilder på honom och ngn asiatisk kvinna. Detta är en bisak, och vi förstår att han vill ha reaktioner från oss.
Min fråga är. Kommer han någonsin erkänna att han behöver hjälp? Eller är utgången och oddsen låga?
Hur brukar förloppet vara? Om han inser att, hjälp jag håller på förlora allt, familjen mm och jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt. Hur brukar det utvisa sig?
Hur än jag försöker släppa helt, så kan jag inte. Jobbigt när han befinner sig långt borta också.
Nu verkar han har bytt lite strategi, nu är mejlen snällare, han ber om ursäkt för alla elaka mejl och förklarar att han var arg, ledsen och desperat när han inte fick träffa oss i jul.
Våra döttrar har inte svarat honom, min äldsta funderar på att svara. Jag har svarat med att jag påbörjat en behandling i medberoende och kommer ta ansvar för att jag mår bra och är en bra förebild för våra döttrar. Då svarade han bra och lycka till.
Tacksam för input.
Kramar!