Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Nykteristen

Tack för peppen o dina fina ord, de behövs! <3

Det är en lång väg att gå har jag märkt nu när man börjat ta de första stegen, men d ska gå...o vet ni att ni på detta forum är världens bästa stöd i allt.

Idag har jag haft en bra dag, kändes som att den lättade igårkväll men imorn kan också vara o bli en skitdag men på nåt sätt så tror jag att i onsdags va verkligen dagen jag nuddade botten o blir mina dåliga dagar som kommer inte lika eller sämre än den så kommer jag att klara d här...d är jag säker på.

Måste dock ändå ta en dag i taget för d är så jag orkar o d är så d får bli...

Han har gett upp han också o d märks o hörs på honom. Han börjar ta avstånd, pratar absolut men då om sonen eller nån annan vardaglig sak men absolut inte om oss eller om framtiden som han förut gjort...känns konstigt men d kanske är hans sätt att bearbeta o acceptera förändringar som är på gång. För han vill inte mer säger, men han säger inte vad d är han inte vill mer...men min uteslutningsmetod så är d mig han inte vill mer då han druckit alkohol idag!

Måste bara acceptera o förstå, men d kanske jag aldrig kommer!

Nykteristen

Man ska inte googla, man får bara ännu mer ont i magen.

Hans ansvar jag vet men ärligt min sons pappa kan hamna i fängelse om d vill sig riktigt illa o jag vill kräkas av tanken.

För hur som haver så älskar jag honom trots att han är världens skithög med världens finaste inre som har snurrat runt o kommit så vilse...

Nykteristen

Det är kallt därhemma, känslan iallafall och vi håller det uppe för sonens skull. Känns väl bra samtidigt att vi just nu inte går omkring och bara skriker på varandra som det gjorts så mycket i det sista.
Jag undrar vad han tänker, om han tänker....fast det är väl dumt att förneka att han inte gör det.

På torsdag är det dags att höra om han har nåt att säga, jag vet inte...just nu vet jag ingenting, mer än att jag måste snart börja tänka praktiskt hur vi ska göra med saker för att det ska gå så smidigt som möjligt.
Tänkte börja sätta upp mig på bostadskö iallafall så den ruljansen är igång, även att det säkert kommer ta många månader innan det händer....jag har tappat hoppet om honom, fast jag säger såklart inget. Det är liksom inte värt det i det stora hela, blandade känslor för trodde och hoppades aldrig att det skulle gå såhär långt. Hoppet om en förändrad vardag i det stilla fanns där, tills för ett par dagar sedan...nu ligger det valet i hans händer och jag får ta mina beslut själv även att det gör ont och det kommer säkert göra ännu mer ont varefter uppenbarelsen kommer till mig. Men jag har inget dåligt samvete längre...

Hur är det med dig idag InteMera, är ni på jobbet bägge två?

InteMera

Du tänker så klart, är så klarsynt med vad du vill fastän det gör ont. Men en dag i taget är säkert ett bra sätt att överleva just nu, ta det i små steg och var nådig med dig själv när tvivlet sätter in! Och detdär med dina föräldrar: säkert bäst att du tar det rst när du orkar prata med dem om det, gör inte allt jobbigare för dig själv genom att prata med såna som bara gör processen ännu värre. Du har nog att hålla reda på din egen vilja, du ska inte behöva försvara den för mänskor, om så din egen mamma, som bara hetsar upp sig vilket inte är till hjälp. Det är du som måste fatta dina beslut och leva med dem, vad andra tycker är inte viktigt. Du har ju redan länge levt under en annans vilja, alkoholistens, och det är exakt det mönstret du vill bryta eller hur? Så stå stark du, innerst inne vet du vad som är bäst för dig!

Vet inte riktigt hur kvällen blir hos oss idag, mannen låssades vara som vanligt igår och i morse som att fredagens urladdning från mig och hans därpå följande dryckesmaraton hela lördagen aldrig hänt. Jag har fortfarande inte sagt honom ett ord sen fredagen. Har ärligt inte lust att göra det idag heller. Men blir väl tvungen att spela teater Familjen inför barnen. Mailade ett husbolag igår om bostad, fick svar men det dröjer rätt länge innan det skulle vara möjligt och kostnaden rätt hög. Ska kolla vidare lite denna vecka, måste åtminstone ta reda på vilka alternativ jag har och försöka se vad ekonomin tillåter. Är bara matt idag, orkeslös. Framtiden känns luddig, ilskan har lagt sig lite för nu men vet att så fort han korkar en flaska igen, vilket väl är senast om 2 veckor igen, så är jag lika förbannad som i fredags.

Nykteristen

Jag tror att ilskan är bra, bra för att vi då kommer till insikt i vad detta gör och har gjort med oss under alla år och d är då vi kan bli mer bestämda i vad vi vill.

Är d så han fungerar? Att supa i 4-5 dgr och så hålla uppe?

Jag har varit o pratat idag, känns bra såhär i efterhand men efter denna vecka va det mycket tunga saker jag hävde hur mig och att nån mer än bara vi vet om d....hon förstod min sorg, vrede och att jag va rädd för vad som ska komma härnäst. Vi pratade även om vad vi ska ta upp på torsdag...
Mycket gråt idag, men d blir kanske lättare ju mer jag pratar.
Hon satte upp mig för en ny tid nästa torsdag igen....vi ska inte släppa varandra sa hon, känns skönt o veta!

Jag känner mig beslutsam, efter förra veckan så fick jag väl d slaget i huvudet som man behöver för att inse ordentligt. Jag känner mig helt okej med en framtid själv med sonen om d behövs

Nykteristen

Han har en sån bra dag, sån som gör att mitt hjärta vacklar o jag vill bara krama om honom o säga att allt blir bra! Men jag har era stöttade ord i huvudet att inte gå på d, inte ge vika gör de bra stunderna för det är dem som gör att man går tillbaka o ger vika. Försöker intala mig det och går undan för att låta tårarna rinna en stund, känner mig känslokall mot honom...men vet att d är d enda för min och för hans skull! Men d är jobbigt

InteMera

Det är glimtarna av ett normalt familjeliv som får en att stanna, hoppet att det alltid kunde vara så. Men åtminstone för mig brukar min hjärna då börja återupprepa elakheter man fått kastat i ansiktet, spela upp fyllebeteendet som triggar mina obehagskänslor och framkalla minnesbilder av slag och knuffar som kommer tillbaka och vips är jag tagen ur villfarelsen att vi lever normalt. Man vet att glansbilden inte varar, hur älskvärda de en kan vara emellan. Kanske det som gör det så sorgligt, varför det inte kan vara så jämt?

Här har mannen idag gått in för grönsakskost och pratar om hur man borde äta hälsosamt. Hade lust att skratta och säga att du skulle må bra mycket bättre av att dra ner på spriten än att byta en korv mot en morot i två dagar...Han dricker visserligen inte så ofta men det blir alltid tills han slocknat och nu allt oftare flere dygn på raken när han väl börjat. Sen kan han hålla upp några veckor i bästa fall, men sen är det storfylla igen. Och han stannar regelbundet hemma från jobbet för att dricka vilket jag tycker är illa. Och hans beteende på fyllan är allt annat än ok. Skulle han vara snäll full kunde jag leva med det, men aggressiviteten klarar jag inte. Och det våld och den skadegörelse han gett prov på under påverkan kunde på riktigt gjort allvarlig skada både på mig och egendom. Han gick i vredesterapi som gjorde slut på våldet, men hotfullheten finns där och det hann hända så många gånger så jag är rädd vid varje fylla oavsett. Att tvingas ha nödplan för varannan helg typ är nervpåfrestande, att aldrig veta när nästa gång blir då det går illa och hur illa blir det då?

Nykteristen

Jag tror d, för i de fallen får man smaka lite på den söta kakan som egentligen inte är nåbar utan mer en ljuv illusion. Men satan va ont d gör.
Jag försöker också koncentrera mig på de stunder som är på riktigt, d är de som är vardagen.
Min sambo har också problem med vrede, i form av hot, aggressivitet och nu senaste året även knuffar...det är dessa som gör att jag är rädd o orkeslös. Jag håller med dig, hade stämningen varit annorlunda när han va full och att han inte drack så ofta så hade jag nog stått ut...men inte såhär, full 3-4 ggr/vecka o iallafall 2-3 ggr så är humöret skithemskt på honom.

Min terapeut frågade om jag sov bra om nätterna, men hon förstod svaret. Det är väldigt allvarligt d här, d du berättar sa hon...
Men också att detta gör att jag mest troligt inte har svårt o få ensam vårdnad, vilket gav mig hopp o lite ro om det.

Hon sa också att om det va så att sambon vill bli av med beroendet så är d på behandlingshem sånt måste ske för annars kommer d antagligen inte hjälpa ett dugg.

Kvällen flöt på här hemma, Supertrött så somnade i soffan o när jag vaknade hade han gått upp o lämnat allt tänt med tvn på o så lagt sig i sonens rum.

Det där med hälsosam kost känner jag igen. Det har vi här hemma med gällande socker. Det är rena sockerfobin, d går knappt o äta nåt för d är så mkt socker i. Men choklad o kakor till sitt kvällste går bra. Sen alkoholen, försökte förklara att öl är d mycket socker o så i men nej nej så kunde jag inte säga....den älskade alkoholen

Nykteristen

Han skjutsar mig alltid till jobbet för att d är smidigast så....han började ta upp det här, världens sämsta tajming kan jag tycka då ja inte kan prata om det förrän jag börjar gråta. Men sagt o gjort så sa han iallafall att om han bara får börja jobba ordentligt igen 5 dgr i veckan så kommer allt att lugna ner sig och han får sina rutiner. Jobbmässigt så går han ner i tid på vintern och full fart på sommaren igen. Men denna gång går det inte, det sa jag också till honom....det är mig eller alkoholen, jag måste börja tänka på mig själv hur mycket jag klarar av. Han satt o pratade om detta ändå till jobbet, om hur bra allt blir bara han får massor att göra, bara jag ger det den chansen och den tiden för honom att bevisa. Jag sa att alla dessa ggr jag har gett chansen till det, det finns inte mer, jag klarar inte av mer chanser och mer väntan....men han fortsatte intala sig det att det visst går. För jag har inte gett honom en ärlig chans och jag måste faktiskt också bearbeta mig själv för det är inte bara han som gör fel. Han har ju faktiskt lovat att det aldrig ska bli mer som det blev förra veckan...

Bara han får lugn och ro, bara han får ute struktur i vardagen...bara han bara han bara han bara han....jag då?

Tillslut sa han att han nog skulle börja inom restaurang igen, då kunde jag få det lugn och ro på kvällar och helger också där hemma. Jaha, så han ska jobba hur mkt som helst för att inte vara hemma och inte dricka, vad är det för liv ihop då? Vad får jag mitt lugna liv nånstans ifrån då? som inte bara har mig och sonens kläder, mat och dylikt över mig utan även hans fortfarande...

Jag får inte ihop det alls, men sa det att jag vill inget hellre än att vi ska vara tillsammans men att det är nåt som är emellan oss och försvinner inte det så finns det inget vi längre, det kan inte det...hur mycket vi än vill!

Så nu sitter jag här på jobbet, skriver av mig. Har gråten i halsen och funderar på vad och hur jag ska göra för att chefen inte ska se mitt sorgsna ansikte...

Nykteristen

Det är bra att du tagit steget och börjat kolla dig för med dina alternativ, är det både sonen och dottern som isånafall flyttar med dig?

Att leka familj tär på en, men vad gör man inte för sina barn...fast jag tror ändå att de ser igenom till slut när de är såpass gamla. Vad säger barnen om pappas beteende? Säger de nåt till honom om d?

Tycker du är stark ändå som vågar o planera en framtiden utan din man...fortsätt på den vägen så kommer du se vem som går vinnande ur detta

InteMera

Vilken usel timing att börja prata livsavgörande saker i bilen på väg till jobbet! Jag förstår det blev tufft att gå på jobb efter det! Han verkar fortfarande tro att han kan prata sig ur situationen, att han ska få dig att ge efter och ge det en chans till. Igen. Och detdär med bara han, bara han, bara han känner jag så väl igen! Vad med oss och våra behov, våra känslor och ork och drömmar? Som att det inte betyder nåt. Och alltid också detdär om att bara vi ändrades så skulle dom kunna vara annorlunda. Säger tycker jag redan i sig att man är två mänskor som är på väg åt olika håll, om man förväntas trycka ner sin person och sina åsikter för deras skull, ändras för att dom egentligen är den enda som borde sluta med ett skadligt beteende!

Jag har slutat sova på nätterna och börjar vara helt slut av allt grubblande. Min man verkar också tro vi är tillbaka på det vanliga nu efter helgen, men jag har fortfarande inte sagt många ord sen fredagen till honom och då bara sånt som varit nödvändigt om barnen. Min son får jag med mig om jag flyttar eftersom min man inte är pappa till honom, det är dottern jag är orolig för. Mannen har sagt att han kommer ordna värsta helvetet till vårdnadsstrid om hon inte blir boende med honom. Och det kräver han bara för att få mig att stanna, för han vet jag inte vill lämna henne ensam med honom. Det är jag som sköter allt med henne, han uppmärksammar att hon finns i mycket korta ögonblick och nåt praktiskt hjälper han aldrig med. Har redan levt i flera år som om jag var ensamstående då han inte är att lita på, så att vara själv med barnen skulle inte alls påverka min vardag eftersom vi redan lever så. Det är ren utpressning det han sysslar med och det gör mig rasande. Läste nånstans en tonåring som uttryckte sig om sin alkoholist pappa att pappan är lite som ett gammalt husdjur, ingen som riktigt bryr sig om honom och han finns nu bara där och pysslar med sitt eget i nåt hörn, familjen tolererar hans närvaro för att han nu alltid bara varit där men ingen orkar mer ta nån större notis och skulle inte varken märka det eller sakna honom om han försvann. Lite så jag känner vi har det hemma...

Nykteristen

Eller hur visst är det så, tror också att han tror att allt kan gå tillbaka...att han verkligen verkligen tror på det själv. Men inte jag, det går i inte...jag kan inte se mig själv leva såhär, inte ens ett år till. Det har gått såpass långt.
Som dig så har jag levt ensamstående hela tiden, ända sen sonen föddes skulle jag tro. Satt o prata om det med min terapeut igår, för hon frågade hur det va när sonen va nyfödd. Han tog med starköl till BB, för HAN tyckte det va okej att han gjorde d, man måste ju liksom fira att man blivit pappa. Jag va helt beroende av andra människor just då, då jag blev väldigt dålig precis innan och efter förlossningen. Jag kunde bokstavligt talat inte ta mig ur sängen själv eller gå ens ett steg pga foglossning. Det gjorde att vi blev kvar längre på sjukhuset än vad som var tänkt och vad han egentligen tyckte om, för jag skulle ju bli så mkt bättre om vi bara kom hem...så han tog sin lilla runda varje kväll själv för han behövde vara själv för en stund och komma ut lite han med som va fast på ett sjukhus hela dagarna. När vi kom hem så ville ha börja jobba igen efter att de 10 dgrna gått. Jag blev verkligen helt själv...igen trots att jag blev sjukskriven så att han kunde ta föräldraledigt för att hjälpa mig. Jag var tvungen pga detta att göra allt själv trots att jag inte ens vågade ta upp sonen då jag inte hade balans nog att hålla mig själv uppe. Alla de ggr han blev full även då...fasen är nästan så jag förträngt det här och plockas fram nu när man får frågan...mer och mer kommer fram som man så gärna hade velat va annorlunda.

Gällande din dotter så behöver du absolut inte lämna henne där, hon är såpass gammal att hon själv kan bestämma om och när hon vill träffa sin pappa. En kompis till mig förklarade så bra med detta om umgängesrätt till sina barn. Ett barn har rätt till sina föräldrar men en förälder har ingen rätt till sina barn....det är så det är och vill hon inte träffa sin pappa alls eller om hon vill träffa honom lite då och då så ska hon veta att det är okej. Det är därför familjerätten finns...

I det här har vi som tur är inte så mycket stridigheter, han tycker jag ska ha sonen...han märker också att sonen skulle inte klara sig utan sin mamma, då får pappa det jobbigt och det är det sista han orkar med...ett gnälligt barn.

InteMera

Dethär forumet är nog ohälsosamt för nu får jag också tillbaka minnen från när dottern var nyfödd, saker jag förträngt :)
Han åkte motvilligt med till sjukhuset när det var dags, och gick direkt och lade sig och snarkade gott hela natten när jag vankade runt med helvetesvärkar i 15h...Hade en rätt dramatisk förlossning men han stod hela tiden längst bort i rummet, att han skulle stått bredvid o hålla handen och peppa var liksom inte aktuellt fastän både jag och barnet höll på att stryka med. Efteråt stannade han tre timmar, sen for han hem och söp sig redlös i två dygn och skickade elaka sms till mig på sjukhuset under tiden. Första tiden var han nog hemma men låg mest i soffan och drack öl och kritiserade hur jag tog hand om barnet. På hela hennes bebistid var han ut med henne i vagnen exakt en gång. Alla nattvak tog jag och allt annat likaså. Dagen för dop när det skulle ordnas med fest passar han på att supa till och mitt enda minne från dopet är att jag står med tårarna rinnande i köket och lagar smörgåstårta medan han ligger full i soffan och ropar vilken usel mänska jag är som inte klarar av att ordna ett kalas ens och annat taskigt. Dethär allt har jag inte ens tänkt på på lång tid,tack för påminnelsen Nykteristen för nu är jag arg istället för lessem igen ;)

Nykteristen

Du får mig till ett litet leende på läpparna....trots det tragiska inlägget, men mest för att jag precis gjort dig arg istället för ledsen. I det stora hela kanske det är det som behövs för att få "nåt gjort".

Ja sambon va väldigt bra under minförlossning just den dagen när det väl gällde, det kan jag absolut ge honom. Vi va ett riktigt team den dagen och han gjorde allt för mig....men resten är som det är och inget jag kan ha ogjort utan jag fick det jag drömt om så länge så det får väl vara så. Men mycket minnen kommer upp...på både gott och ont.

Pratade med min kompis och hon sa att äntligen hör jag en helt annan person när vi pratar om allt, det märks att jag börjat gå åt ert rätt håll, dvs tänka på mig själv. hon sa att innan så har allt hängt på att jag måste göra det här och det här för honom...jag har aldrig nämnts i det stora hela, mer än att jag måste hjälpa och hålla ordning. Jag är inte på långa vägar där än, men kanske på väg...känns skönt att höra det också, man blir lite starkare och kan tro lite mer på sig själv. Att jag är inte ego för att jag vill ha ut nåt mer av mitt liv än bara en full man och ett barn som hänger på sin mamma för att han inte vill vara med sin pappa som kanske är onykter....

Min sambo va också full på dopdagen, men efteråt...för då skulle vi ha grillkväll med hela släkten. Ett bra tillfälle att dricka hejdlöst utan att det blev konstigt framför alla, eftersom det är så det görs på grillkvällar i gott sällskap.

InteMera

Tror det är bra vi hjälper varandra att få tillbaka en tydligare minnesbild av hur saker på riktigt varit, man har blivit så bra på att förtränga, släta över, bortförklara och ljuga för sig själv för att orka.

Vet inte vilken koma jag levt i för när allt det jag nyss beskrev hände har jag aldrig ens tänkt tanken på att min man är alkoholist. Nu när man fått ett uppvaknande börjar man se saker ärligt och med sitt rätta namn: han är sjuk av sprit och det är inte jag som är galen, överkänslig, kontrollerande eller dum i huvudet och har aldrig varit det. Jag har haft all rätt att begära och kräva att han skulle dricka mindre och delta i familjens liv som en normal pappa. Nu inser jag att han aldrig haft för avsikt att göra det jag bett om och jag har betalat ett dyrt pris för den erfarenheten. Nu vet jag bättre och måste därför kunna göra bättre. Så tack Nykteristen än en gång, för att jag får hänga i din tråd och få så mycket hjälp på vägen själv också!

Nykteristen

Känns skönt att vi har hittat varandra på det här sättet, för o kunna få häva ur oss allt mellan himmel och jord. Det behövs och på nåt sätt är det enklare att ta till sig och faktiskt upptäcka att det du upplever det är ju faktiskt det jag upplever och har upplevt också....dvs att det är inte vi det är dom, som du skriver. Vi är inte dumma i huvet, kontrollerande m.m m.m vi vill bara ha ett fungerande familjeliv med en närvarande pappa som kan njuta tillsammans med sin familj, det borde inte vara ett så stort åtagande utan det borde vara det naturliga...men inte hos oss hur mycket v än vill.

Det är de starka som blir mest utsatta och måste bevisa sin styrka fick jag höra en dag, kanske stämmer....

Muminmamma

...Allt ni har skrivit sen sist jag var här.
Ni är så fantastiska båda två. Det ni går igenom och har gått igenom är fruktansvärt.
Ni är värda det bästa!
Stor kram.

Nykteristen

Jag tänker på dig och det du genomlider också, som ärmginst lika hemskt.
Hur går det för dig med allt, vad säger dina tankar om din man och din vardag?

Hur som är jag inte där än, även att jag helst av allt skulle vilja hoppa över ett par månader och vara på andra sidan. Den är troligtvis på ett helt nytt liv ensam med min son, men den skulle välkomnas med öppna armar om den är tillsammans med min sambo i helnyktert tillstånd....
Det är en daglig kamp med känslor som är så hårt hållna att jag varken vet ut eller in ibland, mer än att det går inte att gå tillbaka till det som varit. Men att få sambon att förstå det verkar vara svårare sagt än gjort och trots att han ser att jag inte går på det han säger så försöker han lirka in det

InteMera

Du har din kamp du också Muminmamman! Alla har vi upplevt saker som ingen borde behöva utstå, och det är tragiskt att man inser man inte är den enda som levt så länge med detta och inte riktigt förstått vad som är fel. Att man tagit på sig skulden, fixat och ordnat och tillrättalagt i hopp om att allt skulle bli bra. Men när man ser nästan kopior i händelser i andras liv, då förstår man att detta inte kan vara vårt fel utan det finns ett tydligt sjukdomsmönster som framkallar liknande situationer och känslor hos oss alla som lever med en alkoholist. Skönt att veta att kampen är delad med andra drabbade och på platser som denna kan finna stöd och råd, för i verkliga livet blir man ofta ensam eller missförstådd. Stor kram och mycket styrka till er både Muminmamman och Nykteristen!