Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

InteMera

Vad bra att mötet var konstruktivt! Hoppas han nu verkligen tar chansen att försöka ens, du lär ganska fort märka om han menade allvar. Sen kan det ändå vara som du säger att det redan gått för långt, att det inte mer går att hitta tillbaka. Men njut nu av helgen, tid att sortera alla tankar och landa lite i lugn och ro efter de senaste veckornas tumult!

Nykteristen

Ja, det kändes skönt på sitt sätt samtidigt som att han fortfarande nekar till viss del om sitt problem stör mig som attans..
Vi får se, som sagt jag måste få lite distans till gårdagen som va väldigt intensiv och påfrestande...

Får du fortsätta njuta lite extra där hemma, med en glad man? Hur känns det inför helgen?

InteMera

Hans goda humör vacklar nog redan, för att jag i morse sa till om några helt praktiska saker därhemma. Fick inget svar på sms till honom efter vi åkt till jobbet, det brukar vara ett dåligt tecken...Det innebär oftast han tycker det jag sagt är kärringnäll och när han stör sig på sånt har han vips igen hittat en yttre anledning att dricka, dvs för att han har en så gnatig fru så han förtjänar att koppla av med sprit. Blir knappast nån trevlig helg. Till all tur ska han på arbetsresa några dagar nästa vecka så jag kan andas lite. Vilket liv man lever...

Nykteristen

Ja herregud, när man läser d känns d ännu konstigare! O utåt sett låter d säkert helt sjukt!
Hoppas hoppas innerligt att han hejdar sig lite denna helg för din o barnens skull

Allt man vill är o planera framtiden med gott samvete kunna säga o d här kan vi göra i sommar eller om 2-3 år...men d är stört omöjligt!

InteMera

För barnens skull har han nog aldrig låtit bli, inte för min heller för den delen. Säger man nåt om hans drickande så dricker han bara ännu mer, för att visa att ingen bestämmer över honom. Bara en sned blick från mig eller att jag inte skrattar åt nåt dåligt skämt när han redan druckit lite, kan räknas som gnäll från min sida och trigga mer drickande. Inte undra på man inte kan andas hemma, när minsta yttran i tal eller kroppsspråk kan trigga än mer fylla. Blir på nåt sätt som att han då kan säga kag får skylla mig själv att han dricker, att det är jag som förorsakar fyllan. Fy så det låter och jag fattar hur det måste låta i andras öron, såna som inte vet hur alkoholister funkar. Tur man här inne ärligt kan säga hur man känner och vad dom gör, de flesta känner nog igen beteendet av dem som vistas på detta forum. Har redan ont i magen och mår illa, ska snart åka hem från jobbet och jag vet mannen skulle till stan innan han skulle åka hem. Klirr i plastpåsen igen då antar jag, taxfree spriten tig nog slut redan förra helgen med tanke på alla tomflaskor jag hittat. Men nästa vecka ska han på ny resa så senast nästa helg brakar det igen om inte redan denna..

Muminmamma

Nu har jag läst i kapp mig. Vilken vecka det har varit. Nu hade man verkligen behövt en lugn helg.
Känner så igen detta med att man "gör ngt fel" och att det triggar drickandet. Nu är räkningarna betalda och nu kommer jag få höra hela helgen att jag och ungarna kostar, särskilt mina stora som är "helt värdelösa".
Jobbar natthelg och det kommer bli lite sömn för att hålla ihop allt.
Jag hoppas så att ni får det bra i helgen och att ni tar hand om er och barnen så gott det går. Kram

InteMera

Jag funderar kanske för mycket och i förväg men tanken kom över mig att skulle det längre ens spela nån roll om min man helt slutade dricka? Om han blev nykterist och verkligen höll fast vid det? Jag tror faktiskt inte det skulle spela nån roll mer. Jag har inget förtroende kvar, känner ingen värme eller tillit ens när han är på gott humör och framför allt vet jag att han inte skulle dra sig för att hänga ut mig när jag är som mest sårbar, det har han tidigare bevisat. Skulle jag bli allvarligt sjuk skulle jag inte kunna förlita mig på varken stöd eller hjälp, varken praktiskt eller mentalt. Det har han också bevisat.

Han har begränsat mitt umgänge, krossat min förmåga att lita på mänskor, fått mig att se mig över axeln efter faror som jag inte ens idag vet om de var verkliga eller nåt han intalade mig i sin jakt på att isolera mig. Han har förändrat mig som person, till någon jag inte är bekväm med att vara. Jag klär mig annorlunda, beter mig annorlunda - allt för att inte hans ska bli sur, svartsjuk, kalla mig dum eller hora eller nåt annat kränkande eller ännu värre bli våldsam vid nästa fylla. Efter allt han sagt och gjort full, kan jag inte förlåta honom. Alkoholen som förorsakat det mesta av det är ingen ursäkt. Man kan inte skylla våld, hot och elakheter på att man var full. Eller skylla på kan den som druckit göra, men för oss offer spelar det kanske ingen roll. Jag har likväl blivit utsatt för allt detdär, i min åsikt förmildras inte hans ansvar för att han var full. Elakheterna känns i mig lika illa även om han inte ens minns han sagt nåt pga fyllan. Blåmärkena satt kvar på mig dagen efter, även om han inte mindes vad han gjort. Minnesbilder av att min dotter kunnat komma till skada när han i blint raseri på fyllan gått på både mig och saker. Han har haft sönder så mycket saker, och aldrig sina egna utan alltid mina. Ärvda saker, min dator, min bil, mina glasögon...listan kunde göras lång. Mycket av det går inte att få tillbaka, minnen av sen länge bortgångna släktingar som slagits i kras exakt för att han vetat vad de sakerna betytt för mig. Det har gjort jag numer aldrig säger nåt om grejer, vad jag gillar eller inte för att skydda sakerna jag verkligen vill ha kvar.

Och de få sakerna ska stå på paradplats i mitt eget hem när den dagen är kommen, att jag har ett hem jag kan kalla mitt och där kärleken till mina barn kan få ta plats utan alkoholdimman. Där jag och barnen är säkra, där vi kan stötta varandra i vått och torrt utan att bli hånade. Där min åsikt och mina värderingar får ha plats utan att bli nertryckta och förlöjligade. Vilken enorm ilska man har inneboende, en ilska som nog dessvärre aldrig kommer få ett avslut i form av ett förlåt från den som förorsakat det. Min fredag kväll känns förstörd även om han inte druckit idag, för klumpen i magen har ändå grott hela dagen idall att...dendär hemska känslan att vara maktlös över förhållandena i ens eget hem. Avsaknaden av rätten till en åsikt, rätten till sina känslor är förtärande.

Hoppas ni andra har en lite lättsammare fredagsstämning, sorry för den negativa utläggningen..

Nykteristen

Ärligt talat tjejer, inte ens en dag. Drickandet är igång. Trodde han att d va helt fritt fram nu för att jag "gett" honom en chans nu o de jvlarna sitter o tror på honom på mötet igår. Jag måste va den mest naiva och dumma människan som finns i världen....ärligt?
Blir så förbannad ärligt talat på mig själv...vill bort bort från det äckliga!

Jag förstår dig InteMera, kärleken svalnar för varje elakt ord de har o för min del är dem väldigt många! Han är fruktansvärt duktig verbalt o d värsta är att han vet om d också.

Pratade med hans syster idkll som berättade att hans mamma var jätteorolig att vi skulle gå isär över nåt så löjligt. Löjligt? Hon har nog inte levt med sin son sen han va 16-17 år....hon har inte en aning om vad jag lever med. Hon må tycka illa om mig, men usch nu tycker jag värre om henne. En dag ska jag skriva ett brev, ett långt brev om hur d här varit för oss.....en dag kommer hon få höra vad hennes älskade underbara son har gjort min sin sambo! Rätt eller fel men jag ska trycka in d i huvudet på henne för allt hon sagt om mig!

Ja, där har ni min fredagsfeeling också, bildar gärna klubb med dig inteMera

Nykteristen

Men mitt i allt detta så börjar mitt huvud hänga med, pusslet börjar läggas på plats o jag börjar förstå...och jag börjar acceptera att d inte finns nåt jag kan göra för o ändra honom för att han vill verkligen inte. Han kommer leva o dö med sin alkohol som den mest älskvärda han har....d kommer ta en stund till för mig att verkligen tro på d men att ge upp helt är jag på god väg att göra! Det gör detta på nåt sätt lite lättare att faktiskt veta vad jag vill också o göra slag i saken...

InteMera

Mannen nykter igår. Idag lättretlig, sur och elak. Snäste av dottern pga hennes klädval, så hon satt i tårar för att hon inte skulle få följa med till stan för att pappa tyckte hon hade så fula kläder. Hennes nyaste kläder som hon valt själv och gillar och trivs i... Han åkte ensam och hittade på ett ärende till köpcentrat, absolut nåt han behövde därifrån just idag och gissa vilken annan affär som finns vägg i vägg med den han skulle till..Jag har inte sett dethär förut, hur irriterad han blir till humöret när han hållit sig nykter en kväll när han antagligen skulle velat dricka. Verkar ju bli svårare för honom att hålla sig ens en fredag kväll, förut drack han i alla fall oftast bara varannan helg men nu kommer abstinensen när det blivit helg och han är nykter. Förra helgen var han packad hela fredagen och lördagen. Tror inte han själv fattar att retligheten beror på spritsuget som verkar sätta in allt tätare och hålla i sig allt längre när han väl börjat dricka när det på sistone blivit 48 h maratonfylla så fort han alls börjat. Tror dethär håller på att eskalera..

DrömmaBort

Jo ibland kan det vara så tydligt, hur irriterade de kan bli. Eller så driven de får att göra något annat för att avleda tankarna. Det jag undrar över är hur mycket kapasitet det där tar av deras tankar, och hur länge efter att de slutat. Eller håller de på av och an, antar jag det mal på i huvudet hela tiden.

Nykteristen

Åhhh vad arg jag skulle blivit...att gå på sina barn för en sån sak är nåt som är big no no.

Den där känslan när man känner i hela kroppen att d är dags, dags för dom att ta till drickat.....den är så hemsk o påtaglig!

InteMera

Tvingade honom att be om ursäkt av dottern för det han sa till henne, han såg både skamsen och förvånad ut jag tilltalar honom med sån bestämdhet. Nåt i mitt sätt mot honom har ändrat, jag säger vad jag tycker och tassar inte så försiktigt längre för att inte reta upp honom. Tror han nånstans märker och hör en skillnad. Jag känner jag inte har så mycket att förlora mer på att börja vara uppriktig. Jag har rätt till min åsikt och ska ha rätt att säga den. Han ryckte faktiskt sen upp humöret och pratade med dottern. Resten av dagen har jag roat följt hans rastlösa trampande och försök att sysselsätta sig, verkar krypa i kroppen på honom när han inte är bedövad med alkohol. Han har varit i garaget några vändor och vet inte om han druckit nåt lite för att stilla nerverna men han verkar inte på påverkad och luktar inget. Han har ändå varit på hyfsat gott humör idag, han erbjöd sig till och med att laga middag för att få lite tid att gå. Så i det hela en rätt okej lördag, känner mig rätt nöjd jag svängt fokus från honom till mitt eget mående, att jag börjat göra och säga saker som jag vill.

Har samtidigt fortsatt mitt stilla packande, en hylla till sorterad. Kollar på lite hus och räknar på vad som ekonomiskt skulle vara möjligt. Försöker se framåt, hur det nu sen än blir.

Nykteristen

Så skönt att höra att dagen vari bra ändå!
Visst är d på nåt sätt en väldigt befriande känsla att faktiskt ha slutat bry sig om hur de tar saker utan ärligt säga vad man tycker utan att fundera på hur d låter inför dom.

Mina föräldrar tycker d är nåt som ändrats i min ton när jag pratar om honom o hans problem. Förut sa jag att jag va rädd för att säga vad jag egentligen tycker till honom vilket jag inte är längre. Att d låter som att d är bra att jag går o pratar med beroendeterapeuten. Det höll jag med om men mycket cred om just mitt bättre mående o att jag är mer medveten om mig själv måste jag ge detta forum. Det har hjälpt mig på så många sätt och nåt jag inte kommer sluta med på bra länge.
Jag känner i hela kroppen att jag är mer klarsynt inför min sambos problem, mitt Egna mående men också min framtid....jag är evigt tacksam!

Nykteristen

Söndagmorgon o jag har sovit så gott, väldigt länge sen jag sov i 11 Tim nonstop. Sonen sover fortfarande...men d behövde han väl!

Hur gick kvällen för dig? Höll han sig?

InteMera

Vad skönt du kunnat sova, allt blir lite lättare när man är utvilad! Var kanske tur att du har mannen borta just denna helg, när du verkligen behövde få vila och samla krafter efter senaste veckorna!

Här gick lördagkvällen tack och lov lugnt, men vi pratar fortfarande inte om nåt viktigt. Går och lägger mig en stund efter barnen, känner jag är helt slut och kroppen säger till att den måste få vila. Vill helst heller inte sitta ensam med mannen i långa stunder, känns som stämningen blir tryckt så fort barnen är i säng. Men inga stora fylleslag eller bråk, så man får väl vara nöjd med helgen. Man är tacksam för ganska lite just nu märker jag :)

Nykteristen

Vad skönt att d blev en lugn kväll! Är inte d lite konstigt vad lite man nöjer sig med som du säger. Vi är glada om kvällen blir lugn, inte mkt dricka men d behövs inte pratas. Nä hellre tystnad än bråk då kan vi va lugna o iallafall känna oss tryggare...

Hoppas söndagen blir lika lugn

Nykteristen

Här leker vi lyckliga familjen o tagit med sonen på lekland o lite lunch....känns skönt o slippa va hemma iallafall! Bara vi pratar om ytliga saker så är vi sams o inget skrik eller så. Känns konstigt o lite vemodigt i kroppen, njöt verkligen av att vara själv med sonen. Kanske är ett tecken på att jag faktiskt håller på att ta mig bort nu även känslomässigt!

Har tänkt på d mycket, vi har egentligen så lätt för o separera d är ju inte mkt som behövs o jag måste nog ta tag i d för att jag ska kunna känna jag det här är ett liv jag vill leva....för som d är nu är jag fastlåst! Känslan är så påtaglig

InteMera

En helg utan fylla. Åtminstone har han inte druckit så mycket så det skulle märkas på honom. Men humöret på honom har kastat tvärt, lördagen trampade han rastlöst omkring, söndagen pendlade han mellan glatt bus med dottern till elakt fräsande i tvära kast hela dagen. Nu åkte han på resa några dagar, jätte skönt för mig att få vara själv med barnen några dagar. Har drabbats av en overklighetskänsla, tänk om jag överdriver hans drickande och det är pga mig som inte tål lite öllukt hemma som dottern ska tvingas bo i två hem? Kanske man måste ge honom lite utrymme att koppla av med dricka om han nu så måste? Är helt vilsen i tankarna idag, vet inte om jag tänker för drastiskt med att leta bostad? Gaaah vad dethär ska vara jobbigt!

Vet att min åsikt kommer vara klar igen nästa gång han dricker, men redan efter några dagar med honom nykter börjar man ifrågasätta sitt eget omdöme. Om det är jag som är för hård, för kontrollerande, för oempatisk? Är det dethär dom menar med normaliseringsprocessen, att man klarar av som medberoende att bortse från problemet så fort den akuta situationen är över och så försöker man fortsätta nästa dag som att inget nånsin hänt och intala sig vi är en normal familj?