av annaconda

Jag satt här och läste för ett halvår sedan. Det blev en hög igenkänningsfaktor och jag tillhörde kategorin "vill förändra mitt drickande", men när jag läste om de som verkligen försökte dricka mindre tänkte jag "yeah right...lycka till". Sen tog jag med mig orden från någon här inne: "släpp aldrig garden" och slutade läsa här och tänkte kaxigt, jag försöker lösa detta själv....

Nu sitter jag här ett halvår senare och tänker på hur jag kunde besparat mig så många pinsamheter om jag tagit detta på större allvar då. Jag har börjat plugga kvällstid utöver ett heltidsjobb och skyller på att jag måste plugga för att kunna isolera mig. Tror ingen vet att jag blivit en rökare senaste tre åren. Knaprar nikotinavvänjningsprodukter på jobbet och när jag träffar folk. Portionerar ut vinflaskor till mig själv. Det var tänkt att bli 1 flaska på fredagarna. Men så jobbigt att gå till bolaget varje fredag OCH lördag så då köper jag 2 flaskor och lägger en i förrådet... Vilket slutar med att jag vinglar iväg till förrådet när första flaskan är slut för det finns ju ingen morgondag då? Exakt detta hände igår.

Öppnade ögonen imorse och såg ett halvfullt glas på sängbordet. Gick ut i köket och hittade en halv dl kvar i flaska 2. Tog bort ett löjligt inlägg på FB. Kollade snabbt om jag sms:at någon.. lugnt. Somnade om till kl 16. Haft ångest och hjärtklappning hela dagen. Nu är jag aktiv här för första gången och vill inte bli en av de som tror att de kan fixa det själva.

Jag lever ensam med utflugna barn. Startade min "alkoholkarriär" som medberoende till en man i 17 år. Hatade alkohol när jag lämnade honom för 10 år sedan, men har i perioder mått så psykiskt dåligt att jag började använda alkoholen som sömn- och bedövningsmedel. Skitsmart! Nu är jag som mitt ex... fast han kör ända in i kaklet och fungerar i samhället. Det tycker jag är orättvist. Jag känner mig bara ensam... och undrar naturligtvis varför han där uppe ger mig så tunga utmaningar. Jag är ju så klok och snäll. Ge skiten till någon som går runt och är en idiot istället. Ge mig någon annan jävla allergi typ.

Ikaros
lör, 2017-01-28 - 23:26

hej Annaconda
Jag tycker det är mycket bra att du börjar ta itu med dina alkoholproblem. Du kan bespara dig mycket lidande om du börjar nu. Alkohol i medicinskt syfte är livsfarligt. Tro mig som har mer än femtio års erfarenhet.
Sedan att just du och jag drabbats är bara så. Sjukdomar följer inga rättvisebegrepp. Jag vill också i all vänlighet påpeka det olämpliga och onödiga i att önska någon annan sjukdomen i stället. Men jag förstår också att du nog inte menar det fullt ut. Jag har också känt mig desperat och tänkt sådana tankar.
vänligen
Ikaros

annaconda
sön, 2017-01-29 - 00:19

Nej jag önskar ingen annan denna kamp. När jag läser det jag skrev ovan ser jag nu va bittert det lät! Som att det inte var jag som skrev det. Det är precis det jag inte gillar med alkoholen. Personlighetsförändringen. Det är dags att ta av sig offerkoftan nu.. Jag har satt mig i den här situationen så då får jag försöka ta mig ur den också. Försöker minnas hur bra jag mådde för sju år sedan när jag var nykter i hundra dagar. Jag var glad och harmonisk då. Ska försöka bli det igen.

Dionysa
sön, 2017-01-29 - 08:18

Koncentrera dig nu på att avveckla spriten, precis som du börjat med här och nu. Så fort u kan och orkar, får du väl börja leta efter ditt speciella livs mål och mening. Du verkar ju ha en skärpt och lätt humoristisk inställning som bådar gott.

annaconda
sön, 2017-01-29 - 11:37

Ja humor ibland av morbid karaktär har hjälpt mig genom många svårigheter i livet. Tyvärr inser jag att alkoholen tagit över den rollen. Söndagar är dagar för reflektion. Vad kom först, hönan eller ägget? Dricker man för att man känner sig ensam eller är man ensam för att man dricker? Jag lär långsamt känna mig själv. Highly sensitive person med ett otroligt starkt känslomässigt detaljerat minne. Högpresterande. Ger goda råd till andra och är väldigt omtänksam, men kan inte ta hand om mig själv. Använder mig själv som slagpåse, matar mig själv med hur värdelös jag är och sitter som en tickande bomb och undrar varför ingen ser hur illa det är? Det vekar som att alla köper min skönmålade bild av träning, bra jobb, fint boende, god ekonomi, bra tjej! Några få vänner har ju sett hur okontrollerat onykter jag kan bli. Detta har gjort att man byter ut vissa vänner med jämna mellanrum. Ingen får komma för nära...

Tänkte för ett halvår sedan att om jag slutar gå ut på aw etc och väljer ett lugnare liv hemma så kanske det löser sig. Skrev ner 3 saker på ett papper:
- Ha inget hemma (hjärnan: men kanske 1 vinflaska, det löser jag ju..)
- Drick inte dagen före arbetsdag (hjärnan: eller köp 1/2 flaska, och bli sen irriterad på dig själv när den är slut)
- Drick inte ensam (Hjärnan: ska jag ringa in någon som vill dela? Nej det orkar jag inte... vill ju ha hela flaskan själv! och sen kan vi ju leta noga efter någon glömd äcklig glögg eller likör?)

Sen började förhandlingarna med mig själv redan dag 3 nykter... Jamen lill-lördag... torsdagen verkar ju lugn på jobbet. Inga möten... Jamen det är ju ändå fredag. Bara 1 flaska. Eller köp 2, en till fredag och en till lördag. Aldrig lyckats "spara" en flaska! Det sjuka är att jag VET hur det slutar och kan gå runt och prata med flaskorna innan: Jaha, där står ni och väntar... ångest på flaska x 2! Ska bara ringa föräldrar och söner snabbt och säga att jag tar en lugn kväll hemma så de inte ringer mig när hälften runnit ner i strupen och jag inte törs svara så jag får säga att jag somnade framför en film.

Har sedan 1/1 börjat skriva dagbok. Behöver se i skrift hur jag lever. Har snittat på 3 flaskor vin/vecka. Jag låter detta vara helt legitimt i min värld för jag är ju så himla duktig på jobbet, med studier kvällstid, tentor, styrelsearbete, träning. Problemet är att jag slutade sova i höstas och nästan "gick in i väggen". Min kropp börjar säga ifrån och när jag läser trådar här inne så fattar jag att jag är mer illa däran än jag vill erkänna för mig själv.

Gråter när jag läser en del trådar om ångest. Jag har inget känsloregister utan stoppat saker i en ryggsäck i över 40 år men nu börjar den bli väääldigt tung att bära. Så idag tillåter jag mig själv att gråta högt med snoret lite rinnande. Jag börjar där och sen kavlar jag upp ärmarna och försöker få till en förändring. Igen.

Sisyfos
sön, 2017-01-29 - 12:16

Läser det du skriver och för mig fyller alkohol på alla de problem du beskriver. Sömnproblem, känslan av otillräcklighet, och med detta drickande blir det en passivitet och ännu mer ångest och otillräcklighet. Kan bara säga att du gör helt rätt som stoppar i tid. Så onödigt att köra vidare.