Jag lever med min kärlek. Vi har en tvååring och 2 barn på hans sida.
Jag behöver verkligen någons råd! Är det försent att rädda eller finns hopp? Efter ha läst ngr trådar och surfat runt inser jag att han inte dricker i samma utsträckning som många andra av er anger men varför jag blev orolig från början är att han blir obehaglig när han är full. Absolut inte våldsam men ofta väldigt otrevlig. Det syns och märks skillnad på bara en öl. (Därför tror jag inte han har druckit i smyg mkt mer än vad jag själv uppmärksammat)
I samband med min graviditet fick jag upp ögonen för hans drickande. Jag kunde själv dricka en del innan men aldrig så att jag inte kunde låta bli. Så innan dess var det liksom mer dolt.
Min man har druckit 2-3 dgr sen uppehåll lika många och längre perioder vid tex semester. Kanske 2-3 öl per gång och ibland en whiskey. Lite mer på helgen. Eftersom jag själv gillade att festa innan barn tänkte jag inte på det. Under graviditeten fortsatte han att ta två öl efter jobb ngr ggr i veckan. Ibland varje dag. Mer på helgen. En whiskey efter maten. Jag tog upp det med honom att han borde dra ner. Till viss del gjorde han det men jag kände ändå att han borde kunna sluta helt ett par veckor för att känna av om det går. Det gick bara veckorna innan Förlossning och efter. Dock var han inte full under denna period utan konsumtionen minskade.
Efter vårt barn kom fortsatte han att dricka relativt normalt men ändå lite i överkant. Dock blev han så väldigt full vid ett tillfälle vi hade vänner hemma. Kommer inte ihåg varför han blev arg ens men han låste oss ute och gick iväg (inga barn var hemma tack o lov). Han var borta ca 15 min och låste sen upp. Inte så länge kanske men han var väldigt obehaglig i humöret för alla som var hos oss. Alla gick hem och var såklart arga på honom. Dagen efter ringde han alla och bad om förlåt. Mig lovade han att sluta dricka.
Det gjorde han. Och han höll upp i några månader. Efter ett tag kom vi överens om att han vid bjudningar kunde ta en öl eller ett glas vin (jag är medskyldig då jag tyckte det var ok eftersom hans konsumtion inte varit så hög jämfört med många i umgängeskretsen...)
Det gick bra i ca 3 månader sen en dag kom jag hem från jobb och han är föräldraledig med vår då snart ettåring. Han var jättefull. Det tog hus i helvete från min sida att han var full med vårt lilla barn och mannen lovade gå på AA-möten och sluta helt igen. Det gjorde han. Denna gången höll det i ett halvår. Sommaren kom och vi kom överens (ja nit från mitt håll igen...) om att ok att dricka en öl vid bjudningar tex. Allt funkade bra. Han drack inte mer än så kanske varannan helg. Aldrig hemma. Ca 4 månader funka det! Tills jag återigen kommer hem när han slutat tidigt och hämtat barnet och är dyngrak. Återigen hus i helvete från mitt håll. Jag ringer hans föräldrar (som inte vetat ngt innan) och berättar allt och de hämtar honom för att ta hem honom tills han nyktrat till.
Han är mycket ångerfull. Börjar gå på AA igen. Sakta men säkert bygger vi upp förtroendet mellan oss igen. Sen kommer jul och nyår. Det slarvas med AA-möten. Jag säger inget eftersom vi börjat få det så bra igen. Jag märker ingenting förutom att hans humör tryter.
För en vecka sen kom jag hem några timmar tidigt när han var hemma och vabbade. Samma visa igen. Barnet sov och han spelade tv-spel och drack öl. Han försökte gömma ölen. 7,2:or. Men jag såg ju vad han gjorde och han var jättefull.
Han berättade att det började på julafton. Han var så sugen på en öl så han hade köpt en 3,5a och druckit när han åkte från affären i smyg. Inget mer den dagen. Men det startade väl något och han köpte en kasse med 7% öl och cider o gömde. Tog inga på ett par dagar. Tog en när jag var iväg ett par timmar och barnen var ute och lekte (jag märkte inget..) tog ingen på några dagar. Sen blev vårt gemensamma barn sjuk. Hans tur att vabba. Han tar en öl ena dagen och resten andra dagen. Rejält full när jag kommer hem förtidigt från jobb.
Nu en vecka senare är han rejält ångerfull, nykter, har gått på AA och har lovat att gå till en psykolog. Jag kan inte lita på honom med barnet vilket jag berättar och att om han inte väljer nu så sticker vi. Jag tror att han fattar att nu står allt på spel. Eller så vill jag tro.
Snälla orka läsa och svara! Är han körd eller är finns det hopp? Jag älskar min man och han är i alla andra fall förutom de beskrivna ovan en bra pappa. Jag tror inte han druckit i smyg i de nyktra perioderna, iaf inte nämnvärt eftersom jag ser på honom, tror jag. Jag har eventuellt anat lukt vid typ 2 tillfällen innan julen men han nekade. Dock verkade han inte full då.
Jag känner mig ensam i mina tankar och hade behövt någon respons.