Tror att det är sex år sedan jag hittade till forumet och skapade min första tråd. Efter det gjorde jag ett andra försök till nykterhet. Skapade ny tråd under nytt namn.
Ingen av dessa gånger lyckades jag hålla mig nykter. Jag lyckades inte med att "bara festdricka" heller...eller att bara dricka 3,5:or. Eller att bara dricka på lördagarna...Alla strategier att lyckas hålla kvar alkoholen i livet har alltså misslyckats.
Nu vill jag inte mer och faktum är att min kropp orkar inte mer. Eller jo, det gör den - den orkar massor! Men, den orkar inte med mer alkohol!
Jag var inlagd för 3 år sedan då jag tagit mig en ordentlig fylla i ren desperation. Sökte mig sedan till psykakuten. En av undersköterskorna sa då till mig "än så länge ser du fräsch ut och det syns inte att du har druckit, men fortsätter du i 10 år till så kommer det att synas på dig". Jag har alltså nallat 3 år utav dessa 10. Vem vill vara en människa som ser "alkoholiserad" ut???
Jag tänker så här - jag har en granne som är rejält nedsupen. Hon är 10 år äldre än jag. För 10 år sedan tänkte hon förmodligen som jag gör nu. Hon såg fräsch ut, hade jobb, höll fasaden snygg och drack absolut inte varje dag. Hon brukade ha en mugg vin stående bakom gardinen när hon lagade mat - precis som jag. Nu? Hon har förlorat sitt jobb, barnen har flyttat hemifrån, förhållandet kraschat, de flesta av hennes vänner har sagt upp bekantskapen och hon sitter i soffan i pyjamas och dricker ren vodka ur flaskan tills hon däckar. Varje dag samma sak.
Tänker man att det är där det ska sluta? Nej det är klart man inte gör. I min värld kommer jag att stå och laga min mat med mitt vin bakom gardinen i minst 40 års tid till och ingenting annat kommer heller att förändras.
Vid snart 50 kommer insikten krypande om att saker redan HAR förändrats. Jag klarar inte att dricka 2 dagar i rad längre, jag tränar fortfarande, men mer sporadiskt än tidigare. Fler människor har sett mig full, jag väger 15 kg mer än för några år sedan, min nattsömn är sämre o.s.v. Jag antar att någonstans på vägen släpper spärrarna för många. Fasaden rämnar, värdigheten är redan så taggad i kanterna att det lilla som finns kvar inte känns värt att kämpa för. Kroppen är trött och sliten och har man jobbet kvar så orkar man ändå inte med det utan blir långtidssjukskriven. Familjen och vännerna har tagit avstånd. Kvar finns bara...flaskan...
Man kan inte lura kroppen och man kan inte lura andra människor, inte hur länge som helst och hur många gånger som helst.
Än så länge är jag frisk, mitt liv är fortfarande intakt och jag har ännu chansen! Jag vågar inte ta risken att låta mer tid gå. Jag vågar inte låta min självkänsla och värdighet få fler törnar. Jag vågar inte ta risken att min familjs förtroende fullständigt försvinner. Jag är rädd att jag i alkoholdimman missar min "hållplats". Den som jag borde stigit av vid. Rädd att sitta på ändhållplatsen, ensam med min flaska, utan pengar till biljetten tillbaks.