av Missan

Min man har druckit för mycket i över 20 år. Vet inte hur jag stått ut i alla år. Vi har 4 barn tillsammans.. Det har väl varit bra emellanåt. Han sköter sitt jobb. På något vis förtränger jag det .. Skjuter det framför mig tänker att det blir nog bra till slut. Men efter 20 år kan det bli bra? Barnen har flyttat hemifrån bara en 17 åring kvar. Tror jag har skyddat dom ganska bra. Han har haft ett hett temperament o varit arg många gånger men aldrig slagit. Men han blir tjatig,larvig och ibland elak. Visar inte öppet att han dricker utan gömmer flaskor. Jag har ibland hällt ut sprit ( då blir han vansinnig) Går och kollar hur mycket han dricker osv. Han vet att han har problem säger han men vet när det är dags att sluta... Hur länge ska jag orka?

Missan
lör, 2016-10-01 - 18:11

Är vi en speciell typ av människor som blir medberoende? Mina egna funderingar...Som ung var jag blyg o tyst och hade ett dåligt självförtroende.När jag då blev förälskad i min man var jag jättelycklig att han blev kär i mig också.Vi var unga bara 18 o 19 år.Han bestämde mycket o jag hade svårt att ha en egen åsikt.Jag har alltid varit för snäll o har väl aldrig satt ner foten. Med åren har jag fått ett bättre självförtroende och i mitt jobb får jag ofta beröm. Min man är ju inte alltid så snäll när han druckit men jag tar inte åt mig så mycket längre.Men till frågan är det vi som är lite veliga o har svårt att säga ifrån som drabbad av medberoende? Min man säger själv att ingen annan tjej hade stått ut med honom utan sparkat ut honom för länge sen...

Missan
fre, 2016-11-11 - 16:17

Det var ett tag sen. Månaderna rullar på... Allt är som förut. Han dricker i smyg. Går ut i boden o klunkar.Starköl o sprit. Helgerna börjar han redan innan jag stigit upp. Ibland är han glad,larvig,tjatig,jobbig. Ibland irriterar sig på allt,deppig,skriker o kallar mig allt möjligt. Promenerar med hunden tidigt ibland även går o köper tidning. Sen oftast vid tvn. Ibland kan han fixa med något. Veckorna jobbar han o sitter sen vid tvn. Mån o tis dricker han oftast bara nån starköl. Sen börjar han med även sprit på ons o den resten av veckan. Går ut och klunkar några gånger innan han går upp o lägger sig kl. åtta.Vi pratar inte så mycket med varandra. Jag känner att jag är så besviken på honom. Att det ska behöva vara så här. Jag sitter inte vid tvn utan fixar med saker eller är iväg på något. Först senare på kvällen kan jag sätta mig där. Jag försöker prata med honom om han inte kan söka hjälp. Men då blir han bara arg o ber mig vara tyst. Jag ska inte bry mig. Vi kan sälja huset o skaffa oss varsin lägenhet säger han. Min bror tucker att jag ska söka hjälp som medberoende. Men jag vet inte. Är rädd för att jag bryter ihop då.....När jag pratar med folk om problemet blir jag oftast ledsen.(även nu börjar tårarna rinna) När jag skjuter upp problemet o försöker vara positiv, inte räkna flaskor, göra saker för mig själv eller med vänner då mår jag bra. Är glad o trivs med livet. Men när jag pratar om det o börjar älta så är det bara det jag tänker på och jag mår dåligt. Förstår ni vad jag menar ? Deppar man inte ihop helt o hållet då när det blir sånt fokus på problemet?

Tösabiten
lör, 2016-11-26 - 23:21

Det du skriver är precis så som jag känner och har det. Man går runt med en slags ångestkänsla hela tiden. Man vill inte ha det så här men orkar inte ta tag i det när man inte får någon respons från mannen som inte ser vad han håller på med. Önskar jag kunde ge dig tips och råd men jag vet inte själv vad jag ska göra.

Missan
sön, 2016-11-27 - 00:33

Tack Tösabiten!Det är så skönt att vi är fler i samma sits känner sig inte lika ensam då...Jag har nu pratat med några nära vänner till oss. Mannen där säger att jag inte ska ställa ultimatum om jag inte kan hålla det... Det är nog sant. Än är jag inte så stark men jag har ändå blivit starkare.Jag vill ju egentligen fortsätta livet med min man men jag vill ha honom nykter. Hur ska man få honom att förstå det? Han vill ju inte sluta dricka... Jag vill ha en man med drömmar liksom jag. Inte nån som säger att han ändå snart ska dö. Jag frågade honom om han inte har något medlidande för oss. Att vi mår dåligt för han dricker. Det har jag slutat med sa han då...I eftermiddag har vi varit på en tillställning med släkt/ vänner. Han hade som vanligt druckit innan vi kom dit. Han var lite jobbig o larvig.Jag skäms lite för honom. Det slutar med att han åker hem före mig o dottern. När han åkt kan jag slappna av på något sätt behöver inte oroa mig hur han uppför sig... Funderar på om jag ska sätta en tidsgräns. Ge honom tid till sista juli 2017 att förändra/ sluta sitt drickande. Har han inte gjort det går vi skilda vägar???Då har jag tid att ställa in mig också.Det är så svårt att hitta rätt tillfälle. Vill inte förstöra julen nu...

Missan
mån, 2017-01-09 - 23:25

Att det ska vara så svårt att göra något åt sin situation. Jag blir så trött på mig själv... Jag hade tänkt prata med honom efter jul. Ge honom tid att skärpa sig/sluta med alkoholen fram till sista juli. Ställa ultimatum om då ingen förändring sker.. Vi har pratat en det men han vill ju inte sluta. Nu har han börjat säga att om han ska sluta dricka så måste vi sälja huset annars går det inte. Jag fattar ingenting? Men det är väl det han vet att jag inte vill sälja huset... Jag sa det till honom om han får mig till att säljs huset så vill jag inte flytta in i en lägenhet med honom. Utan då får vi skaffa varsin lägenhet.. Helgen har varit jobbig. Han har haft många roller skrikigt o kallat mig allt möjligt. Larvig o tjatig, försök till närmanden. Kommit inmed blöta hundar ( efter snöväder) o slängt sig vår säng kl 7.30 på morgonen när jag ligger o sover...Sen tar han nyckeln o säger han ska låsa in mig... Bata på skoj men ändå jag får ju lite panik o rusar upp o tar hand om nyckeln.. Han bara skrattar o tyckte det var jätteroligt. Sen gick han ut igen. Jag bars skakar efteråt.. Jag tror inte han skulle göra det men ändå...Sonen var hemma i helgen o då var han dum mot honom... Nu har jag precis fått veta att han börjat må dåligt efter det som hände i lördagsHan har pratat med sin syster om det. De har nu tänkt att skriva ett brev till sin pappa ev också ta kontakt ned hans arbetsgivare.. Det känns jobbigt men det kanske är det bästa. Men jag känner mig så dålig att jag inte klarar av detta att mina barn måste göra det. Att det är mitt fel som inte sagt ifrån. Ikväll har det varit en vanlig måndagkväl o jag skulle kunna tro att jag drömt alltihop om helgen.... Han är lite tyst o småpratar lite är trevlig o helt normal. Men det är ju bara måndag o hans kropp klarar sig utan alkohol ikväll o troligen imorgon med. Sen fram mot ons ...

Missan
lör, 2017-01-14 - 01:59

Har svårt att komma i säng om kvällarna. Det är så lugnt o skönt. Brukar lyssna på musik o så funderar man ju en del... goglar på problemet osv I morse bestämde jag mig för att ringa igen till alkoholmottagningen o be att få träffa kuratorn där. Jag försökte samla mig men det gick inte. Började skaka i hela kroppen... Tog en promenad med hundarna innan det var dags för jobb. Väl på jobbet pigg o glad barnen är ju bara så underbara. Där glömmer jag min alkis till man nästan allafall... Hade en tanke att försöka ringa mottagningen när jag var hemma på rasten senare på dagen. Har bara en halv timmes rast så då hade jag inte så mycket tid o fundera utan bars ringa snabbt o få en tid...Sagt o gjort men det räcker bara att människan i andra änden svarar så bär inte rösten mig....Samlar ihop mig till slut o lyckas ändå prata en stund. Ska gå dit o prata nästa vecka.Får se hur det går... Fredagkväll medberoende som jag är går jag o kollar vad han druckit. En 35 cl starksprit o en starköl. Konstigt nog märktes det inte så mycket på honom. Han var inte dum ikväll men lade sig kl.21. Han har också fyllt upp en flaska till morgondagens +att det står 5 påsar starköl med 8 burkar i varje....Suck...

Muminmamma
lör, 2017-01-14 - 22:55

Har läst dina inlägg och dom du kämpar. Så bra att du ringde och gör detta för dom egen skull.
Känner så igen detta att leta och se vad som har druckit och vad som finns på lager. Min man gick också och la sig kl 21. Sitter uppe med de yngsta just nu. Dags att natta, men det är så tyst och lugnt. Att slippa alla hårda ord en stund.
Ta hand om dig. Kram!

Missan
sön, 2017-01-15 - 13:36

Tack Muminmamman för ditt svar. (Ibland får man inga kommentarer på det man skriver.)Blev så glad att du skrev.... Helgen har varit ganska lugn. Han har druckit men ändå varit ganska trevlig lite dumma kommentarer förstås... Sonen ville inte komma hit i helgen( det känns tungt) Jag försöker få kontakt med honom o ev. gå en promenad. Har också ringt till min svärmor o berättat hur läget är. Dom trodde att han skärpt sig..Är lite nervös över samtalet på alkoholmottagningen. Om jag bryter ihop eller hur det går. Ibland kan jag prata om det /ibland inte.Jobbigt för dig med små barn jag har ju också varit där...Men då fattade jag inte att han var alkoholist. Så blåögd jag var och hur han har lurat mig många gånger...Jag känner nu att jag ändå lärt mig en del om alkolism sen somras när jag gick med här.Jag har köpt en del böcker o även goglat en del. Men ibland tänker jag att jag lägger ner för mycket tid på detta istället för att göra saker jag tycker om som jag gör för min skull.Jag mår bäst när jag lyckas att släppa tankarna ett tag o göra nåt för min egen skull.. Kram på er...

Kaeljo
sön, 2017-01-15 - 19:07

Hej,
Jag tror att man behöver googla och läsa och känna igen sig. Jag vet inte om du läst min tråd, men så gjorde jag också, läste och läste. Det var nog en del som gjorde att jag till slut tog steget och lämnade. Det var en lång process för mig, tog flera år inna jag verkligen bestämde mig. Men att jag läste och kände att jag inte var ensam gjorde att jag till slut började berätta för en del nära vänner och då fick jag några personer som jag vågade prata med. Jag gick tog till slut också kontakt med missbruksmottagningen här i min stad och fick komma dit och prata med en kurator några gånger. Det var för mig något helt nytt, men var verkligen helt fantastiskt att få sitta där och gråta och prata med någon som visste precis vad det handlade om. Detta ledde också till att jag började i en anhöriggrupp. Det var verkligen magiskt, att få sitta där och plötsligt möta andra i exakt samma situation.
Jag vet nu att jag har gjort rätt beslut, men är fortfarande medberoende, tror jag. Vill fortfarande kolla det jag har möjlighet till, Det finns många stunder som jag fortfarande får för mig att jag gjort fel och saknar mitt gamla liv, men egentligen vet jag att jag inte orkade leva som jag gjorde. Jag blev verkligen deprimerad.
Lycka till Missan.

linker
mån, 2017-01-16 - 04:07

Som jag har skrivit här förr så har mitt liv sett ut ungefär som ditt, Missan. Så länge jag jobbade fick jag kraft och glädje där och jag kände att jag fyllde en positiv funktion. Då privatlivet var för jävligt fick jag ibland ta till både sömnpiller och psykopharmaka för att klara av att hålla masken på jobbet. Och det funkade. Men nu är vi pensionärer. Efter några tillspetsade situationer - fall i trappor och på toilett, tillkallande av ambulans och t o m polis - insåg även han att han måste få hjälp. Jag hade då börjat se mig om efter annat boende. Han fick utskrivet Nalpraxon ovh mådde till en början väldigt illa av den. Men supandet har minskat och han tappar inte längre kontrollen. Jag har också känt stöd av samtal men en kurator på Anhörigföreningen. Dock, före jul märkte jag att drickandet ökade och jag tvingade honom att uppsöka kliniken igen, denna gång med mig. Han hade då i smyg slutat ta medicinen.
Detta var förra veckan och jag hade väl något slags naivt hopp att vi skulle gå därifrån med en gemensam vilja och motivation. Jag ser fram emot saker vi ska kunna göra när allt är bra igen.
Träffa vänner, vara med barnbarn, ut och resa. Ingenting vill han. Jag lagar frukost, han äter den två timmar senare. Sen ägnar han sig åt tidningen i två timmar och därefter är det dags för vår gemensamma promenad. Detta tycker han är ett stort steg han har tagit, och visst det är väl bra.
Vi går hem och fikar och skriver en köplista. Jag ägnar mig t ex åt att sy och läsa ljudbok eller att träffa vänner och barnbarn. Jag har ett eget umgänge och egna intressen.
Han åker iväg och handlar. Först tar han en tur i källaren och samlar ihop tommaölburkar 3,5. När han kommer tillbaka ska de nya sexpacket ställas in i källaren. Och så lagar han maten. Vi äter och tittar på Tv och går sen och lägger oss i olika rum. Jag kommer ofta med förslag om att göra något nytt men hans intresse är svagt. Det är väl bra som det är. Om han märker att jag riktigt riktigt gärna vill att vi ska göra något tillsammans segar han på svaret så länge som möjligt. Visar jag då besvikelse upplever han det som press och svara med total tystnad.
Jag vet inte hur mycket av den här känslokylan som beror på alkohol eller om det är ett personlighetsdrag eller helt enkelt klassisk härskarteknik. Hamnar lätt i affekt då jag känner igen mönstret och drar upp hemska historier från förr. Ska du ge mig dåligt samvete säger han då.
Jaaa, han borde ha jävligt dåligt samvete, han har gjort mig så illa - inte fysiskt men så mycket oro i magen, hjärtklappning, sömnproblem, spänningsvärk i nacken och nätter då jag har gråtit.
Och jag önskar så att han någon gång kunde ge mig ett erkännande och ett ärligt menat förlåt!

Missan
mån, 2017-01-16 - 22:18

Tack Linker för ditt svar. Man undrar hur det ska bli? Du har stannat kvar o det har blivit bättre för er men ändå inte bra... En del man läser om här har lämnat men mår ändå inte bra. Det har satt så djupa spår. Just nu har jag ingen aning? Jo en sak vet jag om jag lämnar honom så kommer jag aldrig tillbaka igen. Om jag nu orkar jag tror han skulle bli väldig elak då om jag tog steget.. Ibland kan jag tänka att det bästa är om han dör...Usch vad hemskt. Jag vet att jag skulle bli jätteledsen han är ju min livskamrat (snart 37 år) Men jag skulle bli fri...Han kanske blir sjuk?? Tror inte han får skrumplever utan alkholdemens. Ibland är han så konstig så jag tror inte hans hjärna funkar som den ska.Han kan säga så konstiga saker. Jag lever också lite mitt eget liv det är inte ofta vi gör något tillsammans. Det är bara om vi är bortbjudna på nåt kalas( somhan egentligen inte vill gå på)Om jag ska iväg på nåt är att jättesur. (Även dagen efter)För ett år sen fick jag följa med min dotter på en utlandsresa(första gången jag varit utomlands )Han var sur både innan o efter jag kommit hem. Jag ville berätta om resan men han var inte intresserad däremot prata han om hur jobbigt han haft med allt när jag varit borta... Han har aldrig unnat mig någonting.Man brukar ju kunna säga ha det så roligt nu osv Nej det har han aldrig sagt bara arg o sur. Mitt jobb kallar han .. ditt sjuka jobb o klagar när jag ska iväg på möte osv Men om han nån gångska iväg på något så kräver han att jag ska skjutsa honom dit..

Missan
ons, 2017-01-18 - 20:50

Hej nu har jag varit på mitt första samtal på alkoholmottagningen. Var jättenervös... Men det gick faktiskt bra.Kändes skönt att prata med nån utomstående. Hon sa dock att min man har en hög alkoholkonsumtion att han förmodligen inte klarar av att sluta själv. Han får inte sluta själv för hans kropp klarar inte att vara utan alkohol.Då kan ha få kramper tom dö.... Han måste ha hjälp av läkare. Så om jag lyckas få dit honom kan ha få lugnande mot ångesten o mot suget. Troligen behöver han också B - vitamin. Om jag nu vill ha tillbaka min man i nyktert skick annars var det bara att lämna tyckte hon. Jag känner att jag måste ge honom en sista chans... Jag fick rådet att gå hem o berätta att jag varit där o att jag har ett nytt besök nästa vecka. Jag skulle också säga att han inte" får"sluta själv utan måste ta hjälp.

Missan
sön, 2017-01-22 - 22:35

Hej ja livet är inte lätt. Min man blev mest förvånad när han fick veta att jag varit hos kurator. Sa att jag skulle dit nästa vecka också. Varför då fråga han. Ja hon tyckte jag behövde det... Det är som han inte fattar. Han tycker jag överdriver han vet när det är dags att söka hjälp. Han kan ju inte dricka när han ska köra bil dan därpå?? Det är ju därför han lägger sig 19.30. Nej, nej han vill bara vara ifred o slippa mitt tjat ! Herregud jag ser ju att det minskar i hans gömda spritflaskor. Jag är inte dum. Iallafall säger han att jag kan inte bestämma över honom. Han ska gå till doktorn när han bestämt det! Så där står vi nu... I helgen har han börjat gömma flaskor på andra ställen.Det märktes inte så mycket på honom på lördagmorgonen.Vi gick faktiskt en promenad tillsammans.Sonen med familj kom o åt mat med oss.Fram mot kvällen började han bli jobbig. Tar över samtalen o larvar sig överdrivet med barnbarnet o min gamla mamma. Dagen började bra men slutade med tjafs. Ikväll har jag träffat alla barnen hos äldste sonen o pratat i tre timmar hur vi ska göra. Äldsta sonen mår fortfarande lie dåligt o funderar mycket. Äldsta dottern har nu skrivit ett brev där barnen vädjar att han ska söka hjälp.Han ska få brevet imorgon. Jag känner mig orolig har ingen aning hur han tar det. När jag läste brevet själv så strömmade tårarna över o det bara rann. Det var otroligt bra skrivet.Han borde verkligen vilja ändra sitt sätt att leva, utan alkoholen med sin familj istället....

Nykteristen
mån, 2017-01-23 - 01:36

Hoppas att d gör att han tar steget till doktorn iallafall.

Har du funderat på vad du ska göra efter d? Vad händer om han inte gör d? Har nämligen själv märkt hur kalla dem kan vara genom att verka ta åt sig när de får höra ens egen o andras sanning o drickandet o sen gå vidare som vilken annan diskussion som helst!

Missan
mån, 2017-01-23 - 07:23

Ja om han inte vill gå till doktorn eller gör något åt sitt drickande. Då måste jag ställa ultimatum. Han fårvälja familjen /spriten. Har ingen aning vad han väljer? Det kan bli precis hur som helst. Jag är lite rädd atthan ska göra något tokigt. Han kan säga det ibland att han kan lika gärna hänga sig. Men det kanske han bara säger för att jag ska bli tyst....Men det är otäckt. Jag har ändå tänkt att ge honom en viss tid att hinna ändra /sluta sitt drickande...Det kan bli en jobbig tid...

Nykteristen
mån, 2017-01-23 - 12:00

Jag har mörkt på min sambo att när man ställer honom mot väggen så kommer all sorts djävulskap ut för o förvirra en själv o blir rädd.
Kanske behöver du ställa d, ta d ett par dgr för honom o fundera o sen ta upp d igen?

inteok
mån, 2017-01-23 - 13:33

Jag har läst alla dina inlägg. Nyss börjat vara här på detta forum. Detär som att läsa om sig självJag beundrar dig som tagit kontakt med kuratorn. Du har gjort mycket mer än många andra här. Jag till exempel. Du vet att om du får ett bättre liv sporrar du fler till att våga. Jag skulle vilja ha lite av din styrka. Många kramar till dig.

Missan
mån, 2017-01-23 - 21:39

Tack för era tankar o råd. Det har ju tagit lång tid för mig att komma så här lång.Jag har ju haft det så här i över 20 års tid. Förstår inte själv hur jag stått ut men det är väl att det gått upp o ner. Det är väl därför man står ut. Detta forum har hjälpt mig en del. Jag gick med här i maj. Sen har jag googlat o läst mycket o alkolism. Har också börjat prata med fler om det. Förr skämdes jag. Nu vet dom närmaste i släkten om det. Mina närmaste vänner o några på mitt jobb. Det viktigaste av allt var när vi i familjen började prata om det. När barnen var mindre fattade ju inte ens jag ( han drack ju i smyg) Sen ville jag inte säga något till barnen inte förrän dom var äldre. ( dom var 15,17,20 när allt uppdagades yngsta var 8 år men hon förstod inte då) Men då när dom fick veta förstod dom varför deras pappa varit så konstig ibland, arg osv under deras uppväxt.

Missan
tis, 2017-02-14 - 21:38

Det var ett tag sen sist... Jag har varit på samtal hos kuratorn 3 ggr nu. Det är skönt att prata med en utomstående och få hennes syn på saken. Har försökt övertala mannen att följa med men han vägrar än så länge. Säger att han inte vill bli påtvingat något... men han påtvingar ju sina alkoholproblem på oss.Har försökt prata med honom men han försöker få mig att tro att jag överdriver. Han har ju bara druckit ett par öl.... Sista tre veckorna har han dock skärpt sig har varit hyfsat trevlig. Jag har inte hittat några flaskor.... ( men ändå luktar han sprit) I lördags när han lagt sig hittade jag hans gömställe... i en skräptunna längst ner stod det två flaskor. Jag kunde inget annat än skratta åt eländet... Han säger nu att han inte alls läst barnens brev till honom. Han vet hur han är säger han... Till helgen kommer äldsta dottern hem och har tänkt prata med honom.Han kommer nog inte o lyssna på henne heller. Kuratorn säger att det är en lång process och att jag måste ge honom tid....

Adde
sön, 2017-02-19 - 10:22

jag rätt att din kurator menar att du, DU, ska ge honom tid för en lång process ??

I mina ögon så är ditt och dina barns liv betydligt viktigare än en förnekande alkis. Du ska se om ditt liv och göra bra saker för din egen skull, inte hans. Han, och han ensam, har ansvar för sitt liv. Du kan inte förändra honom.

Besök gärna al-anon och få stöd där.