Mitt liv är rena rama kaoset. För snart 4 år sen valde jag att fly från mitt hem för att försöka rädda mig själv. Jag var en förvirrad och deprimerad 20 åring som hade tappat all kontroll över mitt liv.
Fast min mamma hade nog tappat ännu mer kontroll än vad jag gjort. För 4 år sedan började min mammas alkoholproblem bli allt mer synliga utåt, även om dom med största sannolikhet hade pågått mycket längre än så men jag har levt i de här sen barnsben och i mina ögon så var detta normalt att mamma drack varje helg. Det var inget som var konstigt för hur skulle jag veta det när jag inte hade något att jämföra med?
För 4 år sedan dog en väldigt speciell människa i mitt liv. Cancern vann för hans liv och han försvann. Min morfar som varit så stark och så envis försvann och det är därifrån som livet började sakta men säkert att dala neråt. Inte minst för min mamma.
Min mamma och min morfar har aldrig haft någon särskilt bra relation men min morfars bortgång lämnade inte bara sorg efter sig, min mormor som är en så fantastisk människa lämnades ensam kvar efter ett långt äktenskap.
Nu till saken. För 4 år sen fick jag nog när min mamma totalt tappade kontrollen i fyllan för att jag inte lyssnade på hennes fyllesnack om hur dåligt hon mådde. Jag förstod knappt hälften av vad hon sa och fulla människor har alltid varit skrämmande för mig då dom inte har kontroll över vad dom håller på med och deras impulser är fruktansvärt otäcka.
I över 1 år bodde jag hos min mormor som välkomnade mig. De tog hårt på min mamma att jag, hennes dotter, hade tagit mitt pick och pack och bara stuckit. Efter detta år som jag bott hos min mormor så fick jag tag i en egen lägenhet och valde att flytta dit då jag kände att jag behövde få börja leva mitt egna liv. Min mammas och min relation fortsatte men den var trasig och från den dagen så lär de aldrig mer kunna bli bra igen.
Min mamma höll sig nykter i en månad tack vare att hon var på ett behandlingshem men efter 2 veckor valde hon att åka hem därifrån i samband med att vi besökte henne där för hon hade en kraftig abstinens och hemlängtan. Det sa hon dock inte till oss utan hon visade enbart en rädsla av att vi skulle lämna henne där och att hon inte skulle ha något att komma hem till. (Jag kan läsa min mamma som en öppen bok, hon pratar aldrig om känslor)
Igår sprack de. Hon drack igen, och jag har ingen energi kvar att hjälpa henne eller för att peppa henne. Jag vet att jag inte kan få henne sluta dricka, har försökt i 4 år nu med alla möjliga saker men nu är jag totalt utmattad och jag orkar inte ta mer konsekvenser för hennes skull.
Jag orkar inte må dåligt för hennes skull och jag orkar inte kämpa för hennes skull..