av Snixsson2

Min man har för 12 dagar sedan "kommit ut" som alkoholist och bipolär. Jag har sedan rätt lång tid vetat att han har haft problem med alkoholen, men i sann alkisvana har han övertygat mig om att det bara satt i mitt huvud. Till slut orkade jag inte mer och krävde Peth-prov på honom. Efter två veckor erkände han ett missbruk sedan flera år tillbaka. Han hade då sedan två månader tillbaka börjat gå på AA-möten. Till en början blev jag ju lättad, jag var ju inte sjuk i huvudet eller paranoid. Det finns ju ingen som alkis som kan få en att känna sig så nojig.

Efter en vecka började det gnaga i mig att han efter all denna ångest som han har skapat i hos mig gått i två jävla månader utan att prata med mig. Jag känner mig så jävla bortkopplad. Han vill att jag ska vara ett stöd för honom i det här, men jag får inte veta ett skvatt känns det som. I natt fick jag nojja och tog hans telefon. I telefonen hittar jag mess till en gemensam vän där han beskriver att han gått in på bolaget men gått ut därifrån. Det meddela det skickade han lagom till när jag gått och lagt mig. Bitter? Som Fan! Han säger att han vill kunna säga till någon om sina svaga stunder och att det inte blir drama, men jag får ju aldrig chansen att vara med. Jag som har stått bevid honom i alla dessa år straffas nu ut på något märkligt sätt. Jag är ju så glad över att han har tagit det här steget, men jag är helt utesluten. Fy jag känner mig bara villrådig nu.

lizzbet
lör, 2017-02-18 - 21:46

Visst är det sjukt? Jag tror det beror på att dom skäms för oss och inte vill visa sin svaghet. Men visst är det jobbigt när dom ändå kräver stöd och att allt i stort sett ska kretsa kring dem och deras mående... Var glad att det "bara" var en vän i telefonen, de gånger jag har råkat sett i hans så har det varit andra (för mig helt okända) kvinnor, och ingen såpass mogen konversation utan mest hjärtan och sexprat, planeranden av möten och så...
Kan tyvärr inte ge dig något råd, då jag själv inte ser någon lösning på mitt problem.
Tror i alla fall att man får se det som en del av sjukdomen och inget personligt, men visst är det svårt att alltid vara förnuftig och stark.

DrömmaBort
lör, 2017-02-18 - 22:49

Känner så igen mej med det där med paranoia. Min man har ju dragit ner på alkoholen och knappt druckit på över ett år. Men vilka strider om det vi haft. (egentligen förstår jag först nu hur de minskat, speciellt då han varit nästan nykter i över ett år) Han har sagt jag inbillar mej allt möjligt. Men jag har stått på mej och sagt att han själv har varit orsaken till det. Att han kan tänka efter hur närvarande han varit, hur mycket jag fått gissa av hans beteende och hurudana svar jag fått. Att jag nog bara beter mej helt logiskt med tanke på det. Att han plötsligt beter sej mer nyktert och ansvarsfullt idag, betyder inte att jag på känslonivå vet var jag har honom.
Han har tagit två stora öl ett par kvällar här igen. Och då han idag frågade vad som behövs från butiken, sa jag jag inte behöver något speciellt. Men tänkte "ingen öl tack". Och sen efter lite funderande tyckte jag att är det inte just medberoende att inte uttala det högt att jag tänkte, alltså orsaken till butiksbesöket är öl. Och funderade om inte det är tassande runt ämnet alkohol att inte säga vad jag tänker och är rädd för. Så jag sa " om man får önska åt andra hållet så ingen öl tack". Han svarade inget, men verkade helt okej, och jag såg bara a-fri öl då han kom hem. Kändes bra. De mindre alkoholmängderna känns ok för mej, så länge det inte automatiskt är varje kväll eller varje helg. Med tanke på jag tidigare sett då mängden sakta ökar.

Och om stödet. Hos oss vill han nog understruka det är hans grej. Och jo, just det, som du säger, så var alkoholen och så är också utan alkohol, hans grej. Och vi får stå och titta på och följa med. Och var passar vi in egentligen?

Snixsson2
sön, 2017-02-19 - 08:43

Du sätter huvudet på spiken helt. Och var passar vi in egentligen? Under natten har jag börjat bearbeta att jag, JAG! är medberoende. Vilket jävla ord. Jag vet inte om det är medberoendet som gör att det gör så ont att vara utanför. Hans alkohol har varit så central i mitt liv så länge, men nu ska jag stå på sidlinjen. Man ska vara stoisk och stå ut innan nykterheten, och nu inte fokusera på det för mycket för det stör hans tillfrisknande. Jag fattar nån stans att vi kanske inte kan vara närmast varandra i det här, men det gör så jävla ont. Jag känner mig så himla ensam, och det känns orättvist att han har en massa människor han kan söka när ångesten drabbar honom.

lizzbet
sön, 2017-02-19 - 08:52

...och har fortfarande också väldigt svårt för det ordet, MEDBEROENDE... Man känner sig påhoppad. Men jag fattar att det är så, och inget man väljer eller kan välja bort. Lever man med en missbrukare så är man per automatik det. Försöker se på ordet med andra ögon liksom. Och åter, jag tror att de av kärlek/stolthet väljer bort oss i de mest (för dem) "förnedrande" situationerna.

DrömmaBort
sön, 2017-02-19 - 09:36

Kanske kunde man se på medberoende mer som du sa, något som drabbar en, inte något man "hakar på".

Lite som om andra människor hade ett eget rum, medan du sitter, sover och lever i korridoren och får finna dej i att folk kommer och går och du får flytta på dej.

Och att vi borde lära oss att hitta "egna rum" och som lite trotsiga tonåringar hänga en lapp på dörren "knacka först" och markera vårt eget revir. Här är jag, här bestämmer jag, du kan alltid knacka på och fråga hur jag mår, men jag bestämmer om jag vill ha dej in eller om jag vill följa med eller om jag hellre väljer mej själv.

lizzbet
sön, 2017-02-19 - 09:52

Jättebra! Så ska jag försöka tänka/agera :D

Snixsson2
tis, 2017-02-21 - 14:52

Precis som jag har skrivit förut så när den omedelbara chocken och glädjen över att inte vara galen kryper så många känslor på. Det är som om min kropp inte slutar att gå på i överfart. Jag förstår att detta kanske kan verka provocerande för er som har partners som aktivt dricker nu. Och inte vet jag min min S kommer börja göra det igen (men det känns som att han tar stora steg mot nykterhet med AA, beroendecentrum och medicinering). Problemet är att jag nästan inte kan glädja mig. Jag går i stressen över att vara tvungen att kontrollera honom. Det är väl kanske uppenbart att jag har en stor förtroendekris för honom just nu, men jag var inte redo på att mina kontrollmekanismer skulle lamslå mig på det här sättet.

Jag sover inte längre, jag kan inte släppa tanken på att kolla hans telefon eller gå igenom hans plånbok. Jag är i helt sjukt stort behov av bekräftelse från honom samtidigt, jag är så rädd för att han inte ska behöva mig mer. Jag har så svårt att, i hjärtat, godta att han inte kunde använda sig av mig som stöd när han behövde sluta. Det finns så många bottnar i min ångest, och det kanske beror på att proppen är utdragen att alla andra känslor får blomma ut. De känslor som varit undanknuffade så länge kanske måste vädras innan jag kan bli kvitt dem, samtidigt som jag är frustrerad över att inte vara glad över nykterheten.

Jag har sökt hjälp hos både familjerådgivningen (fast själv initialt) och anhörigstöd via kommunen. Det känns så oerhört läskigt, men denna galenskap måste lämna min kropp. Jag måste ta kontroll över vad jag vill. Vill han vara nykter är jag glad och vill nog vara med honom (jag kan inte riktigt värdera sveket ännu känner jag). Men nu måste jag bestämma över hur jag vill leva. Jag fattar inte riktigt hur bara.

Ullabulla
lör, 2017-02-25 - 16:16

Vad jag känner igen mig.
Jag kan bara råda dig till att ta emot all hjälp du kan få.

Själv har jag behövt både vänner,"riktig" terapi och även alanonmöte.

Detta för att mitt medberoende sitter i mig och inte i mitt drickande ex.

Han dricker fortfarande och det är inte längre problemet för mig.

Det är istället att trots att jag förstått vikten av ett eget liv och ett eget jag så har det känts så fjuttigt.

Mitt eget liv med mina egna behov har varit så undantryckta så länge.
Jag har haft andra identiteter,som egen företagare,mamma vän osv. Men de är ju kopplade till andra personer än jag själv. Och i de relationerna har jag alltid kunnat hitta stråk där jag fått användning av min medberoendeperso lighet.

Så nu när jag är helt ensam,mina barn flyttat ut osv så för jag varje dag en mindre eller större kamp med mig själv för att inte halka ned i samma hjulspår igen.

Lycka till med allt och det allra sista som jag lärt mig är att våga stanna i de jobbiga känslorna. Men välja att vara passiv och inte agera på kontrollbehovet. Fruktansvärt svårt. Men ofta lyckas jag och känslan när man ridit av kontrollmaran en timme eller flera dagar utan att ge efter är härlig. Man får då sin belöning. Den sk sinnesro. Den bor i början där bara enstaka ögonblick för att direkt efteråt fyllas på med det gamla vanliga tramset. Men allteftersom stannar ron längre stunder för att till Slut kunna finnas där hela dagar.

Du kommer att klara det. Du ser klart att ditt beteende inte hjälper dig och att du i te Heller har kontroll på det. Du har troligen kommit till första steget i alanonmöte 12 steg.

Du har insett att du har tappat kontrollen över ditt eget liv, alkoholen och alkoholisten.

Så även om det inte känns så,så är det egentligen något bra du just nu befinner dig i.☺

DrömmaBort
lör, 2017-02-25 - 20:42

Ni har så bra tankar!!! Hinner inte riktigt fundera på dem nu, men ska ta och läsa om dem senare nån dag. Min man har ju tagit det lugnt over ett år nu. Men det ni skriver om är vad jag kämpar med. Ännu och länge.

Jag är dessutom inte så modig, men ibland tvingad att vara modig pga omständigheter och ibland modig enligt andra, för att jag valt att göra på eget sätt. Men jag jobbar nu med att få vara svag och mesig då det känns så och modig på mina egna konstiga små sätt för att jag vill, inte för att andra vill.
Men svårt är det. Som mamma, dotter, hustru, arbetstagare, att koppla loss och vara jag. Speciellt då mycket jag gillar är på tyngdpunkten "jag vill göra det tillsammans med nån som vill göra det med mej".