Min man är alkoholist. Vi har hus och två barn 4&8 år. Han sköter sig mycket bra och barnen märker ingenting. Han dricker på kvällen "lite" bara (2-3 Gl vin) men sitter sen uppe sent på kvällen själv och dricker. Enbart fre/lör ej vardagar. Dricker enbart vin. Ytterst sällan sprit. En hel bib på fre och en hel bib på lör hör inte till ovanligheterna. Ändå går han upp tidigt och är med på familjeaktiviteter och lagar mat osv, busar och leker m barnen etc. Han är aldrig våldsam eller ens otrevlig m pladdrar ju en del på kvällarna vilket irriterar mig. Går ändå och lägger mig tidigt.
Har ställt div ultimatum genom åren utan resultat. Förbjudit köp av bib men det hjälper bara några helger sedan dyker de upp ändå. Kan ligga i bakluckan på bilen tex så det inte ser så mkt ut att komma hem m 2 bib till helgen. Barnen far vad jag tror inte illa av detta. De är trygga och glada och älskar sin far. Jag tycker dock inte de e ok att leva m någon som dricker så mkt...

Svårt att lämna oxå ALLT står på mig, lån hus mm. Han hade inte ens fått en hyresrätt själv.

Ann73

...ska tillägga att det pågått i 9 år, mer eller mindre utan förändring. Måste ju vara extremt ohälsosamt. Och nog påverkar det livet trots det sköts "snyggt"... ofta seg och passiv. Händer liksom INGET förutom vardagarulliansen.

lizzbet

Det där att barnen inget märker, det skulle jag nog inte vara så tvärsäker på...

Ann73

Det har du rätt i, tänkte mer att tex äldsta aldrig sagt ngt eller frågat mig något om det. Att han fortsätter på kvällen när hon somnat ser hon ju inte.
Jag tycker självklart inte det är bra alls och vill ju inte det ska vara såhär. Ju äldre de blir ju mer uppfattar de såklart också.

Emjuli

Lider med dig och förstår att det måste vara väldigt jobbigt.

Vi är många som gått igenom jobbigheter med alkoholisten, för självklart har din man stora problem.

Det här med barn är väldigt känsligt. De märker av betydligt mer än vad vi tror. Sedan är vi som lever ihop med en alkoholist så duktiga på att försköna situationen. "Hen sköter sig bra för övrigt". "Hen är en jättebra förälder". Och det hemska är att vi efter år av dysfunktionellt beteende tror vi medberoende lika mycket på vår försköning som alkoholisten tror på att han inte har något större problem.

Jag har själv levt i över 30 år med en alkoholist, vi har nu varit separerad i sex år, skilda i fyra. Haft mycket kontakt, och har umgåtts lite då och då när han är nykter. Hans problem tog fart nu de senaste fem åren, efter att i många år medan våra barn var mindre ha kunnat styra sitt drickande.

Dock har vi alla pratat mycket om detta. Jag har varit oerhört noga med att redan i tidig ålder berättat för mina barn om alkoholen. De har varit med i olika barngrupper där man pratat alkohol. På senare år Trygga Barnen mm. Det tror jag är väldigt viktigt. För idag när mina döttrar är vuxna så är de betydligt starkare än mig. Sätter mycket tydligare gränser. Lever sina liv utan att vara offer. De pluggar utomlands, reser, gör det de vill och har alltid varit öppna med situationen. De älskar sin pappa, och de förstår verkligen skillnaden mellan jaget och missbrukspersonligheten (ja, han har i omgångar genom åren haft långa nyktra perioder med hjälp av AA och behandling).

Idag när jag och mina döttrar pratar så säger de att de har många minnen från barndomen när deras pappa var berusad. Betedde sig konstigt. De märkte också självklart att det var spänt mellan oss föräldrar ofta.

Du kan aldrig få din älskade man att sluta dricka. Aldrig, det skulle vara som att flytta ett berg själv flera mil. Han kan lova, säga saker som får dig att bli lugn ett tag, men sedan fortsätter han troligtvis igen ganska snart. Vi som står bredvid måste inse att när väl beroendet satt in och sjukdomen utvecklats så är alkoholen viktigast. Inte för att de inte älskar sin familj, för det gör de självklart, men de älskar alkoholen mer. Sjukdomen är så vidrig i de allra flesta fall.

Du kan inte hjälpa honom att bli nykter, men du kan hjälpa dig själv genom att lära dig allt om sjukdomen, vara en bra förebild för dina barn, börja tänka på dig och vad du vill göra, hur du vill leva och vad du blir glad över.

Kramar!

Ann73

Tack så hemskt mycket för ditt svar!
Som det är nu är barnen trygga, glada och allt gällande dem funkar fint. Om jag bryter och vi flyttar isär vet jag 100% säkert att jag iaf kommer krossa stora dotterns hjärta. Hon älskar sin pappa över allt annat och ser inga problem i vår familj. Jag vet inte om jag kan göra så mot henne :( hon skulle anklaga mig med säkerhet. Hon skulle tycka synd om honom mm. som ju i hennes värld inte gör ngt fel. Han är alltid snäll/trevlig mot mig också, vi bråkar aldrig etc och han ställer upp och delar på mkt hemma m matlagning med mera.
Hade ju inte kunnat ha delad vårdnad heller då jag ej vet om han skulle dricka ensam med barnen. Han har druckit hemma när jag varit iväg ngn kväll och han ansvarat för barnen.

Ann73

Hade ibland bara velat berätta om allt för henne och hur onormalt det är och hur det får mig att må dåligt. Inte självaste drickandet men effekterna /passiviteten och att jag är den som har koll på ALLT. Trött på det. Men det vill jag inte lasta henne med! Hon ska inte behöva gå från glad till orolig för både mamma och pappa.

AliceAlice

...märker mycket mer än vad man tror och de tar skada, på ett eller annat sätt. Hur gärna vi än vill skydda dem kan vi inte det, att deras pappa är missbrukare är klart och det tar barnen skada av och de påverkas också av vårt beteende. Långt i efterhand ser jag hur jag själv hjälpt till att skapa ett kaos. Vi gör det alla på olika vis och av kärlek till barnen och kanske också till mannen med missbruket, men det blir alltid fel.

Barnen ser och märker att något är fel, kanske sätter de inte det samman bed alkohol, för det ligger utanför deras referensramar men de märker att pappa blir förändrad, kanske tror de att det är något de gjort. Prata med dem vid lämpligt tillfälle, fråga och lyssna. Barnen tror kanske precis som du att ingen annan märker det konstiga som pågår...

Kanske en dum fråga, men du skriver inget om det, har du pratat med honom om detta, jag menar då på ett nyanserat sätt, att du är orolig, att barnen inte mår bra av detta, utan att anklaga. Kan han tänka sig att sluta? Kan han tänka sig att ni gemensamt pratar med någon, familjerådgivningen kan vara en neutral plats att börja på, då blir inte det omedelbara fokus på hans drickande.

Hur du än väljer kommer barnen, i olika perioder, att tycka att du gör fel. Lämnar du honom så kommer de naturligtvis att sakna sin pappa, men det är upp till honom att visa att han bryr sig om sina barn. Stannar du så kommer barnen som äldre kanske att tycka att du gjorde fel som stannade och lät dem växa upp i ett missbrukshem... Det är omöjligt att fatta "rätt" beslut, mina barn är i tonåren och tycker allt som oftast att jag är taskig mot deras pappa om jag säger att jag inte släpper in honom i mitt hem om han är påverkad (skilda sedan många år, barnen bor bara hos mig och träffar knappt sin pappa idag). Barnen älskar sin pappa även om han missbrukar, missköter kontakt mm. Barn tar lätt den svagare i försvar (missbrukaren).

Har du funderat på om han är nykter när han kör bil? Du beskriver att han druckit då han varit själv med barnen, hur kommer detta att påverka dig, barnen och ditt liv? Lever du det liv du vill leva och känner du dig trygg?

Mycket styrka!!!

Ann73

ni andra som svarat!
Här rullar det på precis som vanligt. ... inga bråk/draman etc men bag in boxarna slinker såklart fortsatt ner varje helg. Går hos psykolog kontinuerligt sedan sist jag skrev här. Det hjälper och inte hjälper. Behöver inte så mkt hjälp att inse (jag vad detta gör med mig) utan mer HUR eller vilket ultimatum behöver jag ställa... jag tänker mig att mest effektiva "hotet" är att bryta upp om han inte tex tar eget initiativ till att få hjälp då han värdesätter mig/barn/hus etc mest. Men någonstans tror jag ej han klarar det... och då måste jag ju isf också fullfölja hotet. Han har anmärkningar och kan inte få hyreskontrakt/abonnemang etc själv. Utan mig som står på alla papper har ingen mobil/ingen bil/kan ej ta lån etc. Han har ingen släkt/vänner han kan bo hos heller. Och då känns det lite radikalt att kasta ut honom på gatan i princip. Plus att han väl nog skulle ha rätt att tvinga mig sälja och ge honom halva vinsten av bostaden? Har inte råd att köpa ut honom. Plus att det scenariot vill jag såklart helst inte. Det hade varit så mycket lättare om han gjort ngn dealbreaker (betett sig utåtagerande/slagits eller vad som helst) men han är EXPERT på att sköta sig. När jag påtalar problemen lägger han sig ALLTID helt PLATT! Jag har helt rätt, han förstår 110%, han vill ju inte heller detta, han håller med om allt till 100%. Naturligtvis gör han detta så att han sedan kan fortsätta så smått igen :/
Psykologen föreslog att jag ju kunde ta kontakt m ngn alkoholhjälp och gå dit och prata med någon m honom. Men va 17... ska jag stå på allt/dra det största lasset hemma PLUS vara hans morsa som tar honom i hand och går och ber om hjälp!? Tycker HAN ska ta ansvar! Usch, suck... måste prata m honom igen om allt detta (gillar det inte...:/ ) och tag i det igen. Måste till förändring m så osäker på hur/när etc :_(

Blåklocka

Jag har levt i en liknande relation tidigare så som dubedkriver dein och din mans relation.
Jag satt liksom fast i en massa ansvar kring hur det skulle gå för min, numera, ex-man.
Skillnaden mellan dig och mig var att jag till slut bestämde mig för att han ändå är en vuxen människa som får ta eget ansvar över sig och sin situation.
Det var inte enkelt, men till slut kände jag inte att jag levde längre. Det som hände då jag slutligen bestämde mig för att separera, var att han tog tag i sin situation och klarade det utan mig. Det kommer dimman också att göra. Varför vet jag det? Jo, därför att de gör det om de måste. Och det måste inte din man för du har hamnat i en karusell av en massa hänsyn till allt och alla.
Har du funderat kring varför er dotter idealiserar sin pappa så mycket? Är det så bra? Jag ställer tuffa frågor till dig, och jag menar väl med dem.
Ta makten över din situation och gör det du måste.
Kram och lycka till!

Ann73

Tror också att han kommer klara sig utan mig och inte sluta som uteliggare om han bara MÅSTE precis som du skriver.... känslan blir väl bara lite värre än om jag vetat att han som vem som helst kunnat köpa en bostadsrätt eller hyra ngt. Men visst är han en vuxen man som klarar sig. Jag har idag på förmiddagen efter inlägget faktiskt talat med honom, att han själv måste ta tag i sitt beroende NU men att valet är hans. Konsekvenserna vid "fel" val är dock mitt val. Han hann inte svara dock då barn m kompisar dundrade in och skrev då ett sms med bara: JA och ett hjärta.
Men.... han har ju alltid svarat Ja innan också men ej tagit på 100% allvar. Tänkte när vi är själva klargöra ultimatumet och ge honom en viss tid så får vi se vad han tycker om det.... Vad tycker du/ni man ska ställa för "krav"? Är det för hårt att kräva total nolltolerans flr en enda droppe direkt från och med idag? Eller är kravet att söka ordentlig hjälp med målet att sluta/förändra/ta tag i anledningen till drickat etc nog till en början? Har lite svårt att avgöra vad exakt jag ska kräva?några tankar om det?

Ann73

Aldrig tänkt att dottern idealiserar honom, tror du det? Jag tänker bara att de båda ju älskar sin pappa massor (såklart väl?) han spenderar en del "lektid" med dem oxå som jag vet de uppskattar väldigt mkt. Sitter och bygger lego m dem, busar osv osv. Men jag ska tänka på det, om det kan ligga något osunt i det.

Blåklocka

Hej!
Fint att du är öppen och redo att reflektera över nya infallsvinklar.
Det är vad jag själv kunnat göra, och som efter drygt ett år här på forumet hjälpt mig ur en destruktiv relation med min man som är alkoholist.
Min erfarenhet är att allt för mycket fokus ofta ligger på hur han skulle reagera, agera, hantera mina önskemål osv.
Nu då jag ser tillbaka på hur det var förra sommaren, så har jag riktat om hela min " livskarta".
Jag trodde precis som du att för mitt barns välmående att jag inte kunde lägga alla korten på bordet av samma anledning som du känner kring er dotter.
Paradoxalt nog så blev min son helt enkelt väldigt lättad då jag tagit beslutet att separera. Han hade precis som din dotter bara visat positiva känslor osv gentemot mannen. Nu i efterhand förstår jag att det var hans sätt att på något vis ta ansvar för att balansera alla negativa känslor och stämningar som alltid låg i luften pga min mans sätt att supa.
Vi glömmer ofta bort att barnen känner och uppfattar ALLA stämningar och känslor som vi försöker dölja. Då de inte är mogna nog pga av att de just är barn, så tar de på sig att liksom " balansera" upp sånt som de uppfattar som tex din mans underläge gentemot dig.
Nu sedan jag och min man separerat kan och gör jag så att jag pratar om detta på ett öppet sätt med min son och jag tycker han har blivit mycket mera " levande". Han tog ett stort ansvar för det destruktiva som pågick i vår familj så länge som allt mitt fokus kretsade kring sådana saker som du beskriver.
" vad ska jag säga? Hur kommer han att reagera om jag gör si om jag gör så?"
Till dig vill jag säga:
Flytta fokus från din man och bestäm vad DU vill. När DU tycker att det är nog. Hur DU vill leva ditt liv?
Min erfarenhet är att en alkoholist inte vill eller bryr sig om så mycket annat eller planerar annat än hur och när vederbörande ska få dricka.
Sen kan de kamouflera allt i att säga exakt det de vet att vi vill höra. För det köper den tid de behöver. Och vi går på det. Varje gång!
Så; vad vill du?
Och vad vill du INTE?

Ann73

Tack för dina tankar kring detta! Funderade på det du skrev om underläge. Det skulle nog kunna vara något som barnen märker av nu när du nämner det. Har nämligen reagerat på att om vi diskuterar något (kan vara ngt på tv'n vad som helst) och jag höjer rösten lite (inte för att bråka utan det är mitt sätt att ibland poängtera något) och kanske säger min åsikt i något ämne till mannen lite hårt så kan barnen reagera DIREKT genom att ta hans parti och säga till mig: SKÄLL inte på pappa!!!!!
Vi har många gånger (de få ggr detta händer) tittat förvånat på varandra och han har direkt sagt att nej nej! Mamma skäller inte, vi bara diskuterar ju!
Lite lustigt dock att de känner att de måste försvara honom? Som om det är lite synd om honom...
övrigt bråkar vi aldrig utan pratar helt sansat om det är något. De har inte varit med om ett enda gräl under hela uppväxten så kanske lite märkligt de reagerar så. Kan ju då va att de känner av den outtalade stämningen oss emellan där han när det kommer till drickandet inte är vatten värd i mina ögon. Jag kämpar ju att aldrig låta ngt gå ut över barnen men det är klart ibland har jag inte kunnat låta bli att sucka djupt eller råka häva ur mig ngt bittert som de också hör i still med: ja men då kan ju mamma göra detta OCKSÅ så kan pappa ju ligga och vila hela dagen (om han är bakis tex). Sådant måste ju också sätta sig och jag är ledsen att det ibland inte går att hålla inne. Blir ju så jäkla förbannad/ledsen mellan varven när det är så passivt fr hans håll och jag är den som behöver ta itu med allt. Då tycker nog barnen synd om honom och förstår inte alls varför jag är irriterad på snälla pappa.
Vad vill jag: jag vill (ännu) att vi ska vara en familj och jag vill att han ska ta itu med anledningen till sitt drickande från grunden. Vill att han ska ta hjälp/stöd från någon. Vill att han ska inse i större utsträckning hur mkt detta påverkar mig och i förlängningen barnen TROTS att han inte visar sig packad etc. I hans värld tror jag detta ok för honom då han dricker mycket när de somnat. Men i realiteten så påverkar ju bakis/passiviteten/orkar inte ta samma ansvar som mig med mera med mera mycket mer oss alla och främst mig som jag upplever det.
Vad jag inte vill: att det ska få fortsätta som det är nu :(

Lyra

Min terapeut sa något bra. För dig själv har du en rättighet att säga hur du vill ha ditt liv. Hur du vill bli älskad.
För dina barn har du (och din man) en skyldighet att göra deras liv så trygga och bra som möjligt.

Jag har funderat mycket över skillnaden.

Tro mig. Dina barn vet! Och de märker. Orsaken till att de inte pratar om det är att de inte VET att det är onormalt.

Ursäkta att jag är tuff mot dig men jag har varit där! Dina barn vet att nåt är fel! De är obekväma och ledsna i kroppen. Stressade fast de inte kan sätta ord på det. För du har inte gett dem orden!

Din man kommer inte att göra det.
Du måste göra det.
Prata med barnen på deras nivå. Ta hjälp av skolan om du behöver. Stödgrupper för barn.

Du kan inte lösa din mans problem. Men du har en skyldighet att skydda dina barn.