I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

Hej AlkoD...

Osökt kommer jag att tänka på vad Shakespeare skriver i Hamlet (?)
"Det finns system även i galenskapen."

Dessutom fastnade jag på 70-talet för en bok som hette: "Skit i traditionerna!" Den talade direkt till mig.

Ha en riktigt bra söndagskväll!

Ikaros

AlkoDHyperD

knyta an till barnen. Men har aldrig haft något kärleksförhållande. Min man och jag träffades när vi var 18 och jag var sjuk, även om det inte syntes utåt. Tror det var för att han inte satte sig emot alla mina galna grejer och inte försökte stoppa mig och för hans del var jag nog rätt spännande. Han är också en känslomässigt avtrubbad person. Jag var vid att hålla känslor för mig själv eftersom de alltid vänts emot mig. Nu gör jag inte det. Har nära vänner för första gången i mitt liv.
Kanske har mina barn till och med fått en hyfsat trygg anknytning. Möjligen en aning stormig, men mycket värme och närhet. Jag har alltid slukat böcker, läser av och tar in andras känslor, analyserar och försökte nog lära mig själv en hel del. Man kan antingen smälta in och bli tillintetgjord eller bli "sig själv nog" om de vuxna inte är stora, starka och trygga. Jag blev "mig själv nog".
Jag har haft anknytningspersoner under uppväxten som var och en gett något men haft brister på annat sätt. Mamma är mycket misstänksam och har svag självkänsla, när hon var yngre ännu värre, förmodligen odiagnosticerad borderline och jag lämnades till mormor (också hon mycket dålig självkänsla) 60 mil bort när jag var 6 mån och tillbaka till mamma vid 15. Ingen har någonsin pratat om det, mer än att det var så. Pappa är och har varit snäll och trygg men stod aldrig upp för mig mot mamma utan jag försvarade honom redan som väldigt liten. Kanske följt med i form av att jag alltid tar strid när någon far illa.
Desorganiserad anknytning eller otrygg ambivalent? Mamma var inte bara oförutsägbar utan visade ömsom rädsla och ömsom förakt för mig. Kunde också säga att jag menade något annat än jag gjorde, att jag kunde få andra att tänka och göra saker och att jag hade onda avsikter. Det var svårt att veta hur man skulle vara och se ut för att hon inte skulle bli misstänksam eller anklagande. Jag har en egen teori om att min ADHD - som annars kanske bara hade varit en väldigt hög energinivå - förvärrades av den ständiga vaksamheten. Retraumatiseringen kom när jag vårdades på olika institutioner för anorexi/bulimi och missbruk. Där satte någon diagnosen borderline utan utredning eftersom jag var rebellisk, aggressiv och ständigt ifrågasatte både läkare och personal och man hade uppfattningen att personer med den diagnosen alltid manipulerade, skulle hållas på avstånd och ha strama regler. Jag har nog inte kontakt riktigt än med den känslan, men jag vet att jag var så desperat att jag fick psykoser och kunde ta ett glas från matsalen, krossa det och hugga mig själv med.
När jag bestämde mig för att bli "frisk" stängde jag dörren bakåt och låste den med dubbla lås. En förutsättning för att kunna gå vidare.
Jag tror att mitt första riktiga återfall för två år sedan kan ha föregåtts av att jag öppnade den dörren. Några månader innan började jag prata om det som varit med en vän och sedan satt jag en helg och skrev 60 sidor. Helt urlakad efteråt. Kan ha blivit för mycket för mig. Började även i terapi. Vi har inte pratat om den tiden än, men jag har nämnt det och hon (terapeuten) har läst det jag skrivit. Numera kan jag utan att få domningskänslor i hela kroppen ganska obesvärat komma in på olika situationer från sjukdomstiden, vårdperioderna och missbruket.
Oj, det blev visst en roman. Mycket som behöver komma ut där inser jag. ?

AlkoDHyperD

Skit i traditionerna. Den vill jag läsa. Vad heter författaren?
Bra söndag på er alla. Jag är nykter och mycket trött. Godnatt!

AlkoDHyperD

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam."
(Reinhold Niebuhr)

Varför har jag aldrig fått höra fortsättningen på sinnesrobönen? Kanske kunde jag då tagit till mig budskapet. Acceptans får en annan innebörd. Bättre. Jag måste inte kapitulera. Måste inte släcka elden för att få sinnesro.

Blicken är vänd inåt nu. Jag gräver i mig själv och mitt förflutna. Det jag tänkte innan var yttersta skalet på löken. Ju längre in jag kommer desto mer tungsint blir jag. Sorg över vad jag inte fått, skuld över hur jag blev, skam över vem jag varit. Ilska över hur jag blivit behandlad, ännu inte för min egen skull för dit är det långt, men för dem som drabbats i andra hand genom mina egna brister. Sorgen och skulden förlamar mig. Jag saknar energin, kampviljan och elden inuti. Visst har den bränt mig, men jag behöver den i brist på trygghet och närhet. Ja, sorgen och ibland en aning självmedkänsla uppblandad med självförakt och skuld, har tagit mig närmare den hotfulla gröna zonen, trygghetszonen. Men det är i den blå, drivande, utforskande, jag känner mig trygg. Där hyperaktiviteten skärper mina sinnen och världen blir begriplig.

Den gröna finns inte för så fort jag närmar mig den blir den knallröd, hotfull. Kom inte hit! Farligt! Sänk inte garden, sloka inte, häng inte med huvudet, för kraften rinner ur mig och jag blir sårbar. Världen faller samman runt mig i kaos och jag tappar kontrollen. Och jag stannar ändå kvar. I den hotfulla, främmande, trygga gröna. För jag vet att jag kan lära om nu.

Jag tillåter mig en liten stund i känslorna. Sedan måste elden tändas igen. Utan den förmår jag inte förändring. Läser sinnesrobönens två sista stycken, de som alltid utelämnas av någon anledning. För mig betyder de mer än den lilla första meningen som alla känner till. Där kommer den igen. Gnistan, styrkan, kraften.

Jag har tvivlat på förståndet. Jag har valt min egen väg och varit i minoritet. Att ifrågasätta och tänka själv är unikt för människan. Vad är annars meningen med våra avancerade hjärnor, vår förmåga att tala och reflektera. Om ingen vågat gå emot strömmen skulle barn fortfarande agas, kvinnor inte ha rösträtt, slavhandel vara tillåtet. Mod att ifrågasätta det som är vrångt och orätt är en av de egenskaperna som jag är tacksam över. Mod att tänka annorlunda. Mod att göra tvärtom.

Hej igen
Tvivel är utan tvivel (!) det som för utvecklingen framåt. Jag har inte tidigare läst hela sinnesrobönen så tack för den. Klargör mycket.
Jag har också varit en som ofta kämpat på barrikaderna och stått upp emot det jag tyckt varit fel, fegt och/eller tankelättja. Vet alltså att man också får betala ett pris.
Ditt inlägg berör mig.
Detta med att skala en lök har jag också varit inne på. Har man kommit fram till något så finns det alltid ett skikt till.
vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Inte kan jag väl skriva en massa kommentarer med råd och tips här och sedan dra till stugan med mr Vodka till helgen. Känns ju som ett svek, ju. Ha! Visste det fanns en mening med att fortsätta vara aktiv på forumet ?

Din bakgrund med den tolerante avstängde mannen känner jag igen för egen del. Nu! har det börjat betala sig. Men varför gnälla? Det var ju ett medvetet val!?

Vaniljsmak

Kära AlkoDHyperD, du är så klok! Jag skulle kunna läsa dina texter i timmar. Även om du och jag skiljer oss åt i så många avseenden och speciellt när det kommer till alkoholen så är dina texter väldigt givande, för mig. Du är ärlig och utforskande och det inspirerar.

Det är med glädje jag läser inlägg #28! Dels för att du finner mening i att vara aktiv här med oss andra men framförallt för att du tagit ett bra beslut!

AlkoDHyperD

Kan inte låta bli att sitta här och läsa och skriva. Fastnar, precis som jag alltid gör. I helgen studerade jag signalsubstanser och nervsystemet. Blev sittande med artiklar från British journal of medicin (eller vad den nu heter) länkade vidare och vidare, djupare och djupare och kunde inte sluta förrän jag visste ALLT...Fick säga till maken att stänga av internet en viss tid för att vi skulle hinna ut och springa ☺️
Idag har jag politikmöte på eftermiddagen och ska tvätta, köra ett cykelpass och simma innan. Upptäcker att jag nu sitter här istället. Brände visst frukostgröten nu...måste rusa ?

är klokt. Det finns massor med anledningar.
Den viktigaste är nog att göra det för sig själv.
För mig funkar det inte annars, tröttnar fort på andra anledningar ;)

AlkoDHyperD

Sist jag var där var precis efter återfallet. Trött och uppgiven. Vi har känt varandra i många år, de senaste två åren i patient-terapeutrelation men innan dess även arbetsrelaterat. Jag har kontinuerlig mailkontakt med henne. Ibland har jag uppgivet konstaterat att jag är obotlig, frustrerad över min tendens att sabotera för mig själv på olika sätt. Jag har även känt frustration över att jag har så svårt att använda alla verktyg som jag ju faktiskt har. Jag kan i teorin, men hjärnan far iväg och hinner inte hejda impulserna som i vardagen ofta handlar om kraftiga stresspåslag, tankekaos som leder till aggression och agerande utan att tänka.
Som vanligt började hon med att fråga om det är någonting speciellt som jag vill att vi ska prioritera och hur läget är just nu.
Jaha, svarade jag, idag kom jag på att jag skulle hit och tänkte, oj, jag mår ju bra. Vad finns det mer för oss att göra?
Jag kan inte få upp adrenalinet längre. Inga påslag, hinner tänka först och blir inte arg och uppjagad. Fått adrenalinhämmande medicin som även höjer serotoninet en aning och hjälper mig att sova. Jag är lugn som en filbunke.
Och så är det. Plötsligt kan jag använda det jag med frustration konstaterat att jag är expert på men inte kan tillämpa på mig själv. Fantastiskt. I 47 år har jag gått med konstant höga stressnivåer (som de flesta med ADHD gör) och nu kan jag slappna av, när det är läge och vara vaken och alert när det krävs. Den långvariga stressen märks genom att jag blir väldigt trött väldigt ofta, men det är rätt skönt ?

AlkoDHyperD

Funderat lite. Jag har ju inte haft särskilt täta återfall och däremellan egentligen inte brytt mig om att försöka avstå alkohol av rädsla för att trigga ett nytt, det har automatiskt blivit helnykterhet när träningsambitionerna under helgerna varit högre än önskan att dricka. Något glas för sällskaps skull har aldrig intresserat mig.
Har under svårare perioder med miniåterfall (någon dag var och varannan månad) som kommit allt tätare reflekterat över triggermekanismen men trott att mitt tidigare liv i missbruk inte varit livslångt alkoholberoende utan självmedicinering. Jag har ju förstått att jag aldrig dricker om jag inte kan bli berusad, aldrig mindre än 4-8 sk "portioner", men tänkt att det är ju min allt-eller-inget personlighet. Har 9 ggr av 10 kontroll, men kontroll betyder kontroll i att dricka precis så mycket att jag blir riktigt avdomnad men ändå fungerar dagen därpå och att det inte blir konsekvenser som skulle bevisa för mig själv eller omgivningen att jag har problem. För då skulle jag ju tvingas sluta. Kontroll för att säkerställa möjligheten att fortsätta med andra ord.
Om jag inte hade blivit aktiv här efter förra återfallet, skulle en del av helgerna under februari och mars bestått av endagsåterfall? Vad hade hänt då, med tanke på progressiviteten i beroendet?
Eller hade jag lagt perioden bakom mig och inte tänkt så mycket mer på saken?
Kunskap, gemenskap och öppenhet kan aldrig skada. Jag vet inte om det har förhindrat sällskap med mr Vodka, men jag har börjat tänka till ytterligare ett varv innan jag utsätter mig för frestelsen. Att skriva för andras ögon än mina egna tvingar mig att granska logiken och kongruensen i mina resonemang. Om det hjälper mig att vara helnykter mars också är faran för tyngre återfall undanröjd för flera månader framåt. Hoppas jag har vett att stanna upp och skriva istället för att tjurskalligt välja min egen väg nästa gång tvånget att supa skallen av mig dyker upp.

Vaniljsmak

Jag hoppas också du har vett, och styrka, att komma in hit och skriva istället för att supa. Det är svårt för mig att relatera till ditt sätt att dricka, vi verkar ha olika sätt att hantera alkoholen, men det är intressant att läsa. Jag har inte reflekterat över att beroende kan yttra sig så olika innan jag hittade det här forumet.

Återigen, tack för att du delar med dig!

AlkoDHyperD

Jag är nykter. Mår i grunden bra. Situationen runt mig är fortfarande pressande, med deprimerad man, huvudansvar för de tre minderåriga barnen (äldsta bor hemma men klarar sig själv) och dotter med drogproblem. Ensamheten i ansvar gör sig påmind hela tiden och det är på den fronten jag är observant på mig själv, förebygger genom återhämtning och tvekar inte att söka stöd hos vänner och professionella. Gott så. Inbillar mig att eventuellt återfall ligger långt borta, men...
Mr Hyde har hittat ett nytt knep, försöker övertala mig att jag inte är beroende. De senaste dagarna har det dykt upp tankar om beroende eller inte. Jag har förmodligen lite aspbergerdrag, kanske begripligt eftersom det ligger inom samma område som ADHD.
Det innebär att jag kan snöa in mig på den exakta betydelsen av definitioner, som i det här fallet beroendekriterierna.
Igår satt jag fastnålad vid i-paden hela dagen utom tre timmar cykeltur ute. Jag gjorde flera självtester angående beroende. Jag tror att det jag sökte var vetenskapliga belägg för att motivera mig till ett definitivt avslut och farväl. Mr Hyde ville förmodligen ha bevis på motsatsen.
För mig blir de där frågorna svårtolkade.
Hur långt tillbaka är "någonsin"?
Hur definierar man kontroll? Är det något jag har när jag dricker så är det ju kontroll. I den mening att jag har ett mål och en väg dit. Bestämmer mig för att uppnå effektiv radering av hårddisken utan att det märks allt för mycket utåt. En viss mängd ren sprit på så kort tid som möjligt, sedan färdig. "Lagom fylla, check!"
Under januari drack jag tjugo dagar av trettio, eskalerande från två dagar i veckan till sex. Den månaden hade jag toleransökning från 15 cl till 50 (starksprit). Men drack precis så mycket att jag blev berusad utan att ragla, sluddra eller bli märkbart bakis dagen efter (förutom ett par tillfällen sista veckan) trots att det fanns sprit kvar. Fullt medveten om när jag skulle sluta för kvällen.
Hur definierar man återställare? Överallt nämns detta som att dricka för att komma igång dagen efter. Men jag tränar ju på förmiddagarna även under en dryckesperiod, så återställaren tas ju inte förrän på eftermiddagen.
Hur definierar man sug, eller att tillvaron kretsar kring alkohol när ordet "ständigt" också finns med i frågan. Antingen är jag i en period och då skulle svaret på frågan bli ett ja, eller så är jag nykter och då blir svaret nej.
Hur ska jag tänka kring kronisk och progressiv? De senaste tjugo åren har innehållit det mesta. Första åren efter missbruket ett par rejäla fyllor om året, därefter helnykterhet något år eller halvår, en flaska vin ett par gånger i månaden, minskande till nästan noll under flera år fram till 2015. Där hände det något. Slutade helt med socialt drickande och gick över till periodsupande. Tre perioder på två år. Sprit, många dagar i rad. Helnykter däremellan.
Skulle jag idag göra AUDIT-testet är jag inte ens i riskzonen. MAST ger utslag på beroende, men bara om jag tolkar frågorna om delirium, ep-anfall och sjukhusvård utifrån det där ordet "någonsin". Det var ju tjugofem år sedan!
Så mr Hyde gör nu sitt bästa för att åter locka mig att ta en liten kontrollerad fylla...för jag är nog inte beroende. Det var i ett annat liv.
Jag faller inte in i mönstret. Har ju brutit förr. Har kontroll.
Nästa tanke - när vetskapen om att vilken beroendeterapeut som helst skulle säga att jag tillhör den kategorin som ska sikta på nolltolerans - blir, ok, jag är kroniskt beroende periodsupare. Vad gör det? En period då och då är väl inte så farligt....
Så...just nu föreställer jag mig att nykterheten är stabil, på det fysiska planet, men visst jobbar beroendehjärnan på ett återfall i framtiden. Än har jag visst inte kommit till den där lättnaden i ett beslut om livslång nykterhet.

Ja, vi får väl sammanfatta det med att det är otroligt komplext. Beroende är komplext! Eller kanske alkohol/droger är komplext. Vi verkar gå igång på olika saker och ha olika problem, så de generella beskrivningarna av hur alkoholister fungerar blir väldigt främmande för många av oss. I ditt fall känns du kanske inte så "beroende" av det du beskriver, däremot verkar det fullständigt slå slint ibland när du dricker. Jag tänker absolut att du faktiskt hör till dem som inte ska dricka alls. Beroende eller ej, Men det verkar kunna få för svåra och stora konsekvenser. Inte värt det!
Jag är mer beroende kanske, men också väldigt beteendestyrd. Funderar ibland på om det är mest beroende eller mer beteendestyrt. Det kanske även ditt problem är och det har fått ännu större konsekvenser än mitt. Brist på beteendekontroll och alkohol är en jävligt giftig kombination för de förstärker varandra och sen på med drogens effekt. De andra droger jag testat har jag gått igång mer på än alkohol... vågar inte experimentera med nåt annat för jag tror att jag skulle fastna lättare i det för att jag får en större kick.

Komplext! Och du verkar oerhört påläst om allt möjligt. Jag ser nog mest att det är svårt att sätta människor i en mall så att frågorna om beroende eller inte blir ganska ointressanta. Det krävs individuella bedömningar tänker jag för vi är extremt olika och har olika behov.

om du är beroende eller inte :)?
Mår du bättre när du dricker eller inte dricker?
Vill du dricka eller inte dricka?

Mr Hyde försöker lura dig, det är självklart. Och du är klok, du är intelligent, så han måste ta sig till intellektuella och invecklade metoder för att ta över. Han måste bli smartare. Och sen, när du har druckit, sticker han och lämnar dig med problemet.
Du kan kalla mr Hyde för hjärnans beroende centrum, det kommer att göra allt för att få dig att dricka.

... vi är lika, ack! så lika i alkoholens effekt på oss! Den är ett gift och vi har nerver som drabbas av detta gift som nerverna trängtar efter.