Jag har förstått att sjukdomen innebär mycket skam. Min sambo är införstådd med att dels han har problem och dels att jag också blir påverkad av det. Han har bett mig att inte berätta för någon. Mina vänner frågar hur jag mår, dom ser att något är fel. Men jag får inte berätta hur jag mår, eller varför jag mår som jag gör. Så det skapas sakta en vägg. En distans där dom inte når mig längre. Det känns som att man måste välja, ett liv i ensamhet och tystnad tillsammans med min sambo eller öppet och fri med mina vänner.. Men jag vill ju inte lämna honom, någonstans har jag kanske lite hopp kvar att det kan bli bättre men den tanken bråkar med tanken på att allt kan bli värre..